Trakorien i mitt hjärta

Sommarens – troligen årets – stora läsupplevelse var för mig Erik Granströms fenomenala ”Krönikan om den femte konfluxen”. För den som händelsevis inte känner till vare sig Erik Granström eller den femte konfluxen så rör det sig om en mäktig och märklig fantasyserie i fyra tjocka band och jag har sedan jag läste klart den sista boken funderat på hur jag överhuvudtaget ska kunna skriva något om min läsupplevelse. Det har gott några månader, och nu har jag till sist samlat mig så pass mycket att jag ska göra ett försök. Troligen ett tappert men futilt sådant.

Ursprunget till min, och många andras, relation till denna fantastiska historia är precis som den omnämnda konfluxen delad. Det går att säga att det hela började under slutet av 1980-talet när jag spelade rollspelskampanjen som böckerna bygger på, men det är lika korrekt att säga att det började när jag första gången läste Svavelvinter, del ett i sviten.

Äventyret Svavelvinter var något alldeles speciellt när de kom, och mången rollspelare får den där lätt nostalgiska blicken när de tänker på det. Var vaksam när den blicken dyker upp och leta genast upp en möjlig reträttväg om du inte vill spendera timmar med att prata om Ereb Altor, fördelar och nackdelar med Gigantsuplementet och olika teorier om vad som hände med Roger Undhagen.

img_2244

Här är jag med det klassiska rollspelet och den snart lika klassiska romanen.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en Äventyrsspelsnostalgiker av rang, men måste också att jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg så mycket av när jag spelade Svavelvinter under sent 80-tal. Jag är rätt säker på att jag har varit både spelledare och spelare, och jag har ett bestående minne av att äventyrargruppen löste vissa problem genom att de hade med sig en flygande matta och den famösa blixt-och-dunderbomben från Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Jag minns också många av illustrationerna samt enstaka detaljer som den talande dolken.

När jag fick reda på att rollspelskampanjen skulle bli bokserie var det naturligtvis delvis av nostalgiska skäl som jag kastade mig över första volymen, men ändå med intentionen att inte läsa den med de nostagiska glasögonen på. Kanske var jag rädd för att bli besviken, kanske insåg jag direkt att det ändå är två skilda verk och ska bedömas som sådana.

Och en sak är i vilket fall som helst säkert, jag blev verkligen inte besviken. Jag har måhända ett gammalt rosaskimrande minne av hur fantastiskt äventyrskampanjen var, men jag har nu ett mycket färskt minne av böckerna och kan genast slå fast att det är en förbannat bra fantasyserie, en av de bästa jag har läst. Det är också en av de märkligaste jag har läst och bitvis en av de mest krävande. Det är dessutom en av de mest genomtänkta.

Är något som är utmärkande i Erik Granströms värld så är det att han verkligen utnyttjar alla möjligheter som finns när man skriver fantasy. Fantasy är inte litteratur som behöver vara trogen de lagar och regler som styr vår verklighet och det finns inga andra gränser än de som författarens fantasi sätter upp. Men samtidigt så måste världsbygget i litteraturen vara trovärdigt och genomtänkt. Är solen blå måste författaren veta hur det påverkar världens befolkning och hur allt ser ut.

Eftersom jag är gravt Tolkienskadad så är jag rätt känslig för världsbyggen som inte övertygar, och det är ofta som det är världen som får lida när fantasin får fritt spelutrymme. Men så är det inte i konfluxkrönikan. Erik Granström kryssar målmedvetet och genomtänkt fram och får oss att tro på hans fiktion när vi läser den. Jag kommer onekligen att tänka på hur Ursula K. Le Guin har beskrivit fantasy och inser direkt hur väl citatet fångar upp det Erik Granström har gjort i sina böcker.

”Fantasyn är närmare besläktad med poesi, mystik och vansinne än med naturalistisk litteratur. Den är verkligen en vildmark, och de som beger sig ut i den bör inte känna sig alltför trygga. Och deras vägvisare, de som skriver fantasy, bör ta sitt ansvar på allvar.” – Ursula K. Le Guin

Erik Granström leker verkligen med berättandet, med skrivkonsten. Gudarna benämns ibland som berättare, och utan att bryta den fjärde väggen så är idéen om att historien berättas av någon en röd tråd genom de fyra böckerna. Det ger en extra dimension till boken och tas främst till uttryck hos trollkarlen Shagul – som är det närmaste vi kommer en antagonist i historien. Shagul vet om att han är en del av berättelsen, och hans mål är att bli fri berättarens ok. Hans driftkraft är att styra sitt eget liv, och att när Granström gestaltar det genom en kamp mot berättelsen så anser jag att det verkligen är att utnyttja potentialen som finns i fantasy . Shagul är en romanfigur som är medveten om att han är del i en berättelse, utan att det för den sakens skull blir ”metalitteratur” à la Sam´s Strip. Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter detta innan jag började läsa Svavelvinter och de följande böckerna.

Utöver Shagul så är romansviten fylld med ett fascinerande persongalleri. Det hade varit lätt för Granström att låta ett gäng klassiska äventyrare från valfritt rollspel vara huvudpersoner, men lyckligtvis har han inte gjort det så lätt för sig och vi får istället följa en brokig skara med olika agendor och olika historier som så sakteliga vävs samman. Det är ganska många figurer att följa, så jag prisade berättaren när jag noterade att varje bok är försedd inte bara med den obligatoriska kartan utan också en förteckning över alla medverkande.

Granström är också en författare som har en väldigt tydlig och egensinnig röst. Ordvalen är många gånger udda, och meningarna har en alldeles särskild klang som inledningsvis kan kännas lite svårt att komma in i, men när du väl har gjort det så njuter du till fulla av hans berättarröst på samma sätt som du njuter av den fantastiska historien.

Krönikan om den femte konfluxen är onekligen en särling i fantasylitteraturen, och det är kanske just därför som jag hoppas att den finner många nya läsare och också påverkar genrens utveckling. För det är så många böcker, hur bra de än är, som går på tidigare utstampade stigar. Den som har läst min novell ”The Publishers Reader” vilken finns med i antologin ”Waiting For The Machines To Fall Asleep” minns kanske att den unga författarinnan som novellen handlar om räknar upp några klassiska böcker som hon beundrar, däribland ”Brimstone Winter”. Jag vill inte att världen ska bli som den gestaltas i den dystopiska novellen, men jag hoppas verkligen att Svavelvinter och de andra böckerna i serien i framtiden ska räknas som riktiga klassiker. För det förtjänar de verkligen!

Ni vet var ni köper böckerna, så vad väntar ni på:

SF-bokhandlen 

Adlibris

Bokus

 

Annonser

Därför gillar jag noveller

Det har varit en långsam mognadsprocess som har fått mig att inse att det är noveller jag ska skriva i första hand. Jag har länge gått omkring och tänkt att en dag ska jag skriva på en lång och helt fantastisk roman, och i väntan på att stjärnorna hamnar i rätt position har jag som förströelse skrivit lite dikter, låtar och några noveller. Utan att inse, eller erkänna för mig själv att det kanske är så att jag i första hand är novellförfattare.

Det tog ett litet tag, men så föll poletten ner. Till sist insåg jag vad mitt undermedvetna alltid har kännt till. Nämligen hur mycket jag gillar det korta formatet.

Jag gillar ju utmaningen att få in så mycket som möjligt på ett fåtal sidor. Jag gillar att skapa en helt ny värld till en novell, och sedan gå vidare till andra världar och andra historier. Jag gillar att luta mig tillbaka, titta på en text och känna den där underbara känslan av att vara färdig. Det får man inte göra lika ofta om man skriver romaner.

I rättvisans namn har jag ju inte gett upp skrivandet av romaner. Jag har minst tre första utkast på romanmanus som behöver lite bearbetning (eller möjligtvis stoppas i dokumentförstöraren), en helt färdig roman och ett manus som jag kommit ungefär två tredjedelar på. Jag kommer att fortsätta att skriva längre historier, för ibland räcker helt enkelt inte novellformatet till, men jag kommer nog alltid i första hand att se mig som en novellförfattare.

Som småbarnsförälder har naturligtvis novellskrivandet också sina fördelar. Det gäller att ta tillvara på lugna tillfällen när man har tid att skriva och inte är för trött, och orkar hålla olika idéer i huvudet. Således är det väldigt bekvämt att arbeta med en kortare historia.

Och ibland går det ju nästan att skriva färdigt en novell – eller i alla fall ett första utkast – under den tid då barnen vilar. Novellen Svaret får den som vinner skrev jag när min son bara var några dagar gammal. Min fru nattade vår dotter och sonen somnade i sin lilla korg. Jag hade påbörjat novellen som skulle skickas till en tävling som hade deadline inom bara några få dagar. Således kastade jag mig över datorn och hackade ner resten av historien.

Ett omdömme jag fått om novellen är ”intensiv” och det är ett gott omdöme då den alltså skrevs väldigt intensivt (sedan lämnar jag åt min psykolog att berätta vad jag är för människa som skriver en så mörk historia samtidigt som min son på bara några dagar ligger och sover bredvid).

Även som läsare föredrar jag kortare historier. Jag läser helst en novellsamling eller en roman som inte försöker efterhärma Bibeln i omfång. Det har nog dels att göra med att jag gillar att få mina historier avslutade, och även att det finns så många historier. Jag vill läsa fler och fler och fler.

Därför tycker jag ju att det är så synd att det finns så få novellmagasin i Sverige – saknar verkligen tidningar som Nova, Mitrania och Minotauren. Nu har det ju kommit några intressanta nättidskrifter, som till exempel Gorgon Magazine och Sparv som bjuder på många välskrivna noveller. Och så finns ju naturligtvis den fantastiska Eskapix – som jag skriver om här: En hyllning till Eskapix.

Nu låter det nästan som om jag helt dissar långa böcker och bokserier, men det gör jag inte. Det viktiga är naturligtvis att historien är bra, medryckande och intressant.

Jag är just nu mitt inne i några serier (där varje del är en tegelsten i sig), och jag läser dem med stor behållning även om jag kanske inte sträckläser alla utkomna delarna. Just nu håller jag bland annat på med George RR Martins A Song of Ice and Fire och Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen. Desssutom har jag nyligen läst klart första delen i Stefan Hagels En saga om sorg och kommer defintivt att läsa de kommande delarna.

Men jag tror att även om de flesta av oss gärna varierar sin läsning, så är det att vissa av oss gärna nosar in i olika berättelser för att se vad som händer, medan andra föredrar att hålla sig till en lång historia.

Ni känner nog igen resonemanget från den gamla tanken om rävar och igelkottar: räven behärskar många saker, men igelkotten behärskar en stor sak. Första gången jag stötte på idéen var i romanen Skymningen gör dårarna oroliga av Tor-Ivan Odulf då några av personera i boken satt och diskuterade om deras favoritförfattare var rävar eller igelkottar.

Så vad är du när du läser – en räv som nosar på flera korta historier, eller en igelkott som sätter sig ner med en lång berättelse?