Tolkien och jag del sex: den franska läsningen

Senaste gången jag bänkade mig för att läsa om Västmarks röda bok så var det vare sig på Shakespeare eller Strindbergs språk utan istället på Sartes. Alltså franska. Jag tyckte dels att det kunde vara ett bra sätt att hålla mina franskakunskaper vid liv och dels att det skulle vara intressant att se hur en översättning till ett annat språk kunde te sig.

Det jag läste var den nya franska översättningen som kom 2014 – 16 och är gjord av en viss Daniel Lauzon. Lauzon är fransk-kandensisk och vad jag har kunnat förstå så rekryterade det franska förlaget honom inte bara för att han är en kompetent översättare utan också Tolkienkännare. Lauzon började med att ta över översättningsarbetet av History of Middle Earth-serien (de första delarna hade faktiskt översatts av ingen mindre än Författarens sonson Adam Tolkien som ju är uppvuxen i Frankrike och är tvåspråkig), han gick sedan på The Hobbit innan han fick den stora äran att förse The Lord of The Rings med ny fransk språkdräkt. Vilket enligt många tydligen behövdes. På Adam Tolkiens franska wikipediasida står det att Adam och hans far hade en avgörande roll för att uppmuntra till en ny fransk översättning. Det är nästan lite sött att det bara står i förbifarten att ingen mindre än Christopher Tolkien tyckte att det var dags.

Den första franska översättningen kom först 1972 och utfördes av Francis Ledoux. Ledoux var en ansedd och skicklig översättare med bland annat Charles Dickens och Tennesse Williams i bagaget, men Tolkien var kanske inte rikigt hans kopp te. Eller glas vin om ni så vill. Han var inte insatt i världen och fick heller inte tillgång till Tolkiens översättarguide. Dessutom kom appendixet ut på franska först 1986, och att utelämna det har onekligen stor betydelse för förståelsen av vad det är för sorts bok.

Så problemen med den gamla franska översättningen var kanske inte riktigt samma som vi hade i sverige. Jag skulle väl vilja säga att The Lord of the Rings från början översattes till franska av en kompetent översättare som inte förstod vad det var för sorts bok, men översättes till svenska av en inkompetent översättare som ändå förstod vad det var för sorts bok.

Att förstå sekundärskapelsen och alla dess nyanser är ju trots allt minst lika viktig som att förstå språket den skrevs på vilket då blev alltför tydligt i Ledoux översättning. Det exempel som har upprört franska tolkienkännare mest är redan från förordet – där Tolkien skriver om ”The departure of Galadriel och Elrond” så har Ledoux tolkat ordet ”departure” som död. Att det dessutom blir väldigt uppenbart när man väl har läst klart hela historien att de verkligen lämnar Midgård borde ju i alla fall fått någon att göra ändringen, men uppenbarligen inte. Han har också använt referenser som inte passar i Midgård, som gör att illusionen bryts. Till exempel uttrycket ”un cousin à la mode de Bretagne” som ungefär betyder avlägsen släkting, men Bretagne ligger ju som bekant inte i Midgård. Vid ett annat tillfälle så går hobbitarna på led som indianer (”file indienne”) vilket ju inte heller funkar. Du läser och lämnar tillfälligtvis Midgård.

Så när The Lord of the Rings – eller Le Seigneur des Anneaux som vi kanske ska hänvisa till fortsättningsvis – skulle få ny språkdräkt var ambitionen att det verkligen skulle vara genomtänkt, vara troget Tolkien men också såklart fundera på franska. Till sin hjälp har översättaren Daniel Lauzon först och främst haft hjälp av litteraturvetaren och Tolkienexperten Vincent Ferré (som också ansvarade för utställningen om Tolkien på franska nationalbiblioteket) samt ibland konsulterat språkvetare och andra experter. Namn och uttryck har stötts och blötts, för att få rätt känsla och rätt betydelse.

Våra huvudpersoner hette till exempel Bilbon och Frodon Sacquet i den gamla översättningen. En påse heter sachet på franska, så det är ju närmast att jämföra med Andersson Secker. Det avslutande n-et lades till för att det skulle låta franskt. I Lauzons nya översättning heter de istället Bilbo och Frodo Bessac. En besace är helt enkelt en axelväska – så då får man med Tolkiens krav på att namnet ska ha något att göra med påse/väska – bag på engelska – och behåller dessutom Bilbos allitererande namn. Ännu bättre blir det om vi ser till de mindre populära släktingarna: Otho och Lobelia hette Sacquet de Besace i den gamla översättningen, men har fått det enligt mig mycket bättre namnet Bessac-Descarcelle i den nya. En ”escarcelle” är en penningpung och det är ju inte utan att man kan känna att det är ett lämpligt namn.

Ibland har de valt att gå lite mer på vad som klingar väl – så har till exempel Proudfoot fått bli som Belpied (som betyder Vackerfot) istället för Fierpied som hade varit en direktare översättning.

Lauzons stora problem som han berättar om i en intervju jag hittade var hur han skulle översätta Mörkveden. Till sist valde han Foret de Grand´Peur (Stora farans skog) eftersom han ansåg att han inte kunde hitta något vettigt franskt namn (i den gamla översättningen hette skogen Foret Noir – svarta skogen). Anledningen till att det blev Foret de Grand´Peur är naturligtvis att alverna kallar den för Taur-e-Ndaedelos – ”forest of the great fear” efter att Nekromantikern slagit sig ner där.

Så ni förstår att det är en översättare som verkligen är insatt i Tolkiens värld och verk. I intervju pratar han så lyriskt om sitt arbete så man förstår att har njutit av att översätta, han berättar om hur han har kunnat gå in i texten, men också om hur viktigt det var att ta tillvara på detaljerna och orginaltextens tonalitet.

Fina omslag (med undantag av en irriterande detalj, fri gissning i kommentarerna vad jag menar) av konstnären Dan Mumford.

Att det skulle bli en diskussion kring den nya översättningen och framförallt kring de nya namnen var ju naturligtvis inte någon större överraskning. Jag har ju själv svårt att förstå när någon vill klamra sig fast vid ett äldre namn av nostalgiska skäl – det är till exempel irrelevant att Vattnadal är vackert när det inte är en korrekt översättning av Rivendel – utan välkomnar snarare nya namn. I alla fall om de är trogna ursprunget och har en bra klang. Och av det jag har läst i franska forum när översättningarna har diskuterats har de flesta accepterat de nya namnen och tycker att de fungerar.

Det namn som kanske har fått störst kritik är den blivande konung Elessars smeknamn. Och här kan jag i viss mån hålla med kritikerna. I den gamla översättningen kallades han för Grand-Pas vilket på svenska ungefär blir Storkliv (eller om man så vill: Vidstige). I den nya översättning har det istället blivit L´Arpenteur. Verbet ”arptenter” betyder ungefär ”gå fram och tillbaka med stora kliv”, så ur den aspekten är det ju genomtänkt. Men det betyder också ”att mäta” och en arpenteur är en lantmätare. Så det är klart att det kan bli lite felaktiga associationer.

Jag har också läst lite roliga diskussioner om tiltalet, vilket också var något jag funderade på själv när jag läste den. För franskan skiljer ju på du (tu) och ni (vous) beroende på vem man pratar med och vilken relation man har till den andre. Till exempel så niar Sam i stort sett alla utom Gollum, samtliga trollkarlar duar varandra och Gandalf säger även du till balrogen (det känns logiskt – de är trots allt båda maior och ska slåss till döden, så även om de inte var du i Valinor med varandra så är det ändå ett lämpligt tillfälle att lägga bort titlarna). De flesta övriga i brödraskapet niar varandra, men föga förvånande så är Legolas och Gimli du och bror när deras vänskap blir tydlig. En del alver är familjära i tilltalet och säger du till de flesta, vilket det har funnits en del diskussioner om: är det till exempel korrekt att Gildor duar Frodo? Nörderi på hög nivå som ni förstår!

Men den stora fråga som fortfarande inte är besvarad är hur undertecknad upplevde läsningen. Ja, som vanligt är det alltid som att komma hem när jag läser denna fantastiska bok, oavsett på vilket språk det är, men det var väl några saker som var annorlunda. Det mest tydliga är ju naturligtvis att det tar längre tid för mig att läsa franska än såväl svenska som engelska och det intressanta med det är att det gav mig möjlighet att reflektera på ny sätt kring texten. Till exempel så fick jag större förståelser för de som upplever The Lord of The Rings som en något långsam bok, vilket kanske framförallt händer de som har sett filmatiseringarna först. För eftersom det blir ett större läsmotstånd vid de långa beskrivande partierna när jag läser den på ett språk som jag inte behärskar lika bra så kan blir det också ett lite större motstånd i partier som jag i vanliga fall uppfattar som vackra och reflekterande.

En annan sak som omedvetet händer är att jag börjar omvärdera Erik Anderssons svenska översättning. För jag börjar inse att så här kan en översättning av The Lord of The Rings se ut, så här ska den genomföras. Lyhört. Insatt. Med riktig förståelse för texten. Varför nöja sig med Kofferdi-Secker när man kan få Bessac-Descarcelle?

Men här vill jag ändå vara tydlig: i väntan på en riktigt bra svensk översättning är det fortfarande min bestämda åsikt att vill man läsa Tolkien på svenska så ska man läsa Anderssons översättning. Den må sakna en ordentlig förståelse för Midgård, men den är i alla fall gjord av en översättare som behärskar engelska och det är trots allt ett minimikrav.

Men nog om de svenska översättningarna, ämnet för dagen är ju ändå den nya franska och min upplevelse av den, och det som jag kanske framförallt har med mig är att ju längre jag läste, desto lättare blev det och desto mer kom jag in i boken. När jag närmade mig slutet slog det mig att jag helt undermedvetet hade börjat tänka att jag inte läste en engelsk fantasyroman i fransk översättning, utan att jag faktiskt läste en helt enastående fransk roman. Och det mer än något annat säger något om hur lyckad översättningen är.

Läsåret 2020

Jag har hört en och annan som har uttryckt att en fördel med pandemiåret 2020 är att de har haft tid över till annat. Till exempel att läsa. För mig har det väl snarare varit tvärtom då jag inte har varit permitterad och eftersom jag har jobbat hemifrån så har jag inte kunnat utnyttja bussresan till jobbet för att läsa som jag brukar göra.

Men det betyder ju inte att jag inte har fått möjlighet att sätta mig då och då med en god bok och allt som allt har jag hunnit med att läsa 50 böcker under året. Många bra, riktigt bra till och med, och några som jag inte var lika imponerad över.

Då jag fortsätter att fördjupa mig i svenskspråkig fantasy har det också präglat läsningen till stor del. Här sticker bland annat Kristina Hårds trilogi om Kaiserarvet ut. Det är en riktigt välskriven och spännande serie med lockade ingredienser som troll, girighet och luftskepp. Rekommenderas varmt!

Jag tyckte också om Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Även den en välskriven svensk fantasyserie. Serien som helhet är bra men den tredje boken som skiljer sig lite från de övriga är helt enkelt mästerlig.

I samma genre vill jag också rekommendera Marie Hermansons novellsamling Det finns ett hål i verkligheten och finlandssvenska Maria Turtschaninoffs gripande roman Anaché.

Men jag har ju läst annat än svenskspråkig fantasy – jag har också läst engelsk fantasy på franska! Eftersom jag läser om Ringarnas Herre ungefär vart tredje år så tyckte jag att det kunde vara intressant att ge mig an den franska nyöversättningen den här gången. Det var onekligen en intressant (och lite krävande) uppgift, men någonting som var mödan värt. Den nya franska översättningen är riktigt bra, den är varligt utförd och stor möda har lagts på att få till bra översättningar av namnen.

Till exempel så heter Frodo och Bilbo Bessac i efternamn, vilket inte bara följer Tolkiens översättningsanvisningar utan också behåller Bilbos allierande initialer. För Tolkien var det ju viktigt att herrarna hette något med väska i efternamn. Secker heter de ju i den nya svenska översättningen (och i den danska också om jag inte missminner mig) och Sacquet i den gamla franska. En besace är helt enkelt en axelväska, så det passar ju onekligen bra och blir mycket snyggare än Sacquet.

Efter den här lilla utvikningen så är det kanske någon som undrar om jag läst något annat än fantasy och det får jag ju erkänna att jag givetvis har gjort. Här kan jag till exempel rekommendera Lina Wolffs helt magnifika roman De polyglotta älskarna och Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor.

Bland besvikelserna hittar vi bland annat en klassiker och en lite nyare bok. Klassikern var Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar. Det är väl visserligen en rätt charmig historia, men det som slog mig var hur den nästan helt saknar spänning. Ganska fascinerande för vad som väl brukar kategoriserar som en äventyrsroman.

Den andra besvikelsen var Ted Chiangs (av många efterlängtade) novellsamling Exhalation. Chiang kritiserar ju ibland för att trots briljanta idéer inte alltid når fram vad gäller personskildringar och gestaltningar.

Trots detta var jag väldigt förtjust i hans första novellsamling Stories of Your Life, där det förutom de intressanta idéerna fanns en värme som sken igenom även när gestaltningen brast.

Men tyvärr levererade inte Exhalation på samma sätt. En del av novellerna är visserligen fina och tänkvärda och funkar som bäst när han skriver utifrån sina egna begränsningar som författare. Men det som verkligen drog ner helheten var den ofantligt stolpiga och oengagerade kortromanen The Lifecycle of Software Objects som upptar en inte oansenlig del av samlingen.

Jag blev nog mer irriterad på Chiangs redaktör som hade tagit med historien i boken än på Chiang själv. Efter att jag hade tragglat mig igenom den så fick jag reda på att The Lifecycle of Software Objects har fått Hugo-utmärkelsen för bästa kortroman. Visserligen är Hugo inte nödvändigtvis någon garanti för kvalité, men att så många läsare röstar fram en så uselt utförd berättelse är bara bedrövligt. Stories of Your Life kom för övrigt ut på svenska i höstas, så mitt tips är att strunta i Exhalation och istället lägga pengarna på att stödja utgivningen av science fiction i Sverige. Och du köper den så klart på sf-bokhandeln!

Då var det betydligt intressantare att läsa Skuggan på världens botten, en samling med noveller av den säregna författaren Thomas Ligotti. Ligotti räknas av många som skräckmästaren HP Lovecrafts arvtagare. Jag misstänker att det delvis är på grund av det lite ålderstigna språket (fast till skillnad från Lovecraft så kan Ligotti skriva dialog), fast mest på grund av det tematiska idéinnehållet. Men där Lovecraft gestaltar människans ensamhet i universum med diverse ofattbara monster så är Ligottis fasa mer skugglik och det många brukar lyfta fram är hans nihilism. Dessutom är de flesta av hans noveller betydligt märkligare än Lovecrafts, riktigt ”weird” och ibland bara med en rätt ytlig handling som ram för hans tankar och språk.  Mycket intressant, men jag tror att jag förlorade 1D6 sanity points på att läsa den från pärm till pärm!

Nå, på det stora hela är jag nöjd läsåret och är naturligtvis nyfiken på vad just du kan rekommendera som du läste förra året?

Tolkien och jag del fem: Utställning i Paris

Den 22 oktober i år öppnade en stor utställning om Midgård och JRR Tolkien på Bibliothèque national de France (BnF) alltså franska national­biblioteket, som har anor från 1300-talet och är ett av världens största bibliotek. BnF har flera filialer, men utställningen är i den nybyggda Bibliothèque Mit­terand i Paris. Förutom sina stora samlingar lyfter också biblioteket fram olika författare i sina utställningssalar.

IMG_1885

Allas vår John Ronald Reuel Tolkien är den förste icke-franskspråkige författare av vilken biblioteket inte har några manuskript i sina sam­lingar som får egen utställning – och om man ser till vilket intresse det finns för hans verk så är det egentligen inte så konstigt.

Fransmännen gillar Tolkien, Christopher Tol­kien bor sedan många år tillbaka i Frankrike med sin fru Baillie och här finns en stor kunskap och respekt för Tol­kiens värld, verk och även forskning.

Jag lyssnade bland annat på en podd med Leo Carruthers, professor emeritus vid Sorbonne, som kom i kontakt med Tolkien genom hans språkstudier, och först senare upptäckte att han var författare också. Överhuvudtaget upplever jag att man tar Tolkien och fantasy på allvar i Frankrike. Den lite nedlåtande synen som vi kan hitta i Sverige finns säkert också, men när jag har läst artiklar och lyssnat på poddradio så har ämnet behandlats med stor respekt av litteratur­vetare och andra kulturprofiler. Referenser till såväl William Morris som JK Row­ling är inte ovanliga. Fantasy behandlas som vilken sorts litteratur som helst helt enkelt.

Vincent Ferré som har varit huvudansvarig för utställningen är själv professor i litteraturveten­skap. Han är bland annat expert på Proust och medeltida litteratur – och det är inte första gång­en jag hör talas om någon som har snöat in sig på både Proust och Tolkien. Jag har hört andra som har sagt att Ringarnas herre och På spa­ning efter den tid som flytt är en lika stor läsupp­levelse, men det är en madeleinekaka som vi får spara till ett annat tillfälle.

Vincent Ferré har också hjälpt till med den nya franska översättningen av Lord of the Rings, och på The Tolkien Estates webb hittar ni några av hans artiklar (på engelska).

Utställningen om Tolkien har tidigare visats i Oxford, även om den inte är riktigt likadan i Frankrike. Redan 2016 hörde Bodleian Library av sig till BnF och undrade om det fanns ett int­resse av att flytta över utställningen. Det gjorde det, och material som redan fanns i Frankrike kunde också läggas till. Exempelvis fanns origi­nalen till Mr Bliss och Breven från jultomten hos Christopher och Baillie Tolkien i Provence. Från BnF:s samlingar kunde medeltida skrifter och annat som inspirerat Tolkien läggas till – något jag noterade där var bland annat ett exem­plar av Bland tomtar och troll med John Bauers fina illustrationer.

IMG_1859

Familjen Tolkien har alltså varit inblandad i ut­ställningen, även om i alla fall Christopher har hållit en relativt låg profil. Baillie är intervjuad i bibliotekets tidning och Cristophers son Adam Tolkien (som bland annat har hjälpt till med utgivningen av Children of Húrin och översatt några av History of Middle-Earth böckerna till franska) har besökt biblioteket och pratat om sin farfars verk.

Eftersom jag ju gärna besöker Paris så bestäm­de jag mig nästan så fort jag fick höra talas om utställningen att jag måste dit för att se den. Det ångrar jag verkligen inte, för det är en helt fan­tastisk utställning.

En så här stor samling av Tolkiens egna origi­nal är helt unik och det är magiskt att se allt: handskrivna sidor ur Lord of the Rings, skisser, målningar. Det är helt enastående och nästan lite överväldigande. Olika kartor, olika versioner av skisser på till exempel Morias portar.

Det var en hisnande känsla att stå framför Tol­kiens originalmålning av Smaug på sin skatt­hög, för att ta ett exempel. Jag fick nästan nypa mig några gånger för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det här var saker skapade direkt av JRR Tolkiens hand och jag blev nästan förvånad hur starkt berörd jag blev. Jag är ju nörd, men ändå! Det väcker något inom en att se originalet, att känna närheten till den som har skapat det.

Fantastiska är också de stora bonaderna som vävt med JRRT:s målningar som förlaga. Dessa har tidigare hängt i en kyrka i södra Frankrike. När utställ­ningen packas ner ska de tydligen till Oxford och jag gissar att man kommer att kunna be­skåda dem där i framtiden.

IMG_1858

Vägen genom Midgård i utställningen gick ge­nom de olika folken – naturligtvis började det med hobbitar och avslutades med valar. Det kändes som en lämplig uppdelning och det var intressanta och initierade texter om Midgård och dess folk. De flesta texterna fanns både på franska och engelska.

Även Tolkiens liv fick lite utrymme, en av läsesalarna i Oxford var vackert avbildad, lik­som flera fina familjebilder. Här fick vi också ta del av målningar och texter från hans verk som inte utspelar sig i Midgård (såsom tidigare nämnda Mr Bliss) men också ett brev från CS Lewis (strax efter att denne hade läst en version av Lord of The Rings runt 1949). Ett av de fi­naste objekten var ett av Tolkiens första brev, som hans mamma hade dikterat och skickat till pappa Arthur.

Utställningen pågår till och med den 16 febru­ari och har ni möjlighet att åka så gör det. Och om ni vill ha tips på restauranger och annat som kan vara värt att besöka i ljuset stad så får ni hemskt gärna ladda ner min Parisguide nedan.

paristips2019

BnFs sida om uställningen (engelska)

The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Tolkien och jag del fyra: The Hobbit 80 år

Vissa dagar kan man fundera över det faktum att en lättsam historia om en rundlagd medelåldersman med färgglada västar som gav sig ut på ett äventyr var något av startskottet för det som kom att bli fantasylitteraturen så som vi känner den i dag.

I dag, den 21 september 2017, är en sådan dag. För det är nämligen 80 år sedan denna historia, The Hobbit or There And Back Again publicerades för första gången. Bokens författare (jag tror inte att jag behöver nämna hans namn) tyckte det var bekvämt att låna in lite namn till sagan från den storslagna mytologin som han jobbade med, och det var kanske detta som är den stora anledningen till att boken har fått en så stor plats i så många människors hjärtan.

IMG_5847Nu står The Hobbit väldigt bra på egna ben och hade säkert varit ihågkommen som en barnboksklassiker ändå, men nu är den ju för många främst en upptakt till det riktigt stora äventyret i uppföljaren The Lord of The Rings. För det fanns ju ingen storslagen plan, annat än att skriva ytterligare en bok eftersom förlaget önskade det. Under arbetet med uppföljaren stod det klart för författaren (han vars namn vi alla känner) att hobbitarnas historia utspelade sig inom ramen för den mytologi han skrev på. Och då, när pusselbitarna föll på plats, kom det djup som finns i både Bilbos och Frodos historier.

Om vi ser till fiktionen så är både The Hobbit och The Lord of The Rings översättningar av Västmarks röda bok som skrevs av Bilbo, Frodo och Sam. När jag läser böckerna så tycker jag att det inte är så konstigt att den första boken är lite mer naiv och enkel. För Bilbo var allt nytt. Han visste i princip ingenting om världen utanför Fylke och var helt hänförd av det han såg och upplevde.

När Frodo de tre andra hobbitarna ger sig av många år senare så är det med helt andra ögon. De vet mer om världen, eftersom Bilbo har berättat för dem om den. Han har till och med lärt Frodo att prata alviska. De får se mer, de får vara med om mer – men de är bättre förberedda och eftersom de vid flera tillfällen refererar till Bilbos berättelse så förstår vi hur viktig den var för dem. Och nog är den viktig för oss också, alla vi som älskar att återvända till Midgård, alla vi som längtar till Riftedal, som hänförs av såväl Moria, som Lothlorien och Minas Tirith. Men som helst av allt egentligen bara vill ta en öl på Den Gröna Draken och få höra den gamle hobbiten berätta om sina äventyr med de tretton dvärgarna.

Fast kanske är det så att det inte är tack vare den stora mytologin som The Hobbit blev en så populär och älskad bok, kanske är det snarare tvärtom. Att det är tack vare The Hobbit som mytologin blev så älskad och populär. För om inte The Hobbit hade landat i boklådorna 1937 hade nog knappast The Silmarillion gjort det fyrtio år senare.

Boromir tittade häpet på Bilbo, men skrattet tystnade på hans läppar när han märkte att alla andra såg på den gamle hobbiten med allvar och respekt. Bara Glóin log, men det leendet stammade ur gamla minnen. (Ur Ringarnas Herre)

Tack bäste Författare (ja, alltså ni vet ju vem jag menar), för att du skrev raderna ”In a hole in a ground lived a hobbit” och bestämde dig för att ta reda på vad en hobbit var för något. Och grattis på 80-årsdagen, älskade lilla bok som har betytt så mycket.

Läsåret 2014

I början av förra året tänkte jag att nu är det väl dags även för mig att läsa de där böckerna om Engelsfors som alla pratar om. Man kan väl säga att jag bara lade undan böckerna när det var absolut nödvändigt. Olyckligtvis har jag och min omgivning olika åsikter om vad som är nödvändigt – till exempel tycker min arbetsgivare att jag ska prioritera mitt jobb framför min läsning – men i stort sett sträckläste jag de tre böckerna.

Och sedan fortsatte jag av bara farten. Jag läste inte mindre än 52 böcker förra året, vilket jag tycker är lagom många för en heltidsarbetande småbarnsförälder som dessutom då och då skriver egna små berättelser.

Eftersom jag går efter devisen livet är för kort för dåliga böcker så har jag också haft ett synnerligt angenämt läsår. Det är svårt att plocka ut de bästa böckerna, men några som har höjt sig lite över genomsnitten kan jag ändå nämna, som till exempel Gabriella Håkanssons monumentala och mycket fascinerande Aldermanns arvinge. Helt enkelt en väldigt bra bok. Jag ser fram emot del två som ligger hemma och väntar otåligt på att bli läst.

En annan mycket intressant bok är Anna Kerubis Karma Boulevard. Lite osäker på om det egentligen är en roman eller en novellsamling, men jag verkligen älskar Kerubis sätt att skriva och den mycket speciella värld hon skapar.

Jag såg också till att läsa en av de där böckerna man bör ha läst, närmare bestämt Harper Lees To Kill a Mockingbird. Den är verkligen så bra som alla säger att den är, och när det som nu är så tydligt hur många fördommar som fortfarande har bitit sig fast i samhället känns den extra viktig.

Dessutom vill jag nämna novellsamlingarna Stories for the end of the world av Eric Shapiros samt Runristaren av Andrea Grave-Müller. Det är böckerna ni ska läsa gott folk!

2014 bjöd även på lite trevlig omläsning. Det var ju hundra år sedan Tove Jansson föddes så det var ju ofrånkomligt att inte läsa lite muminböcker. Trollkarlens Hatt och Farlig Midsommar läste jag dessutom högt för min dotter vilket vi uppskattade båda två. Till julen såg vi också en dramatisering av Trollkarlens Hatt på Västerås stadsteater. Eftersom jag fyllde 42 i slutet av augusti så var det ju förresten inget annat att göra än att läsa om The Hitchhiker´s guide to the Galaxy. Men omläsningen tar inte slut där – för vart tredje år plockar jag upp JRR Tolkiens The Lord of The Rings och förflyttar mitt medvetande till Midgård. Det är lika fantastiskt varje gång och jag gråter forfarande när Frodo seglar iväg från de grå hamnarna.

Läsåret avslutades dessutom på bästa möjliga sätt – med Erik Granströms Vredesverk. Bättre än så blir det knappast.

Och nu vill jag gärna veta vilka böcker som förgyllde ditt läsår!

Tolkien och jag del tre: dikterna

JRR Tolkien var ju som bekant inte direkt en oambitös författare. Förutom att han hade för avsikt att skapa en fullvärdig mytologi och hittade på egna språk så kryddade han sitt stora epos med en mängd dikter och sånger.

Det finns väl knappast någon statistik över hur många som struntar i att läsa verserna, men det är säkerligen en och annan som snabbt har bläddrat förbi Bilbos långa dikt om Eärendil som han deklamerar i Eldens sal i Riftedal, eller som inte kan bry sig för fem öre om Aragorns sång om Beren och Luthien som han sjunger ute i vildmarken för hobbitarna.

Det är naturligtvis OK om du är en av alla de som struntar i verserna. Du får läsa dina böcker precis som du vill och jag tänker inte åka hem till dig och sjunga dvärgarnas disksång som straff (även om det är frestande).

Men jag tycker ändå det är synd att hoppa över dikterna, och jag tycker att läsningen inte är komplett utan dem. De är av skiftande kvalitet, men ger något mer åt historien. De ger djup, känsla och stämning.

De används mycket smart för att berätta Midgårds historia, som i ovan nämnda verser men även till exempel i sången om Nimrodel och dikten om Gil-galad. Redan i Hobbiten får vi ju dessutom smakprov på detta som när dvärgarna sjunger om sitt förlorade hem i början av äventyret.

Det här en kul dimension till Ringarnas Herre, och ett smart sätt att förstärka känslan av att böckerna uttpelar sig i ett komplett fiktivt universum när historia återberättas genom verser, sagor och sånger.

Och det här är ju egentligen inte så konstigt, med tanke på att JRR Tolkien hade ett stort intresse för det poetiska berättandet, använde sig av versepos i sina egna studier och undervisning. Han översatte Beowulf redan på 20-talet (en översättning som ju gavs ut för några år sedan). Han skrev egna långa poem – till exempel gavs ju hans oavslutade The Fall of Arthur ut förra året. Tidigt skrev han också diktepos i den sekundärvärld som han senare skulle bli världsberömd för. Húrins barn skulle till exempel bli en lång alitererande dikt från början, men fann till sist sin slutliga form i prosa. Visserligen jobbade han med historien i nästan hela sitt liv – han var ju inte direkt känd för att avsluta det han höll på med – och gavs som så mycket annat ut postumt.

Det finns i dock en annan anledning till att jag uppskattar verserna så mycket – det är för att det visar att Tolkiens Midgård är en värld där poesin är betydelsefull. En värld där poesi tas på allvar. En värld där skalderna och poeterna står högt i kurs.

Nu följer vi ju bara en handfull individer i Midgård, men det känns ändå talande att såväl trädgårdsmästaren Sam som det förenade kungariket Gondor-Arnors blivande konung Aragorn skriver och deklamerar poesi. Det är talande att de nästan när som helst under den farofyllda resan läser dikter och sjunger sånger för varandra.

För Midgård är en poetisk värld, och även vid de tillfällen när författaren inte fick till en allt för engagerande dikt så är det i grund och botten något bra. För poesi kan vara som Eärendils ljus i en mörk passage eller som klart entvatten i en mörk skog.

Så därför, hoppa inte över dikterna nästa gång du läser Ringarnas Herre. Lita på mig när jag säger att boken blir bättre av alla dessa verser. Fast jag är, dyre läsare, egentligen övertygad om att du redan visste det.

Tolkien och jag del ett: what´s the fuzz

Vid favoritträdet i Oxford

Här sitter jag vid Tolkiens favoritträd i Oxford

Det är i princip omöjligt att inte ha någon sorts relation till JRR Tolkien och hans böcker om Midgård om man är en läsare av fantastylitteratur. Denne piprökande språkvetares inflytande på genren går knappast att överskattas och populariteten hos hans böcker talar sitt eget språk när man betänker att Lord of the Rings finns med på listor över de tio mest sålda böckerna i världen, tillsammans med tidlösa klassiker som Biblen och Maos lilla röda. Visserligen är ”såld” inte synonymt med ”läst”, men det ger ändock en fingervisning om att det finns en och annan på jordklotet som känner igen namn som Frodo, Gandalf och Galadriel.

Och det ger mig också rätt när jag säger att det är svårt att ha en relation till Tolkien om man älskar fantasy – oavsett om man har läst honom eller inte.

Ganska många tycker att han är överskattad. Det finns de som anser att Lord of the Rings är en rätt tråkig bok (ja, det är en bok – den blev av praktiska skäl uppdelad i tre delar) – jag har hört invädningen att ”de bara går och går och ibland träffar de några alver och då sjunger de lite.”

Andra påtalar att rollfigurerna är tämligen innehållslösa och att prosan är ganska platt.

Jag kan hålla med i delar av den här kritiken (med undantag att det inte alls är tråkigt att sjunga med alver).

Men det spelar ingen roll.

Jag läser om Lord of the Rings ungefär vart tredje år och älskar den forfarande lika mycket som första gången jag med darrande händer som tolvåring plockade ner den vita pocketutgåvan från Awe/Gebers från bokhyllan.

Jag tycker på fullaste allvar att det är viktigt att påpeka att Lord of the Rings inte är tre böcker, att Sauron inte har formen av ett stort öga och att man inte får lika stor upplevelse av läsningen om man hoppar över dikterna och appendixet.

Jag kan sitta i timmar och diskutera Tom Bombadill, jag har försökt lära mig quenya (det gick så där, men jag kan skriva mitt namn med tengwarrunor) och jag har varit medlem i ett Tolkiensällskap, där jag också träffade min fru.

Så jag tror att vi kan vara ganska klara med vad jag tycker om Tolkiens böcker.

Detta till trots, och utan att jag känner mig särskilt tvingad att försvara mitt dyrkande, så kan jag ändå då och då fundera på varför. Vad är det som gör att jag är så tagen av framförallt Lord of the Rings – trots att jag är villig att erkänna många av bokens brister?

En anledning är ju naturligtvis världsbygget. Frågan är om det är någon som har gått in med sådant allvar för att skapa en sekundär värld och dess mytologi. Lord of the Rings är ju egentligen bara en biprodukt av det stora arbetet – som egentligen aldrig blev färdigt men som vi har fått ta del av postumt. Tolkien nämner själv i ett brev att allt som nämns i Lord of the Rings ”finns” i det fiktiva universat han har skapat – allt utom Beruthiels katter och de två blå trollkarlarna. Detta visade sig ju inte stämma, efter hans son Christoffer Tolkien sedemera hittade anteckningar om både de blå trollkarlarna samt katterna.

Men det räcker inte. Ett bra och intressant världsbygge kommer man långt med, men det är inte tilräckligt för att skapa litteratur som håller fast mig på det sätt som Tolkien gör. Nostalgi är inte heller svaret – jag tycker absolut inte att alla böcker som jag läste som barn håller för ens en omläsning.

Nej, det är andra saker som gör att Tolkien fastnar. En är vemodet och sentimentaliteten som finns i eposet. Jag har fått dikter refuserade med orden ”de är för sentimentala”, och det har tagit mig många år att inse att jag inte kan få en bättre refusering. Jag är sentimental av mig och det är jag stolt över.

Lord of the Rings utspelar sig i en värld som alverna är på väg att lämna. Det betyder väldigt mycket för bokens stämning. Alverna är överlägsna resten av Midgårds befolkning och har skapat så mycket i världen. De älskar skönhet och de har också med hjälp av alvringarna skapat riken som inte förändras, som i alla fall i människors ögon har varit eviga i sin skönhet. Nu måste dessa riken försvinna.

Men det är mer än sentimentaliteten. Det finns en värme i Midgård. På de mörkaste ställen hittar våra hjältar vänner, när det är som mest hopplöst lagar de en festmåltid på vad de kan komma över, lutar sig tillbaka och sjunger en sång. Och det här tror jag är så medvetet av Tolkien – han vill visa på att det finns vänskap och hopp även när det känns som mörkast. Det var troligen något han trodde på, kanske har det något att göra med hans egna erfarenheter från första världskrigets fasor och hans starka katolska tro. Oavsett vilket så sipprar författarens värme ut genom boksidorna.

Dessutom så var böckerna om Midgård mer än bara en saga han hittade på, det var en historia och en värld som var betydelsefull för honom. Och det kan man inte undgå att känna. Det om något gör att boken betyder något när du läser den. I alla fall gör den det för mig.

Sedan får man ju inte glömma bort att det mest av allt ett spännande äventyr, berättat av en författare som berättade på sitt eget sätt, som skrev boken för sin egen skull. Jag brukar säga att det är ett av de bästa skrivråd som finns – skriv den bok du själv vill läsa. Tolkien gjorde det, med känt resultat.

Och slutligen, när jag har skrivit det här och funderat lite på min kärlek till Tolkiens böcker så inser jag att det egentligen inte spelar någon roll. Det är intressant att fundera på, men till syvende och sist så är det bara en sak som räknas: jag älskar att läsa berättelserna om hobbitarna och alverna.

Dessutom inser jag att det var tre år sedan jag läste Lord of the Rings sist. Det är nog dags att återigen ta emot en inbjudan från Bilbo Baggins och se vad som händer på hans 111-års kalas.