Ytterligare en recension

Nu har det gått ett år sedan novellsamlingen Skymningssång kom ut, men det droppar fortfarande då och då in recensioner, vilket naturligtvis är såväl glädjande som inspirerande. Särskilt när recensenten uppskattar det jag skriver och till och med jämför mig med Karin Tidbeck (som jag förresten har intervjuat här på bloggen)!

 Jag tyckte överlag väldigt mycket om historierna. De var härligt bisarra och fick mig lite i samma stämning som Karin Tidbecks Vem är Arvid Pekon? Man får många gånger följa till synes vanliga människor som det händer konstiga och ovanliga saker med. Ofta fick jag en känsla av att Patrik Centerwall funderat på underliga scenarion och hur människor egentligen skulle ha reagerat på om de faktiskt hände.

Läs hela recensionen här: http://boktimmen.blogspot.se/2014/10/skymningssang-av-patrik-centerwall.html

Annons

Tillbaka från Danmark

Nu är jag tillbaka i vardagen efter en mycket givande helg i Köpenhamn på sf-kongressen Fantasticon. Förra året hade de briljanta författarna Karin Tidbeck och Nene Ormes varit på besök, och de tyckte tydligen att det var så trevligt att ha en svensk författare på plats att de bjöd in mig i år. Vilket jag är mycket tacksam för.

Jag hade gott sällskap på resan ner till Köpenhamn i form av Lars Östlings utsöka roman ”Vad ögat ser” och när jag väl anlänt kunde jag raskt hugga en pilsner och lyssna på när Karin Tidbeck intervjuade hedersgästen Rochita Loenen-Ruiz, en författarinna jag inte hört talas om tidigare, men som verkar mycket intressant. Rochita är från Filippinerna men bor i dag i Nederländerna. Hon har än så länge bara blivit publicerad i olika tidskrifter och antologier, men jag antar att det bara är en tidsfråga innan hon debuterar.

Karin Tidbeck intervjuar Rochita Loenen-Ruiz.

Karin Tidbeck intervjuar Rochita Loenen-Ruiz.

Rochita pratade bland annat om sin filipinska bakgrund och hur det har påverkat hennes författarskap. Fantasy och science fiction är inga stora genrer på Filippinerna, men hon har ändå vetat vad hon vill skriva. Hon har med inslag från den filipinska kulturen i sina berättelser och väver även in de olika språken som talas på öarna (hon skriver på engelska). Jag blev som sagt väldigt nyfiken på hennes författarskap och insåg återigen hur mycket intressant litteratur som finns, särskilt om vi lyfter blicken till andra delar av världen än de vi vanligtvis brukar se åt.

Rochita är också en mycket trevlig person som det var spännande att prata litteratur med. Eftersom hon satt i publiken i nästa programpunkt – som var intervjun med mig – så höll vi även den på engelska.

Jag ska inte ens ge mig på att försöka refera intervjun, men det var i alla fall för mig mycket givande. Knud Larn som intervjuade mig är väldigt duktig, och hade läst min novellsamling noga. Han ställde tänkvärda frågor som jag gjorde mitt bästa för att ge tänkvärda svar till.

Det är i alla väldigt givande att få höra andras begåvade tolkningar av mina berättelser och diskutera olika aspekter av dem. Känslan är dock ibland nästan svindlande, och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid den.

Knud Larn intervjuar mig. Foto: Rochita Loenen-Ruiz

Knud Larn intervjuar mig. Foto: Rochita Loenen-Ruiz

Efter att jag hade blivit intervjuad tog jag det lite lugnt, minglade och pratade med folk, sålde ett och annat exemplar av Skymningssång och drack en och annan öl. Precis som sig bör med andra ord.

Men en sf-kongress är ju inte bara en mötesplats utan också en chans att lyssna på intressanta samtal, och jag bänkade mig därför på att lyssna på ett panelsamtal med rubriken ”Challenging Stereotypes in SF and Fantasy”. Deltog gjorde nyss nämnda Karin Tidbeck och Rochita Loenen-Ruiz samt den danske författaren A. Silvestri.

De lyckades väl med att diskuterade detta viktiga ämne ur flera olika aspekter utan att för den sakens skull bli för svepande. Som författare inser jag mer och mer hur viktigt det är att tänka på stereotyperna och inte fastna i det som blir bekvämt.

Till aftonen samlades vi senare för att äta och umgås. Det är slående hur skönt det är att umgås med science fiction-fans, och hur hemma man känner sig trots att man som jag i det här fallet var helt ny i sällskapet.

Nästa morgon vaknade jag som vanligt strax före 06:00, men kom lyckligtvis på att jag inte behövde gå upp. En sällsynt lyx för en småbarnsförälder.

Jag tog det ganska lugnt på förmiddagen, njöt av en laxmacka som var mycket större än vad jag hade räknat med och lyssnade på när Klaus Æ. Mogensen intervjuade tecknaren Ole Comoll. Hans illustrationer är verkligen vassa, och jag är mycket nyfiken på hans serie Dimensionsdetektiven.

Sedan var det dags för min nästa programpunkt – ett föredrag om ny svensk science fiction, fantasy och skräck. Det blev mycket lyckat och jag är nästan själv förvånad över hur många författare jag lyckades nämna på fyrtio minuter. Då det är många svenskar som inte heller har läst så mycket av den nya svenska fantastiken så är det inte helt omöjligt att en repris kommer att hållas av föredraget i en trevlig butik här på den svenska västkusten. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Innan jag begav mig av hemmåt igen lyssnade jag på Henrik Harksens föredrag om Lovecraft som filosof, också det mycket intressant.

Henrik Harksen pratade om Lovecraft som filosofisk författare.

Henrik Harksen pratade om Lovecraft som filosofisk författare.

Hemresan var inledningsvis lite bökig på grund av tågstrejken, men gick på det stora hela bra. Dessutom är det rätt maffigt att glida fram på Öresundsbron och njuta av utsikten. Turning Torso är ett imponerande landmärke, och alla vi som har läst Nene Ormes böcker vet ju dessutom vem som bor högst upp i tornet…

På det stora hela var Fantasticon 2014 en väldigt lyckad kongress och jag är mycket glad och stolt att jag blev inbjuden. Stort tack till alla besökare och arrangörer. Vi ses snart igen!

Intervju med Karin Tidbeck

För några år sedan var jag på besök i Malmö och fick för första – och hittills enda – besöka SF-bokhandeln där. Min blick föll på en liten bok som hette ”Vem är Arvid Pekon?”. Jag blev mycket glad då jag insåg att det var en ny, svensk fantastiknovellsamling. Jag blev ännu gladare när jag läste den för det är en helt fantastisk liten bok med märkliga, underfundiga och välskrivna noveller.

Denna lilla samling kan man säga var en språngbräda för författaren Karin Tidbeck, som också har gett ut en hyllad och intressant roman, Amatka, och håller på att bli ett stort namn internationellt – nyligen var hon till exempel nominerad till World Fantasy Award. Och nu låter hon sig bli intervjuad på min blogg.  

Du skriver ju mycket egensinnigt, och jag funderar, utan att ha för mycket kött på benen egentligen, om i alla fall inte några av dina noveller likaväl skulle kunna klassas som absurdism som fantastiskt. Var tycker du att gränsen går mellan det absurda och det fantastiska, och ska vi ens försöka dra en gräns?

Jag ser ingen konflikt eller behov av gränsdragning, det är ju en genre versus en filosofisk hållning. En fantastisk berättelse kan vara absurdistisk eller inte; en absurdistisk berättelse kan vara fantastisk eller inte. En del av mina berättelser kanske plaskar runt i absurdism, men långt ifrån alla.

Mitt förlag har just nu en tävling för att vinna min bok – kom med förslag på en ”omöjlig” novellsamling, alltså en novellsamling som är skriven av en död eller fiktiv författare. Vilken omöjlig novellsamling skulle du vilja läsa?

Jag har alltid varit sugen på att läsa Ignatius Reillys  (Dumskallarnas sammansvärjning)  verk, men vet inte om han skulle skriva en novellsamling. Förmodligen helt oläslig, men det hade varit kul.

Jag vet själv att frågan kan vara svår att ge ett kortfattat svar på, men jag kan ändå inte låta bli att ställa den: vad är det som tilltalar dig med noveller?

Noveller är ett bra sätt att utforska ett koncept eller idé, eller skriva en berättelse som behöver ett kort format. Ibland gör de ju det. För mig är det ett naturligt format att jobba i.

Finns det något hopp för den svenska fantastiska novellen?

Ganska länge trodde jag inte det, men nu har det ju dykt upp fler möjligheter att publicera, särskilt i e-format. Om folk skriver lite fler noveller är vi på god väg.

Vilka novellförfattare – och novellsamlingar – är du extra förtjust i? Finns det några som du anser att man inte under några som helst omständigheter inte får läsa?

På den första delen får jag nog säga The Birthday of the World av Ursula Le Guin, The Hidden Side of the Moon av Joanna Russ och Berättelser av Torgny Lindgren. Men det finns så många fler som bara är tokigt bra. Tiptree Award-vinnaren Kiini Ibura Salaams novellsamling Ancient, Ancient är helt fantastisk. Margo Lanagan, Kelly Link, Angela Carter, och … Tove Jansson. I stort sett alla jag har räknat upp här jobbar antingen med att riva upp gränsen mellan världarna eller att spränga gränserna för våra uppfattningar om genus, etnicitet och sociala strukturer.

På den andra delen: jag tycker det vore dumt att säga att en bok aldrig får läsas. Alla böcker kan man lära sig något av, särskilt såna som är riktigt dåliga. De jag gillar minst är väl det där feta mellanskiktet av mediokra böcker som inte gör ont att läsa men inte heller lämnar något efter sig.

Och slutligen: vad jobbar du på nu?

Mer text.