Intervju med Anders Fager

Skräckförfattaren Anders Fager

Anders Fager slog till för några år sedan med den lilla novellsamlingen ”Svenska kulter”, och sedan dess har inget varit sig likt i vårt avlånga land. En mycket lyckad, och helt bisatsfri, blandning av svensk realism och Lovecrafts mytologi gör honom till en av de intressantaste samtida svenska författarna.
Anders har dessutom ett förflutet som spelkonstruktör och han är bland annat mannen bakom det kultförklarade äventyret ”Spindelkonungens pyramid”. Men det visste väl alla redan vid det här laget.
Inte lika känt är det kanske att han har skrivit tre noveller som ska publiceras tillsammans med rollspelet Mutant År 0 som ges ut inom kort av Fria Ligan, och som mycket riktigt är en ny version av det gamla rollspelet Mutant som Äventyrsspel en gång i tiden gav ut.

Vad är det som är så fascinerande med Lovecraft och Cthulhu-mytologin?

Förutom det uppenbara att mytologin är en välkänd OCH copyrightfri ”open source”, så frågar jag mig ofta detsamma. Vad är det som är så roligt med det här? Tentakler och uråldrig ondska? En sak kan vara utmaningen i att få något så tematiskt kitchigt och litterärt blyfotat att bli det minsta intressant för folk som inte har en levande och spelnörderi-baserad relation till Shub Niggurath.

Och varför är det så lätt att plocka in Lovecrafts mytologi i egna historier?

Därför att det egentligen inte är så mycket att plocka in. Det räcker med att slänga in några ”främmande eoner” så ställer sig fanboysen upp och gör vågen. För Lovecrafts mytologi är lövtunn. Gudarna är inte mer än ett par tentakler och några tuffa poser och när du väl har mumlat lite om att ”stjärnorna står rätt” så kan du göra hur du vill.

Jag får intrycket av att du gör rätt mycket research kring de alldagliga eller ”verkliga” inslagen i dina historier. Men hur mycket research gör du på mythosgrejer? Sitter du och läser igenom reglerna till Call of Cthulhu flera gånger om året eller går du mest på känn?

Det senare. Lagt ner en del tid på hällristningar och Knopkhe rätt nyligen. Eftersom hällristningarna finns så la jag ner 95% av tiden på dem och visar att man faktiskt kan se spår av Knopkhe här i norden. Lapparna dyrkade dem. Knopkhe som jag fortfarande kan skit och inget om.

Vill du förresten dela med dig av något intressant/underhållande/makabert från ditt researcharbete?

Så fort man går i närheten av new age & alternativmedicin så dyker det upp så mycket fördummande bondfångeri att det är blir svårt att skriva om det utan att det blir buskis. Tentakler och främmande eoner känns helt psykiskt stabilt i jämförelse. Annars så undrar jag mest om det är någon yrkesetisk regel ibland obducenter att de alltid måste laga mat när man ringer dem.

Du ska ju skriva några noveller i en annan redan känd värld – nämligen den från rollspelet Mutant. Kan du berätta något om detta?

Inte mycket. Har skrivit tre noveller som ska korras i dagarna. Det var väldigt roligt att lämna mitt skräckiga Stockholm en stund. Och väldigt roligt att få arbeta med en så klassisk värld. Jag är hedrad. Faktiskt.

Varifrån kom initativet till novellerna, var det du eller gänget på Fria Ligan?

Tror det var jag som frågade. Numera är jag så pass känd i de här sammanhangen att folk har svårt att tacka nej till mig. Jag bara stövlar in och säger ”JAG BEHÖVS I DET HÄR PROJEKTET.” Ungefär.

Fick du helt fria händer, eller några riktlinjer att följa (exempelvis att en novell ska funka som bakgrund/komplement till ett äventyr, eller att du måste ha med tre rubbitar)?

Vi pratade om miljön innan. Och efter hand. Mest för att jag inte skulle behöva skriva om en massa. Det blev lite jämkande längs vägen, men det får man räkna med.

Vet du om novellerna kommer att finnas tillgängliga på annat sätt än i själva spelet?

Fria Ligan har nästan material till en bok i steam-postapokalyps-setting. Det går säkert att lura mig att skriva lite mer så det blir en hel bok.

Vad är det stora skillnaderna att skriva i Mutantvärlden och Lovecrafts mytologi (förutom att den ena är efter katastrofen och den andra innehåller tentakler)?

Det finns snarare en stor likhet. De kräver fingertoppskänsla. Man måste ta de här världarna på dödligt allvar. Aldrig titta in i kameran och blinka, för då blir det Monty Python. ”Patos bor granne med studentspex” som det står i visan.

Du har ju en bakgrund som spelkonstruktör och har både äventyr och brädspel på ditt samvete. Vad tycker det att det finns för skillnader och likheter i spelkonstruktion och författande?

Jag tycker om spel som berättar en historia. Så där finns en koppling. (Jag kan inte räkna till tjugo utan ledsagare, så därför gillar jag inte alla dessa tyska spel där man mest skickar varor till varandra. Jag vill ha explosioner.) Vad det däremot innebär rent praktiskt är jag osäker på. Dramaturgin i ett spel är rätt annorlunda från den i en bok.

Jag reflekterade inte alls över titeln till ”Jag såg henne i dag i receptionen” (Anders senaste bok), men några dagar efter att jag hade köpt den kom jag på mig själv att jag nynnade på ”You can´t always get what you want”. Är det medvetet du skriver referenser och hänvisningar som liksom smyger sig på läsaren?

Mycket. Det finns massor av sådant i texterna. Rocklåtar, dikter, masskultur. Jag tycker det är kul. Och det blir ett bygge som sträcker sig åt så många andra håll än till interna nickar åt obskyra pulpförfattare eller figurer i rollspel.

Hur går det förresten med uppföljaren till ”Jag såg henne i dag i receptionen”?

”En man av stil och smak” skickas till förläggaren i nästa vecka. Klar och genomläst för andra gången. Nu ska den bara korrekturläsas.

Intervju med Caroline L Jensen

Caroline L Jensen

Caroline L Jensen

Caroline L Jensen är ett ett lysande stjärnskott på den svenska fantastikhimlen, och en av de där begåvade människorna som kan både roa och oroa. Hennes roman ”Fru Bengtssons andliga uppvaknande” är vansinnigt rolig, och novellen ”Bortom Brahms” något av de mest skrämmande jag läst (sedan är jag ju målgruppen för de som ska få djup ångest av en sådan historia). Hon har också skrivit en utmärkt och medryckande varulvsroman, ”Vargsläkte” och ger här sin syn på våra älskade monster.

Vad är det som lockar med monster i film och litteratur?

För min del är det mest två saker. Jag gillar monster dels därför att det är skönt, rent fysiskt, att bli rädd samtidigt som man sitter tryggt i läsfåtöljen eller tevesoffan och dels därför att jag alltid har identifierat mig med ”the bad guys” i all form av underhållning. Ju värre monster desto coolare blir jag by association, liksom. (Jag vet. Jag är inte normal. Bloggläsare: maila mig inte kontaktuppgifter till era terapeuter.)

Hur mycket tycker du att man kan utveckla mytologiska varelser som monster och vad tycker du då att man ska tänka på? Dina varulvar skiljer sig ju exempel lite grann från traditionen – finns det en gräns när det inte längre är samma varelse?

Jag tycker att man kan köra på som bara den och lägga till och dra ifrån, både fysiskt och mytologiskt, precis hur man vill. Vill man skapa en varulv med tentakler så är det bara att köra på. To each his own universe. Som författare har man sedan friheten att kalla sina monster för precis vad man vill.

Hmm. Rent fysiskt så tycker jag att jag har hållit mig ganska bra till den klassiska 80-tals-varulven. Jag tycker inte särskilt mycket om den sorten som är populär just nu, twilight-vovven, som jag kallar den, utan tycker att en varulv ska se ut mer som de gör i Underworld. Däremot har jag ”befriat” mina varulvar från att styras av månen, och just när man pillar mycket i den grundläggande mytologin kan det vara läge att kalla dem för något annat. Jag kallar också mina varelser för Versipellis – skinnvändare – oftare än jag kallar dem varulvar i texten av just den anledningen, för att inte hardcore varulvsfans ska gå i taket.

Jag har ett minne av att jag i en intervju med dig har läst att du velat skriva om vampyrer, men valde bort de eftersom de har blivit så mesiga de senaste åren. Varför inte se till att göra dem till de livsfarliga mördare de kan vara igen?

Nej, jag valde bort dem _främst_ för att de hade blivit så vanliga. Det fanns en vampyr i var och varannan bok/teveserie när jag skulle börja skriva. Sedan kan jag ha sagt något om att jag inte gillar den nya tidens mjäkvampyrer som blir kära i sin mat (Läs Edward Cullen), utan längtar tillbaka till vampyren som monster. Det där med att tråckla tillbaka vampyren till just monster har för övrigt Justin Cronin gjort alldeles förträffligt i sina böcker ”Flickan från ingenstans” och ”De Tolv”. Jag valde varulvarna för att de, förutom sin uppenbara monsterpotential, var relativt orörda i svensk skräcklitteratur. Jag kommer förmodligen skriva om vampyrer någon gång. Det är nog oundvikligt, men exakt vilken sort har jag inte bestämt mig för än.

Apropå vampyrer. Spike, Lestat eller Dracula?

Lestat. Alla gånger. Han är en utmärkt sammansmältning av det vackra och det farliga hos vampyren. Visst, han är snygg och belevad, men samtidigt ultrapsykopat och du vill inte ha honom i hasorna i en mörk gränd.

Favoritmonster och varför?

Just nu är jag inne i en zombieperiod. Jag och resten av världen, verkar det som. Men det där går i vågor. Zombien är cool som monster eftersom det inte finns någon möjlighet alls att resonera med den. Det finns ingen dualitet (vilket i sin tur är det som gör varulven cool). Den är bara hunger, smuts och död och helt obeveklig i sin strävan att komma åt din hjärna och ditt kött.

Kan du rekommendera några bra böcker om monster?

Justin Cronins böcker är fantastiska. Och i Neil Gaimans senaste ”The ocean at the end of the lane” finns det en del riktigt otäcka varelser. Anders Fager skriver utmärkt svensk monster-tentakel-skräck och bör läsas av varje monsterälskare med självaktning. Åh, och om det finns någon på planeten som inte har läst Kings ”Det” ännu så måste de göra det.

Jag är säkert inte ensam om att undra när du kommer ut med nästa del i din varulvstrilogi. Hur går det?

Det kommer ingen fortsättning. Förlaget som gav ut del ett har gått i konkurs, och intresset från andra förlag för att ta över mitt i en pågående trilogi har varit svagt. Men det kommer definitivt fler monster från mig. Till våren släpps en roman som har arbetsnamnet ”Demonologi för nybörjare” på Bonnierimprintet MIX Förlag. Den handlar mycket kortfattat om att helvetet (pga interna strider) rämnar, spricker och väller ut över resten av skapelsen. Och så då givetvis en pojke som måste försöka ställa allt tillrätta. När man har hela helvetet och alla dess demoner att släppa lös över jorden blir det monsterfest, det kan jag lova.

Om ni precis som jag blir lite sura på att det inte kommer någon fortsättning på Vargsläkte så kan man i alla fall trösta sig med novellen Rovdjur som är något av en sidohistoria.

Tjena alla monsterdiggare

Jag läste i somras en artikel som handlade om att sjöjungfrur är den nya trenden (efter vampyrer, änglar och vad det nu mer har varit), och i slutet av artikeln nämndes något som kallas för merpires, alltså mermaid-vampires!

Jag blev naturligtvis helt såld.

Eftersom vi författare oftast kan vara lite lätt maniska så hade jag inget annat val än att skriva en novell om dessa simmande monster. Ni behöver dock inte oroa er för att det ska vara med någon historia om merpires i samlingen som snart kommer ut, även om boken inte är helt fri från monster av olika slag.

Det är så mycket som attraherar med monster i film och litteratur – dessa övernaturliga livsfarliga varelser som det inte går att resonera med. Som det egentligen inte går att besegra. Och som därför gör att även i en historia där du vet att hjältarna kommer att klara sig så blir det intressant eftersom du undrar hur de ska göra det.

Monstren i Skymningssång håller en ganska låg profil, och är ganska så klassiska; vampyrer (land-baserade), drakar, zombies (eller något liknande) och kanske till och med skogsrån. Dessutom är det roligt att stoppa in varelser från Lovecrafts mytologi som i Fasan i Alsterskogen (den som kan sin Lovecraft inser nog snabbt vilken av hans noveller det är en blinkning till). Men det är ändå roliga att skapa sina egna monster, vilket jag anser att jag gjort i Svaret får den som vinner.

Det finns mycket mer att säga om monster, och jag tror att det forfarande går att skriva bra historier om dem. Och det är bara att blicka djupt ner i det mänskliga psyket för att göra dem trovärdiga. Tänk bara på följande citat av Carl Gustav Jung:

”It is a frightening thought that man also has a shadow side to him, consisting not just of little weaknesses- and foibles, but of a positively demonic dynamism. The individual seldom knows anything of this; to him, as an individual, it is incredible that he should ever in any circumstances go beyond himself. But let these harmless creatures form a mass, and there emerges a raging monster; and each individual is only one tiny cell in the monster’s body, so that for better or worse he must accompany it on its bloody rampages and even assist it to the utmost. Having a dark suspicion of these grim possibilities, man turns a blind eye to the shadow-side of human nature. Blindly he strives against the salutary dogma of original sin, which is yet so prodigiously true. Yes, he even hesitates to admit the conflict of which he is so painfully aware.”

Det finns också något i monsterskildringar som speglar oss själva likaväl som det lyfter fram våra värsta mardrömmar. Eller i bland: drömmar. Drömmar om det monster kan ge oss. Rikedom, makt, odödlighet.