Läsåret 2020

Jag har hört en och annan som har uttryckt att en fördel med pandemiåret 2020 är att de har haft tid över till annat. Till exempel att läsa. För mig har det väl snarare varit tvärtom då jag inte har varit permitterad och eftersom jag har jobbat hemifrån så har jag inte kunnat utnyttja bussresan till jobbet för att läsa som jag brukar göra.

Men det betyder ju inte att jag inte har fått möjlighet att sätta mig då och då med en god bok och allt som allt har jag hunnit med att läsa 50 böcker under året. Många bra, riktigt bra till och med, och några som jag inte var lika imponerad över.

Då jag fortsätter att fördjupa mig i svenskspråkig fantasy har det också präglat läsningen till stor del. Här sticker bland annat Kristina Hårds trilogi om Kaiserarvet ut. Det är en riktigt välskriven och spännande serie med lockade ingredienser som troll, girighet och luftskepp. Rekommenderas varmt!

Jag tyckte också om Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Även den en välskriven svensk fantasyserie. Serien som helhet är bra men den tredje boken som skiljer sig lite från de övriga är helt enkelt mästerlig.

I samma genre vill jag också rekommendera Marie Hermansons novellsamling Det finns ett hål i verkligheten och finlandssvenska Maria Turtschaninoffs gripande roman Anaché.

Men jag har ju läst annat än svenskspråkig fantasy – jag har också läst engelsk fantasy på franska! Eftersom jag läser om Ringarnas Herre ungefär vart tredje år så tyckte jag att det kunde vara intressant att ge mig an den franska nyöversättningen den här gången. Det var onekligen en intressant (och lite krävande) uppgift, men någonting som var mödan värt. Den nya franska översättningen är riktigt bra, den är varligt utförd och stor möda har lagts på att få till bra översättningar av namnen.

Till exempel så heter Frodo och Bilbo Bessac i efternamn, vilket inte bara följer Tolkiens översättningsanvisningar utan också behåller Bilbos allierande initialer. För Tolkien var det ju viktigt att herrarna hette något med väska i efternamn. Secker heter de ju i den nya svenska översättningen (och i den danska också om jag inte missminner mig) och Sacquet i den gamla franska. En besace är helt enkelt en axelväska, så det passar ju onekligen bra och blir mycket snyggare än Sacquet.

Efter den här lilla utvikningen så är det kanske någon som undrar om jag läst något annat än fantasy och det får jag ju erkänna att jag givetvis har gjort. Här kan jag till exempel rekommendera Lina Wolffs helt magnifika roman De polyglotta älskarna och Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor.

Bland besvikelserna hittar vi bland annat en klassiker och en lite nyare bok. Klassikern var Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar. Det är väl visserligen en rätt charmig historia, men det som slog mig var hur den nästan helt saknar spänning. Ganska fascinerande för vad som väl brukar kategoriserar som en äventyrsroman.

Den andra besvikelsen var Ted Chiangs (av många efterlängtade) novellsamling Exhalation. Chiang kritiserar ju ibland för att trots briljanta idéer inte alltid når fram vad gäller personskildringar och gestaltningar.

Trots detta var jag väldigt förtjust i hans första novellsamling Stories of Your Life, där det förutom de intressanta idéerna fanns en värme som sken igenom även när gestaltningen brast.

Men tyvärr levererade inte Exhalation på samma sätt. En del av novellerna är visserligen fina och tänkvärda och funkar som bäst när han skriver utifrån sina egna begränsningar som författare. Men det som verkligen drog ner helheten var den ofantligt stolpiga och oengagerade kortromanen The Lifecycle of Software Objects som upptar en inte oansenlig del av samlingen.

Jag blev nog mer irriterad på Chiangs redaktör som hade tagit med historien i boken än på Chiang själv. Efter att jag hade tragglat mig igenom den så fick jag reda på att The Lifecycle of Software Objects har fått Hugo-utmärkelsen för bästa kortroman. Visserligen är Hugo inte nödvändigtvis någon garanti för kvalité, men att så många läsare röstar fram en så uselt utförd berättelse är bara bedrövligt. Stories of Your Life kom för övrigt ut på svenska i höstas, så mitt tips är att strunta i Exhalation och istället lägga pengarna på att stödja utgivningen av science fiction i Sverige. Och du köper den så klart på sf-bokhandeln!

Då var det betydligt intressantare att läsa Skuggan på världens botten, en samling med noveller av den säregna författaren Thomas Ligotti. Ligotti räknas av många som skräckmästaren HP Lovecrafts arvtagare. Jag misstänker att det delvis är på grund av det lite ålderstigna språket (fast till skillnad från Lovecraft så kan Ligotti skriva dialog), fast mest på grund av det tematiska idéinnehållet. Men där Lovecraft gestaltar människans ensamhet i universum med diverse ofattbara monster så är Ligottis fasa mer skugglik och det många brukar lyfta fram är hans nihilism. Dessutom är de flesta av hans noveller betydligt märkligare än Lovecrafts, riktigt ”weird” och ibland bara med en rätt ytlig handling som ram för hans tankar och språk.  Mycket intressant, men jag tror att jag förlorade 1D6 sanity points på att läsa den från pärm till pärm!

Nå, på det stora hela är jag nöjd läsåret och är naturligtvis nyfiken på vad just du kan rekommendera som du läste förra året?

Rapport från Eurocon i Amiens

Amiens, centralort i Picardie och skådeplats för Eurocon 2018.

Sommaren 2018 hölls den stora europeiska kongressen Eurocon i Amiens i norra Frankrike och jag såg det som ett mycket trevligt sätt att avsluta en familjesemester i Frankrike. Mitt boende under kongressen var dessutom sponsrat av den anrika sf-föreningen Club Cosmos via Arne Sjögrens minnesfond, en fond som på olika sätt ska gynna sf och sf-fans. Jag fick själv aldrig träffa Arne Sjögren, men vi hade brevkontakt i samband med fyrtioårsfirandet av The Tolkien Society of Sweden som han var med och grundade. Men det var ju inte ämnet för dagen, så låt oss återvända till Frankrike och Eurocon.

Att kongressen hölls i Amiens beror inte på att det är Frankrikes presidents födelseort, utan för att det är en viktig plats för science fiction i Frankrike, ja till och med viktig för science fiction i hela världen. Amiens är centralort i Picardie, men låt inte det lura er. Jean-Luc Picard, befälhavare på Enterprise D i Star Trek The Next Generation kommer från La Barre i Bourgogne och verklighetens Chateau Picard ligger i Bordeaux. Anledningen till att kongressen hölls i Amiens var i själva verket för att en av science fiction-litteraturens föregångare, Jules Verne, slog sig ner här. Hans hus är numera ett museum och som medlem i kongressen hade man fritt inträde och man ville besöka det.

Maison de Jules Verne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Amiens är en trevlig liten stad vid floden Somme. Flera små kanaler inringar några av de äldre kvarteren och det finns två riktmärken – skyskrapan Tour Perret vid stationen med ganska speciell arkitektur och den berömda katedralen som också är den största i Frankrike och låg precis vid kongresslokalen. Under kvällarna kunde man avnjuta ett fint ljusspel på katedralen – mest häpnadsväckande var nog slutet när byggnaden lystes upp så som man tror att den var målad en gång i tiden.

Kongressen hölls i universitets gamla lokaler, om jag minns rätt var nämligen de nya lokalerna ännu inte färdigbyggda. Det var synd, för det fanns flera brister i lokalerna, som till exempel avsaknad av luftkonditionering och mikrofoner. Jag insåg också hur välordnade våra svenska kongresser faktiskt är och jag saknade för mig självklara inslag som att alla deltagare i en panel presenterar sig. Jag satt till exempel och lyssnade på en panel och undrade vem som var den franske sf-författare Pierre Bordage tills jag insåg att Bordage borde vara mycket äldre än samtliga deltagare. Och mycket riktigt, han hade fått förhinder att närvara på kongressen.

Svanarna höll ett öga på mig när jag lunchade vid en av kanalerna. De var nog lite nervösa eftersom jag åt anka vid tillfället.

Till de programpunkter som hölls på engelska så erbjöds det direkttolkning till franska. Vänligt, men eftersom vi som höll föredrag inte hade fått reda på detta i förväg så uppstod en viss stress. Det första föredraget jag lyssnade på, som handlade om science fiction i Afrika, blev på grund av detta dubbelt så långt och följaktligen hann föredragshållaren inte med att säga allt han hade planerat. Synd, för det var intressant att få reda på lite om hur science fiction i Afrika har vuxit under de senaste åren. Uppfattningen under slutet av förra århundradet var dels att afrikaner inte läste sf eller fantasy och att många undrade varför någon skulle vilja skriva och berätta om fiktiva problem (som drakar) när det finns så många ”riktiga problem”. Men flera författare gav inte upp, publicerade böckerna själva och nu har ett stort intresse för de fantastiska genrerna växt fram. Jag kan visserligen känna att det är lite problematiskt att litteratur från en hel kontinent klumpas samman under en kortare presentation, men visst, jag lärde mig en hel del – inte minst att Silmarillion i Afrika anses vara en afrikansk bok. Vad det nu innebär.

Men de logistiska problemen till trots så var det överlag många intressanta programpunkter, och jag såg verkligen till att träna franskan så mycket som möjligt. Lite oväntat så var ett av de mest spännande ett föredrag om myror i tidig science fiction. Natacha Vas-Deyres, som är en fransk litteraturvetare och tydligen lite av ett namn inom fransk sf-fandom, pratade entusiastiskt om sambandet mellan tidig rymdforskning och studiet av insekters liv. Myrornas små samhällen gav upphov till tankar om hur främmande civilisationer kunde se ut och ett exempel på en tidig fransk sf-roman i ämnet är Han Ryners L´Homme-fourmi (Människomyran) från 1901. Skräcken för jättemyror kom sig av förståelsen för hur otroligt överlägsna myror är när det kommer till bland annat styrka och snabbhet. Vi skulle helt enkelt inte ha en chans och därför blev det ett populärt ämne för flera sf-filmer med skräckinslag. Mot slutet av föredraget började jag tycka att det var en bok som inte hade nämnts och jag höll som bäst på att formulera en fråga – jag är inte så mycket för att bara slänga ur mig något ogenomtänkt och det blir inte lättare på franska – när föredragshållaren till sist nämnde boken jag tänkte på: Apres nous les chiens (Efter oss hundarna), vilket är en gullig översättning av titeln till Clifford D. Simaks fantastiska bok City.

En intressant men kanske lite mer klassisk panel handlade om att skriva science fiction och fantasy i dag. Panellisterna pratade om hur vetenskapliga framsteg påverkar författandet (till exempel upptäckten av exoplaneter) och det faktum att vi lever i en global värld där det är så lätt att få tag på information om andra platser att du inte behöver åka dit för att skriva om dem.
Det sistnämnda föranledde att en person i publiken tog över och började prata om kulturell appropriering. Det finns mycket man kan säga om detta fenomen, och det är onekligen mycket intressantare och mer brännhet fråga i ett land som faktiskt fortfarande är en kolonialmakt, men det fick mig också att tänka på att vi har några riktigt bra saker på våra svenska kongresser. Förutom tidigare nämnda luftkonditionering och mikrofoner så har vi också någon form av paneldisciplin för att förhindra att någon i publiken inte ska få ta för stort utrymme.

Ett annan intressant föredrag handlade om sf och fantasy i Indien. Bokmarknaden i Indien är närmast gigantisk och dessutom intressant ur synvinkeln att det är ett land med flera språk. Det ges till exempel ut väldigt mycket engelsk litteratur där som inte når utanför den indiska marknaden, och det finns flera språkgrupper som inte läser varandras böcker.
Mycket av litteraturen i Indien baseras naturligtvis på den rika mytologi, vilket har sina konsekvenser. Bland annat händer det att böcker inte räknas som fantasy eftersom det ses som en naturlig utveckling av en mytologi som fortfarande är levande, återberättas och är i ständig förändring. Det är liksom bara naturligt med en ny historia om till exempel Ganeshas äventyr. Tyvärr har det också uppstått problem och författare har blivit hotade när religiösa grupper har reagerat starkt på vissa av berättelserna och de tolkningar som görs.
Urban fantasy var länge ett helt okänt begrepp som förlagen knappt ens förstod men efter succén med Devouvers av Indra Das, en bok om varulvar i Calcutta, så har genren fått stort genomslag.
Intressant var också att fantasy främst skrivs av kvinnor och ofta handlar om starka kvinnor som slåss mot demoner. Detta var, enligt föredragshållaren, ett sätt för kvinnor i Indien att få styrka och självförtroende genom litteraturen.

Var det så här katedralen såg ut när den var färglagd en gång i tiden?

 

En trevlig sak med en sf-kongress i Frankrike är ju föga förvånande måltiderna. Det fanns möjlighet att äta både lunch och middag tillsammans och för en billig penning fick du en enkel men delikat fyrarätters måltid som naturligtvis inkluderade ett par glas vin. Det här var ju också ett bra tillfälle att umgås med fans från när och fjärran. Visst hängde jag en hel del med svenska, finska och engelska fans (varav det var några som jag kände sedan innan), men jag såg också till att lära känna lite fransmän. Redan på resan till Amiens hade jag träffat Pierre från Grenoble, men jag lärde också känna gänget från föreningen Club Présences d´Esprits som bland annat ger ut tidskriften Aventures Oniriques et Compagnie. Jag pratade också mycket med det trevliga paret Agathe och Sebastien. Agathe hade till och med läst min novell Les Gagnants (De som vann) som publicerats i den franska tidskriften Galaxies och de frågade mig om vilka svenska författare som hade översatts till franska som var värda att läsa. Jag kunde bland annat rekommendera Karin Tidbecks Amatka, Anders Fagers Les furies de Boras och Mats Strandbergs Le Ferry. Givetvis fick jag också flera bra tips på franska författare. Jodå, en hel del böcker följde med hem.

Att lära känna folk skapar ju också en möjlighet att få veta mer om vilka traditioner och påhitt som finns inom en fandomgrupp. Sista dagen var ganska tom på programpunkter, men jag blev meddragen till en informell tävling som verkar vara ett återkommande inslag på franska kongresser. Det handlade om ett hejdlöst ordvitsande kring boktitlar. Jag hade lite svårt att hänga med i svängarna, men det var onekligen ganska underhållande.

Det fanns också flera tillfällen att hänga i baren eller stå utanför kongressen med ett glas vin och prata med franska fans och författare och få en uppfattning om inställningen till de fantastiska genrerna i Frankrike. Författaren Olivier DeParis berättade till exempel att han upplevde att det närmast är vattentäta skott mellan läsare av fantasy och science fiction i Frankrike, och därför tvekade han om han skulle skriva klart sin fantasyserie när han nu etablerat sig som sf-författare. Jag tycker att det finns en viss likhet även hos oss – den som läser sf läser inte nödvändigtvis fantasy och vice versa, men på det stora hela upplever jag inte att det skulle vara något problem för författare eller läsare och att du inte behöver nischa dig lika hårt.

Jag får förresten erkänna att jag ibland blev lite trött i huvudet när jag behövde växla så ofta mellan franska och engelska – men det kändes ändå som ett lyxproblem när jag fick chansen att umgås med så många intressanta och trevliga människor och lyssna på så många spännande saker.

Tour Perret sticker onekligen ut i stadsbilden.

Jag hade själv lyckats nässla in mig i programmet och höll mitt föredrag om resor i science fiction och fantasy – ett föredrag som jag nu har turnerat runt med i många delar av världen känns det som, men det är alltid lika kul varje gång och dessutom spännande att hela tiden få en ökad lista med boktips varje gång jag håller föredraget. Några fans från Tyskland ville dessutom ha föredraget och publicera det i sin tidskrift, vilket jag naturligtvis inte har något emot, och nu när jag till sist har skrivit den här rapporten får jag se till att de får föredraget. Hoppas de fortfarande är intresserade! Det enda problemet med att hålla föredraget var den tidigare nämnda bristen på luftkonditionering i rummet – jag trodde det var varmt när jag höll samma föredrag på WorldCon i Helsingfors, men nu dröp svetten och jag var glad att jag hade en pappersservett med mig. Efter mig skulle författaren Ian Watson hålla sitt föredrag om Frankenstein och Karl Marx i samma rum. Ta med dig vatten och en servett sade jag till honom. Varför det? På grund av värmen. Men visst måste det finnas luftkonditionering? Jag skakade på huvudet och Ian tackade mig efteråt för att jag förvarnat honom.

Förutom att det var väldigt kul att besöka en kongress i just Frankrike och lära känna fransk fandom – jag hoppas verkligen att jag kan återvända till en fransk kongress inom en nära framtid – så förstod jag också hur mycket Eurocon är präglat av den lokala fandomen. Kan du åka på Eurocon någonstans, gör det. Jag kommer att göra det igen!