The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Annonser

Tolkien och jag del fyra: The Hobbit 80 år

Vissa dagar kan man fundera över det faktum att en lättsam historia om en rundlagd medelåldersman med färgglada västar som gav sig ut på ett äventyr var något av startskottet för det som kom att bli fantasylitteraturen så som vi känner den i dag.

I dag, den 21 september 2017, är en sådan dag. För det är nämligen 80 år sedan denna historia, The Hobbit or There And Back Again publicerades för första gången. Bokens författare (jag tror inte att jag behöver nämna hans namn) tyckte det var bekvämt att låna in lite namn till sagan från den storslagna mytologin som han jobbade med, och det var kanske detta som är den stora anledningen till att boken har fått en så stor plats i så många människors hjärtan.

IMG_5847Nu står The Hobbit väldigt bra på egna ben och hade säkert varit ihågkommen som en barnboksklassiker ändå, men nu är den ju för många främst en upptakt till det riktigt stora äventyret i uppföljaren The Lord of The Rings. För det fanns ju ingen storslagen plan, annat än att skriva ytterligare en bok eftersom förlaget önskade det. Under arbetet med uppföljaren stod det klart för författaren (han vars namn vi alla känner) att hobbitarnas historia utspelade sig inom ramen för den mytologi han skrev på. Och då, när pusselbitarna föll på plats, kom det djup som finns i både Bilbos och Frodos historier.

Om vi ser till fiktionen så är både The Hobbit och The Lord of The Rings översättningar av Västmarks röda bok som skrevs av Bilbo, Frodo och Sam. När jag läser böckerna så tycker jag att det inte är så konstigt att den första boken är lite mer naiv och enkel. För Bilbo var allt nytt. Han visste i princip ingenting om världen utanför Fylke och var helt hänförd av det han såg och upplevde.

När Frodo de tre andra hobbitarna ger sig av många år senare så är det med helt andra ögon. De vet mer om världen, eftersom Bilbo har berättat för dem om den. Han har till och med lärt Frodo att prata alviska. De får se mer, de får vara med om mer – men de är bättre förberedda och eftersom de vid flera tillfällen refererar till Bilbos berättelse så förstår vi hur viktig den var för dem. Och nog är den viktig för oss också, alla vi som älskar att återvända till Midgård, alla vi som längtar till Riftedal, som hänförs av såväl Moria, som Lothlorien och Minas Tirith. Men som helst av allt egentligen bara vill ta en öl på Den Gröna Draken och få höra den gamle hobbiten berätta om sina äventyr med de tretton dvärgarna.

Fast kanske är det så att det inte är tack vare den stora mytologin som The Hobbit blev en så populär och älskad bok, kanske är det snarare tvärtom. Att det är tack vare The Hobbit som mytologin blev så älskad och populär. För om inte The Hobbit hade landat i boklådorna 1937 hade nog knappast The Silmarillion gjort det fyrtio år senare.

Boromir tittade häpet på Bilbo, men skrattet tystnade på hans läppar när han märkte att alla andra såg på den gamle hobbiten med allvar och respekt. Bara Glóin log, men det leendet stammade ur gamla minnen. (Ur Ringarnas Herre)

Tack bäste Författare (ja, alltså ni vet ju vem jag menar), för att du skrev raderna ”In a hole in a ground lived a hobbit” och bestämde dig för att ta reda på vad en hobbit var för något. Och grattis på 80-årsdagen, älskade lilla bok som har betytt så mycket.

Läsåret 2014

I början av förra året tänkte jag att nu är det väl dags även för mig att läsa de där böckerna om Engelsfors som alla pratar om. Man kan väl säga att jag bara lade undan böckerna när det var absolut nödvändigt. Olyckligtvis har jag och min omgivning olika åsikter om vad som är nödvändigt – till exempel tycker min arbetsgivare att jag ska prioritera mitt jobb framför min läsning – men i stort sett sträckläste jag de tre böckerna.

Och sedan fortsatte jag av bara farten. Jag läste inte mindre än 52 böcker förra året, vilket jag tycker är lagom många för en heltidsarbetande småbarnsförälder som dessutom då och då skriver egna små berättelser.

Eftersom jag går efter devisen livet är för kort för dåliga böcker så har jag också haft ett synnerligt angenämt läsår. Det är svårt att plocka ut de bästa böckerna, men några som har höjt sig lite över genomsnitten kan jag ändå nämna, som till exempel Gabriella Håkanssons monumentala och mycket fascinerande Aldermanns arvinge. Helt enkelt en väldigt bra bok. Jag ser fram emot del två som ligger hemma och väntar otåligt på att bli läst.

En annan mycket intressant bok är Anna Kerubis Karma Boulevard. Lite osäker på om det egentligen är en roman eller en novellsamling, men jag verkligen älskar Kerubis sätt att skriva och den mycket speciella värld hon skapar.

Jag såg också till att läsa en av de där böckerna man bör ha läst, närmare bestämt Harper Lees To Kill a Mockingbird. Den är verkligen så bra som alla säger att den är, och när det som nu är så tydligt hur många fördommar som fortfarande har bitit sig fast i samhället känns den extra viktig.

Dessutom vill jag nämna novellsamlingarna Stories for the end of the world av Eric Shapiros samt Runristaren av Andrea Grave-Müller. Det är böckerna ni ska läsa gott folk!

2014 bjöd även på lite trevlig omläsning. Det var ju hundra år sedan Tove Jansson föddes så det var ju ofrånkomligt att inte läsa lite muminböcker. Trollkarlens Hatt och Farlig Midsommar läste jag dessutom högt för min dotter vilket vi uppskattade båda två. Till julen såg vi också en dramatisering av Trollkarlens Hatt på Västerås stadsteater. Eftersom jag fyllde 42 i slutet av augusti så var det ju förresten inget annat att göra än att läsa om The Hitchhiker´s guide to the Galaxy. Men omläsningen tar inte slut där – för vart tredje år plockar jag upp JRR Tolkiens The Lord of The Rings och förflyttar mitt medvetande till Midgård. Det är lika fantastiskt varje gång och jag gråter forfarande när Frodo seglar iväg från de grå hamnarna.

Läsåret avslutades dessutom på bästa möjliga sätt – med Erik Granströms Vredesverk. Bättre än så blir det knappast.

Och nu vill jag gärna veta vilka böcker som förgyllde ditt läsår!

Tolkien och jag del tre: dikterna

JRR Tolkien var ju som bekant inte direkt en oambitös författare. Förutom att han hade för avsikt att skapa en fullvärdig mytologi och hittade på egna språk så kryddade han sitt stora epos med en mängd dikter och sånger.

Det finns väl knappast någon statistik över hur många som struntar i att läsa verserna, men det är säkerligen en och annan som snabbt har bläddrat förbi Bilbos långa dikt om Eärendil som han deklamerar i Eldens sal i Riftedal, eller som inte kan bry sig för fem öre om Aragorns sång om Beren och Luthien som han sjunger ute i vildmarken för hobbitarna.

Det är naturligtvis OK om du är en av alla de som struntar i verserna. Du får läsa dina böcker precis som du vill och jag tänker inte åka hem till dig och sjunga dvärgarnas disksång som straff (även om det är frestande).

Men jag tycker ändå det är synd att hoppa över dikterna, och jag tycker att läsningen inte är komplett utan dem. De är av skiftande kvalitet, men ger något mer åt historien. De ger djup, känsla och stämning.

De används mycket smart för att berätta Midgårds historia, som i ovan nämnda verser men även till exempel i sången om Nimrodel och dikten om Gil-galad. Redan i Hobbiten får vi ju dessutom smakprov på detta som när dvärgarna sjunger om sitt förlorade hem i början av äventyret.

Det här en kul dimension till Ringarnas Herre, och ett smart sätt att förstärka känslan av att böckerna uttpelar sig i ett komplett fiktivt universum när historia återberättas genom verser, sagor och sånger.

Och det här är ju egentligen inte så konstigt, med tanke på att JRR Tolkien hade ett stort intresse för det poetiska berättandet, använde sig av versepos i sina egna studier och undervisning. Han översatte Beowulf redan på 20-talet (en översättning som ju gavs ut för några år sedan). Han skrev egna långa poem – till exempel gavs ju hans oavslutade The Fall of Arthur ut förra året. Tidigt skrev han också diktepos i den sekundärvärld som han senare skulle bli världsberömd för. Húrins barn skulle till exempel bli en lång alitererande dikt från början, men fann till sist sin slutliga form i prosa. Visserligen jobbade han med historien i nästan hela sitt liv – han var ju inte direkt känd för att avsluta det han höll på med – och gavs som så mycket annat ut postumt.

Det finns i dock en annan anledning till att jag uppskattar verserna så mycket – det är för att det visar att Tolkiens Midgård är en värld där poesin är betydelsefull. En värld där poesi tas på allvar. En värld där skalderna och poeterna står högt i kurs.

Nu följer vi ju bara en handfull individer i Midgård, men det känns ändå talande att såväl trädgårdsmästaren Sam som det förenade kungariket Gondor-Arnors blivande konung Aragorn skriver och deklamerar poesi. Det är talande att de nästan när som helst under den farofyllda resan läser dikter och sjunger sånger för varandra.

För Midgård är en poetisk värld, och även vid de tillfällen när författaren inte fick till en allt för engagerande dikt så är det i grund och botten något bra. För poesi kan vara som Eärendils ljus i en mörk passage eller som klart entvatten i en mörk skog.

Så därför, hoppa inte över dikterna nästa gång du läser Ringarnas Herre. Lita på mig när jag säger att boken blir bättre av alla dessa verser. Fast jag är, dyre läsare, egentligen övertygad om att du redan visste det.

Tolkien och jag del ett: what´s the fuzz

Vid favoritträdet i Oxford

Här sitter jag vid Tolkiens favoritträd i Oxford

Det är i princip omöjligt att inte ha någon sorts relation till JRR Tolkien och hans böcker om Midgård om man är en läsare av fantastylitteratur. Denne piprökande språkvetares inflytande på genren går knappast att överskattas och populariteten hos hans böcker talar sitt eget språk när man betänker att Lord of the Rings finns med på listor över de tio mest sålda böckerna i världen, tillsammans med tidlösa klassiker som Biblen och Maos lilla röda. Visserligen är ”såld” inte synonymt med ”läst”, men det ger ändock en fingervisning om att det finns en och annan på jordklotet som känner igen namn som Frodo, Gandalf och Galadriel.

Och det ger mig också rätt när jag säger att det är svårt att ha en relation till Tolkien om man älskar fantasy – oavsett om man har läst honom eller inte.

Ganska många tycker att han är överskattad. Det finns de som anser att Lord of the Rings är en rätt tråkig bok (ja, det är en bok – den blev av praktiska skäl uppdelad i tre delar) – jag har hört invädningen att ”de bara går och går och ibland träffar de några alver och då sjunger de lite.”

Andra påtalar att rollfigurerna är tämligen innehållslösa och att prosan är ganska platt.

Jag kan hålla med i delar av den här kritiken (med undantag att det inte alls är tråkigt att sjunga med alver).

Men det spelar ingen roll.

Jag läser om Lord of the Rings ungefär vart tredje år och älskar den forfarande lika mycket som första gången jag med darrande händer som tolvåring plockade ner den vita pocketutgåvan från Awe/Gebers från bokhyllan.

Jag tycker på fullaste allvar att det är viktigt att påpeka att Lord of the Rings inte är tre böcker, att Sauron inte har formen av ett stort öga och att man inte får lika stor upplevelse av läsningen om man hoppar över dikterna och appendixet.

Jag kan sitta i timmar och diskutera Tom Bombadill, jag har försökt lära mig quenya (det gick så där, men jag kan skriva mitt namn med tengwarrunor) och jag har varit medlem i ett Tolkiensällskap, där jag också träffade min fru.

Så jag tror att vi kan vara ganska klara med vad jag tycker om Tolkiens böcker.

Detta till trots, och utan att jag känner mig särskilt tvingad att försvara mitt dyrkande, så kan jag ändå då och då fundera på varför. Vad är det som gör att jag är så tagen av framförallt Lord of the Rings – trots att jag är villig att erkänna många av bokens brister?

En anledning är ju naturligtvis världsbygget. Frågan är om det är någon som har gått in med sådant allvar för att skapa en sekundär värld och dess mytologi. Lord of the Rings är ju egentligen bara en biprodukt av det stora arbetet – som egentligen aldrig blev färdigt men som vi har fått ta del av postumt. Tolkien nämner själv i ett brev att allt som nämns i Lord of the Rings ”finns” i det fiktiva universat han har skapat – allt utom Beruthiels katter och de två blå trollkarlarna. Detta visade sig ju inte stämma, efter hans son Christoffer Tolkien sedemera hittade anteckningar om både de blå trollkarlarna samt katterna.

Men det räcker inte. Ett bra och intressant världsbygge kommer man långt med, men det är inte tilräckligt för att skapa litteratur som håller fast mig på det sätt som Tolkien gör. Nostalgi är inte heller svaret – jag tycker absolut inte att alla böcker som jag läste som barn håller för ens en omläsning.

Nej, det är andra saker som gör att Tolkien fastnar. En är vemodet och sentimentaliteten som finns i eposet. Jag har fått dikter refuserade med orden ”de är för sentimentala”, och det har tagit mig många år att inse att jag inte kan få en bättre refusering. Jag är sentimental av mig och det är jag stolt över.

Lord of the Rings utspelar sig i en värld som alverna är på väg att lämna. Det betyder väldigt mycket för bokens stämning. Alverna är överlägsna resten av Midgårds befolkning och har skapat så mycket i världen. De älskar skönhet och de har också med hjälp av alvringarna skapat riken som inte förändras, som i alla fall i människors ögon har varit eviga i sin skönhet. Nu måste dessa riken försvinna.

Men det är mer än sentimentaliteten. Det finns en värme i Midgård. På de mörkaste ställen hittar våra hjältar vänner, när det är som mest hopplöst lagar de en festmåltid på vad de kan komma över, lutar sig tillbaka och sjunger en sång. Och det här tror jag är så medvetet av Tolkien – han vill visa på att det finns vänskap och hopp även när det känns som mörkast. Det var troligen något han trodde på, kanske har det något att göra med hans egna erfarenheter från första världskrigets fasor och hans starka katolska tro. Oavsett vilket så sipprar författarens värme ut genom boksidorna.

Dessutom så var böckerna om Midgård mer än bara en saga han hittade på, det var en historia och en värld som var betydelsefull för honom. Och det kan man inte undgå att känna. Det om något gör att boken betyder något när du läser den. I alla fall gör den det för mig.

Sedan får man ju inte glömma bort att det mest av allt ett spännande äventyr, berättat av en författare som berättade på sitt eget sätt, som skrev boken för sin egen skull. Jag brukar säga att det är ett av de bästa skrivråd som finns – skriv den bok du själv vill läsa. Tolkien gjorde det, med känt resultat.

Och slutligen, när jag har skrivit det här och funderat lite på min kärlek till Tolkiens böcker så inser jag att det egentligen inte spelar någon roll. Det är intressant att fundera på, men till syvende och sist så är det bara en sak som räknas: jag älskar att läsa berättelserna om hobbitarna och alverna.

Dessutom inser jag att det var tre år sedan jag läste Lord of the Rings sist. Det är nog dags att återigen ta emot en inbjudan från Bilbo Baggins och se vad som händer på hans 111-års kalas.