Recension av Runristaren av Andrea Grave-Müller

Första gången jag läste en novell av Andrea Grave-Müller var flera år sedan i den numera nedlagda tidskriften Mitrania. Det som slog mig var, förutom att det var en väldigt välskriven historia, hur elegant författarinnan lyckades skapa en fiktiv värld som kändes så mycket större än novellen. Hon gav mig en trygghet som läsare och fick mig känna mig förvisad om att det fanns så mycket mer. Att den sekundära världen existerade utanför novellen.

Mina förväntningar, när jag började läsa novellsamlingen Runristaren, var alltså stora. Och lyckligtvs infriades de. Novellerna är inte bara bra, välkskrivna och underhållande, de lyckas också samtliga med att fånga upp den där känslan av att de är historier som inte bara står för sig själva, utan som är historier från en annan större värld.

Nu får jag uppfattningen av att många av novellerna i samlingen utspelar sig i samma fiktiva värld, men jag behöver nog läsa om den minst en gång för att kunna lägga pusslet ordentligt.

Andrea Grave-Müller skriver i vilket fall som helst väldigt säkert och har ett mycket behagligt språk. Hon är duktig på att bygga upp stämningar och att måla trovärdiga miljöer. Dessutom är en hon en begåvad persontecknare och var en och jag möter i hennes novellsamling känns levande, närvarande och trovärdig. Hon är också bra på att ta tillvara på detaljerna som är så viktiga och oftast skapar en större helhet.

Alla novellerna i samlingen håller en jämn klass, men om jag ska nämna några favoriter så kan jag börja med Tjänster och gentjänster som är en så bra historia om när vår värld möter den andra världen och om hur farligt det är att ge sig i slag med folket därifrån. Det är en finurlig och tänkvärd liten berättelse med en skön tvist.

En annan favorit är Shegerja som handlar om ett arkeologiskt sökande efter en glömd, sägonomspunnen stad. När jag läste den kände jag verkligen att jag var där, att jag var med själv, och jag tycker också att det är en fin och tankeväckande historia om att respektera det som ligger dolt.

Sedan var det ju där novellen jag läste i Mitrania – Gyllene. Till min stora glädje är den också med i Runristaren och den visade sig vara precis lika bra som jag mindes den. En intressant historia som ställer maktförhållande på sin spets och är ett så utmärkt utsnitt av en stor fantastisk väv.

Andrea Grave-Müller har helt enkelt serverat oss en mycket bra novellsamling, och det finns ingen anledning att inte läsa den genast.

Du kan köpa den på till exempel bokus

Författardrömmar

Det är passande att den första novellen i min kommande samling heter ”Författardrömmar”. För jag kan ju inte förneka att jag har haft sådana under en lång tid. Först var det bara det, drömmar. En dag skulle jag skriva något. En dag, men inte än.

Lusten att skriva fanns dock, och är den lusten tillräckligt stor hittar den alltid vägar för att övervinna lättjan. Jag började helt enkelt skriva poesi. Samtidigt så skrev jag enkla poplåtar till det band jag spelade i på den här tiden och tillsammans med poesin var det nog för att jag under en lång tid skulle få utlopp för min kreativitet.

Men bandet upplöstes, jag hittade andra saker att skriva och sakta men säkert närmade jag mig prosan igen. Under slutet av min studietid fick jag en novell publicerad i antologin ”Främmande besök” som gavs ut av det lilla förlaget Paradishuset.

Detta stärkte mig mycket, jag skrev en och annan novell och påbörjade flera romaner som aldrig avslutades. Jag fick dikter publicerade i tidskrifter och kände att jag verkligen hade något på gång när jag blev antagen på skrivarlinjen på Nordiska Folkhögskolan. Nu kunde inget stoppa mig.

Men riktigt så enkelt är det ju som bekant aldrig.

Det var verkligen ett givande år på skrivarlinjen. Det var fantastiskt att på heltid kunna ägna mig åt mitt författarskap och jag hade mycket glädje av de stimulerande textsamtalen som ägde rum.

Jag är också mycket nöjd med de noveller jag skrev under det här året, men samtidigt var det något som hände. Något som hämmade mig. Jag fick med mig alldeles för många uppfattningar om hur en text skulle se ut, och felaktiga föreställningar om vad jag borde skriva. Jag ville skriva, jag borde öka tempot och skriva ännu mer, men jag kunde inte. Det gick trögt och texterna blev oinspirerade.

Jag borde kanske gett upp, men lyckligtvis gjorde jag inte det. Jag fick en novell publicerad, jag lyckades faktiskt skriva ett första utkast till en roman. Det blev några mer noveller, men det var något som inte riktigt släppte. Det var något som hindrade mig.

Det var först när jag skrev novellen ”Författardrömmar” som jag insåg vad det var. Jag skulle naturligtvis använda mig av all lärdom jag hade fått med mig från skrivarlinjen. Men jag behövde inte bry mig om den. Jag behövde inte bry mig om något som jag hade lärt mig där, och framförallt inte lärarnas uppfattning om vad som är god litteratur.

Det viktiga var att jag skrev något som jag själv tyckte om. Något som var roligt att skriva och något som jag hade kunnat tänka mig att läsa. Det blev en novell om ett samhälle där inte vem som helst får skriva, och denna novell kom på tredje plats i Den fantastiska novelltävlingen, dit över hundra bidrag brukar skickas varje år.

Och jag insåg hur enkelt det egentligen är. Det är som CS Lewis en dag sa till Tolkien: ”Om ingen skriver det vi vill läsa får vi väl göra det själva.”

Novellen ”Författardrömmar” var början på en ström av noveller. Och så länge jag har kul när jag skriver dem kommer de fortsätta komma.

Hoppas du har kul när du läser dem.