När verkligheten möter fiktionen

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är någonting som kittlar extra mycket när verkligheten kliver in i fiktionen, i alla fall om den gör det på ett tillräckligt intressant och övertygande sätt.

Jag tänker på när en i högsta grad verkligen person – död eller levande – träder in på boksidorna som om ingenting hade hänt och spelar med i skådespelet. Som läsare vet vi ju naturligtvis att det i vanlig ordning bara är påhittat, men just den här lilla faktorn av ”tänk om” gör det lite extra spännande. Gör att gränsen mellan verkligheten och fiktionen känns lite tunnare just när man läser boken.

Ett utmärkt, och ganska färskt exempel är Gabriella Håkanssons magnifika böcker ”Aldermanns arvinge” och ”Kättarnas tempel” där flera historiska personer får medverka. Hon tar sig visserligen stora friheter med några av dem, men det är ändå något som verkligen ger liv till historien och det är många detaljer och inslag som hon använder mycket elegant.

Det kittlar fantasin extra mycket när detta sker i fantastiken, och det övernaturliga eller ännu inte tekniskt möjliga blir en del av en verklig persons liv.

Är det riktigt väl gestaltat och snyggt gjort så kan det vara mycket givande läsning. Särskilt om det övernaturliga eller fantastiska inslaget påverkar personen och förklarar något som verkligen har hänt. Som till exempel när vi i ”Dirk Gently’s Holistic Detective Agency” får reda på varför Samuel Coleridge avbryts medan han skriver sin dikt Kubla Khan.

Jag tycker själv att det här är riktigt svårt att skriva, eftersom det måste göras med en enorm fingertoppskänsla för att det ska bli trovärdigt och inte minst läsvärt. Men jag tror att jag i alla fall lyckats en gång, eftersom en bokbloggare skrev att hon hade googlat om huruvida Joseph Dyrvall som förekommer i novellen ”Gustaf Frödings hemliga liv” hade funnits på riktigt eller ej.

Jag misstänker att detta fanns i bakhuvudet när jag hittade en notering om en idé till en historia där det skulle figurera ett band kunde påminna om det jag själv spelade i en gång i tiden. Ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad om att det skulle vara mycket roligare om det faktiskt var mitt eget gamla band. Och när jag väl började skriva hade jag lyckats övertyga mig själv: garagebandet som förekommer i långnovellen ”Minnet av en sång” är såklart Dockan Lever, i vilket jag spelade gitarr och gjorde tappra försök att sjunga.

Vissa detaljer, och händelser, stämmer överens med verkligheten. Andra gör det inte. Jag tänker inte förstöra nöjet genom att berätta det för dig, men om du hittar någon som såg oss live kanske du kan få lite hjälp med att bryta barriären mellan verkligheten och fiktionen.

Annonser

Läsåret 2014

I början av förra året tänkte jag att nu är det väl dags även för mig att läsa de där böckerna om Engelsfors som alla pratar om. Man kan väl säga att jag bara lade undan böckerna när det var absolut nödvändigt. Olyckligtvis har jag och min omgivning olika åsikter om vad som är nödvändigt – till exempel tycker min arbetsgivare att jag ska prioritera mitt jobb framför min läsning – men i stort sett sträckläste jag de tre böckerna.

Och sedan fortsatte jag av bara farten. Jag läste inte mindre än 52 böcker förra året, vilket jag tycker är lagom många för en heltidsarbetande småbarnsförälder som dessutom då och då skriver egna små berättelser.

Eftersom jag går efter devisen livet är för kort för dåliga böcker så har jag också haft ett synnerligt angenämt läsår. Det är svårt att plocka ut de bästa böckerna, men några som har höjt sig lite över genomsnitten kan jag ändå nämna, som till exempel Gabriella Håkanssons monumentala och mycket fascinerande Aldermanns arvinge. Helt enkelt en väldigt bra bok. Jag ser fram emot del två som ligger hemma och väntar otåligt på att bli läst.

En annan mycket intressant bok är Anna Kerubis Karma Boulevard. Lite osäker på om det egentligen är en roman eller en novellsamling, men jag verkligen älskar Kerubis sätt att skriva och den mycket speciella värld hon skapar.

Jag såg också till att läsa en av de där böckerna man bör ha läst, närmare bestämt Harper Lees To Kill a Mockingbird. Den är verkligen så bra som alla säger att den är, och när det som nu är så tydligt hur många fördommar som fortfarande har bitit sig fast i samhället känns den extra viktig.

Dessutom vill jag nämna novellsamlingarna Stories for the end of the world av Eric Shapiros samt Runristaren av Andrea Grave-Müller. Det är böckerna ni ska läsa gott folk!

2014 bjöd även på lite trevlig omläsning. Det var ju hundra år sedan Tove Jansson föddes så det var ju ofrånkomligt att inte läsa lite muminböcker. Trollkarlens Hatt och Farlig Midsommar läste jag dessutom högt för min dotter vilket vi uppskattade båda två. Till julen såg vi också en dramatisering av Trollkarlens Hatt på Västerås stadsteater. Eftersom jag fyllde 42 i slutet av augusti så var det ju förresten inget annat att göra än att läsa om The Hitchhiker´s guide to the Galaxy. Men omläsningen tar inte slut där – för vart tredje år plockar jag upp JRR Tolkiens The Lord of The Rings och förflyttar mitt medvetande till Midgård. Det är lika fantastiskt varje gång och jag gråter forfarande när Frodo seglar iväg från de grå hamnarna.

Läsåret avslutades dessutom på bästa möjliga sätt – med Erik Granströms Vredesverk. Bättre än så blir det knappast.

Och nu vill jag gärna veta vilka böcker som förgyllde ditt läsår!