Trakorien i mitt hjärta

Sommarens – troligen årets – stora läsupplevelse var för mig Erik Granströms fenomenala ”Krönikan om den femte konfluxen”. För den som händelsevis inte känner till vare sig Erik Granström eller den femte konfluxen så rör det sig om en mäktig och märklig fantasyserie i fyra tjocka band och jag har sedan jag läste klart den sista boken funderat på hur jag överhuvudtaget ska kunna skriva något om min läsupplevelse. Det har gott några månader, och nu har jag till sist samlat mig så pass mycket att jag ska göra ett försök. Troligen ett tappert men futilt sådant.

Ursprunget till min, och många andras, relation till denna fantastiska historia är precis som den omnämnda konfluxen delad. Det går att säga att det hela började under slutet av 1980-talet när jag spelade rollspelskampanjen som böckerna bygger på, men det är lika korrekt att säga att det började när jag första gången läste Svavelvinter, del ett i sviten.

Äventyret Svavelvinter var något alldeles speciellt när de kom, och mången rollspelare får den där lätt nostalgiska blicken när de tänker på det. Var vaksam när den blicken dyker upp och leta genast upp en möjlig reträttväg om du inte vill spendera timmar med att prata om Ereb Altor, fördelar och nackdelar med Gigantsuplementet och olika teorier om vad som hände med Roger Undhagen.

img_2244

Här är jag med det klassiska rollspelet och den snart lika klassiska romanen.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en Äventyrsspelsnostalgiker av rang, men måste också att jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg så mycket av när jag spelade Svavelvinter under sent 80-tal. Jag är rätt säker på att jag har varit både spelledare och spelare, och jag har ett bestående minne av att äventyrargruppen löste vissa problem genom att de hade med sig en flygande matta och den famösa blixt-och-dunderbomben från Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Jag minns också många av illustrationerna samt enstaka detaljer som den talande dolken.

När jag fick reda på att rollspelskampanjen skulle bli bokserie var det naturligtvis delvis av nostalgiska skäl som jag kastade mig över första volymen, men ändå med intentionen att inte läsa den med de nostagiska glasögonen på. Kanske var jag rädd för att bli besviken, kanske insåg jag direkt att det ändå är två skilda verk och ska bedömas som sådana.

Och en sak är i vilket fall som helst säkert, jag blev verkligen inte besviken. Jag har måhända ett gammalt rosaskimrande minne av hur fantastiskt äventyrskampanjen var, men jag har nu ett mycket färskt minne av böckerna och kan genast slå fast att det är en förbannat bra fantasyserie, en av de bästa jag har läst. Det är också en av de märkligaste jag har läst och bitvis en av de mest krävande. Det är dessutom en av de mest genomtänkta.

Är något som är utmärkande i Erik Granströms värld så är det att han verkligen utnyttjar alla möjligheter som finns när man skriver fantasy. Fantasy är inte litteratur som behöver vara trogen de lagar och regler som styr vår verklighet och det finns inga andra gränser än de som författarens fantasi sätter upp. Men samtidigt så måste världsbygget i litteraturen vara trovärdigt och genomtänkt. Är solen blå måste författaren veta hur det påverkar världens befolkning och hur allt ser ut.

Eftersom jag är gravt Tolkienskadad så är jag rätt känslig för världsbyggen som inte övertygar, och det är ofta som det är världen som får lida när fantasin får fritt spelutrymme. Men så är det inte i konfluxkrönikan. Erik Granström kryssar målmedvetet och genomtänkt fram och får oss att tro på hans fiktion när vi läser den. Jag kommer onekligen att tänka på hur Ursula K. Le Guin har beskrivit fantasy och inser direkt hur väl citatet fångar upp det Erik Granström har gjort i sina böcker.

”Fantasyn är närmare besläktad med poesi, mystik och vansinne än med naturalistisk litteratur. Den är verkligen en vildmark, och de som beger sig ut i den bör inte känna sig alltför trygga. Och deras vägvisare, de som skriver fantasy, bör ta sitt ansvar på allvar.” – Ursula K. Le Guin

Erik Granström leker verkligen med berättandet, med skrivkonsten. Gudarna benämns ibland som berättare, och utan att bryta den fjärde väggen så är idéen om att historien berättas av någon en röd tråd genom de fyra böckerna. Det ger en extra dimension till boken och tas främst till uttryck hos trollkarlen Shagul – som är det närmaste vi kommer en antagonist i historien. Shagul vet om att han är en del av berättelsen, och hans mål är att bli fri berättarens ok. Hans driftkraft är att styra sitt eget liv, och att när Granström gestaltar det genom en kamp mot berättelsen så anser jag att det verkligen är att utnyttja potentialen som finns i fantasy . Shagul är en romanfigur som är medveten om att han är del i en berättelse, utan att det för den sakens skull blir ”metalitteratur” à la Sam´s Strip. Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter detta innan jag började läsa Svavelvinter och de följande böckerna.

Utöver Shagul så är romansviten fylld med ett fascinerande persongalleri. Det hade varit lätt för Granström att låta ett gäng klassiska äventyrare från valfritt rollspel vara huvudpersoner, men lyckligtvis har han inte gjort det så lätt för sig och vi får istället följa en brokig skara med olika agendor och olika historier som så sakteliga vävs samman. Det är ganska många figurer att följa, så jag prisade berättaren när jag noterade att varje bok är försedd inte bara med den obligatoriska kartan utan också en förteckning över alla medverkande.

Granström är också en författare som har en väldigt tydlig och egensinnig röst. Ordvalen är många gånger udda, och meningarna har en alldeles särskild klang som inledningsvis kan kännas lite svårt att komma in i, men när du väl har gjort det så njuter du till fulla av hans berättarröst på samma sätt som du njuter av den fantastiska historien.

Krönikan om den femte konfluxen är onekligen en särling i fantasylitteraturen, och det är kanske just därför som jag hoppas att den finner många nya läsare och också påverkar genrens utveckling. För det är så många böcker, hur bra de än är, som går på tidigare utstampade stigar. Den som har läst min novell ”The Publishers Reader” vilken finns med i antologin ”Waiting For The Machines To Fall Asleep” minns kanske att den unga författarinnan som novellen handlar om räknar upp några klassiska böcker som hon beundrar, däribland ”Brimstone Winter”. Jag vill inte att världen ska bli som den gestaltas i den dystopiska novellen, men jag hoppas verkligen att Svavelvinter och de andra böckerna i serien i framtiden ska räknas som riktiga klassiker. För det förtjänar de verkligen!

Ni vet var ni köper böckerna, så vad väntar ni på:

SF-bokhandlen 

Adlibris

Bokus

 

Annonser

Därför gillar jag noveller

Det har varit en långsam mognadsprocess som har fått mig att inse att det är noveller jag ska skriva i första hand. Jag har länge gått omkring och tänkt att en dag ska jag skriva på en lång och helt fantastisk roman, och i väntan på att stjärnorna hamnar i rätt position har jag som förströelse skrivit lite dikter, låtar och några noveller. Utan att inse, eller erkänna för mig själv att det kanske är så att jag i första hand är novellförfattare.

Det tog ett litet tag, men så föll poletten ner. Till sist insåg jag vad mitt undermedvetna alltid har kännt till. Nämligen hur mycket jag gillar det korta formatet.

Jag gillar ju utmaningen att få in så mycket som möjligt på ett fåtal sidor. Jag gillar att skapa en helt ny värld till en novell, och sedan gå vidare till andra världar och andra historier. Jag gillar att luta mig tillbaka, titta på en text och känna den där underbara känslan av att vara färdig. Det får man inte göra lika ofta om man skriver romaner.

I rättvisans namn har jag ju inte gett upp skrivandet av romaner. Jag har minst tre första utkast på romanmanus som behöver lite bearbetning (eller möjligtvis stoppas i dokumentförstöraren), en helt färdig roman och ett manus som jag kommit ungefär två tredjedelar på. Jag kommer att fortsätta att skriva längre historier, för ibland räcker helt enkelt inte novellformatet till, men jag kommer nog alltid i första hand att se mig som en novellförfattare.

Som småbarnsförälder har naturligtvis novellskrivandet också sina fördelar. Det gäller att ta tillvara på lugna tillfällen när man har tid att skriva och inte är för trött, och orkar hålla olika idéer i huvudet. Således är det väldigt bekvämt att arbeta med en kortare historia.

Och ibland går det ju nästan att skriva färdigt en novell – eller i alla fall ett första utkast – under den tid då barnen vilar. Novellen Svaret får den som vinner skrev jag när min son bara var några dagar gammal. Min fru nattade vår dotter och sonen somnade i sin lilla korg. Jag hade påbörjat novellen som skulle skickas till en tävling som hade deadline inom bara några få dagar. Således kastade jag mig över datorn och hackade ner resten av historien.

Ett omdömme jag fått om novellen är ”intensiv” och det är ett gott omdöme då den alltså skrevs väldigt intensivt (sedan lämnar jag åt min psykolog att berätta vad jag är för människa som skriver en så mörk historia samtidigt som min son på bara några dagar ligger och sover bredvid).

Även som läsare föredrar jag kortare historier. Jag läser helst en novellsamling eller en roman som inte försöker efterhärma Bibeln i omfång. Det har nog dels att göra med att jag gillar att få mina historier avslutade, och även att det finns så många historier. Jag vill läsa fler och fler och fler.

Därför tycker jag ju att det är så synd att det finns så få novellmagasin i Sverige – saknar verkligen tidningar som Nova, Mitrania och Minotauren. Nu har det ju kommit några intressanta nättidskrifter, som till exempel Gorgon Magazine och Sparv som bjuder på många välskrivna noveller. Och så finns ju naturligtvis den fantastiska Eskapix – som jag skriver om här: En hyllning till Eskapix.

Nu låter det nästan som om jag helt dissar långa böcker och bokserier, men det gör jag inte. Det viktiga är naturligtvis att historien är bra, medryckande och intressant.

Jag är just nu mitt inne i några serier (där varje del är en tegelsten i sig), och jag läser dem med stor behållning även om jag kanske inte sträckläser alla utkomna delarna. Just nu håller jag bland annat på med George RR Martins A Song of Ice and Fire och Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen. Desssutom har jag nyligen läst klart första delen i Stefan Hagels En saga om sorg och kommer defintivt att läsa de kommande delarna.

Men jag tror att även om de flesta av oss gärna varierar sin läsning, så är det att vissa av oss gärna nosar in i olika berättelser för att se vad som händer, medan andra föredrar att hålla sig till en lång historia.

Ni känner nog igen resonemanget från den gamla tanken om rävar och igelkottar: räven behärskar många saker, men igelkotten behärskar en stor sak. Första gången jag stötte på idéen var i romanen Skymningen gör dårarna oroliga av Tor-Ivan Odulf då några av personera i boken satt och diskuterade om deras favoritförfattare var rävar eller igelkottar.

Så vad är du när du läser – en räv som nosar på flera korta historier, eller en igelkott som sätter sig ner med en lång berättelse?

Intervju med Erik Granström

Vissa böcker har jag väldigt speciella läsminnen av. Jag minns att jag brukade sitta under ett träd i parken en sommar och njuta av Erik Granströms bok Svavelvinter som jag hade införskaffat på science fiction-kongressen Conceive. Det var på många sätt en helt fantastisk upplevelse och jag njöt till fullo av såväl parken som av boken. Kanske mest av boken. Stora delar av Uppföljaren Slaktare Små läste jag när jag reste till och från Bulgarien under förra året, och jag kan lova att det gjorde den långa flygresan mycket trevligare. 

Böckerna är, vilket nog är bekant för de flesta, baserade på klassiska rollspelsäventyr till Drakar och Demoner och jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är några av de bästa fantasyromaner som har skrivits. Erik Granström har jag träffat några enstaka gånger och han är en mycket trevlig person som har många intressanta saker att säga. Vilket ni snart kommer att märka när ni läser den här intervjun med honom.   

Hur mycket ”vet” du om Trakorien? Dvs hur mycket bakgrundsmaterial finns som inte kommer med i böckerna?

Jag vet på samma gång väldigt mycket och ganska lite om Trakorien. Den övergripande nivån är mig så välkänd att hela landet och historien blivit som en väv för mig: drar jag i någon maska så kan jag omedelbart se följdverkningar på annan plats vilket gör att intrigen ofta utvecklas på oväntat sätt. Mikronivån som beskrivs i romanernas enkilda scener är mig också mycket tydlig. Det hänger ihop med att jag mentalt försöker förflytta mig till en plats för att kunna beskriva den levande. Jag tänker nästan alltid i filmliknande sekvenser när jag skriver, försätter mig i scenens stämning med musik, bilder, egna minnen och liknande tills jag verkligen är där. Väl på plats har jag oftast klart för mig var vattentunnan i rummet står, vad som ligger på bordet, hur det luktar, hur grov sanden är, hur aktörerna står utplacerade, vilka lampor som brinner och liknande även om allt detta förstås sällan beskrivs. Återkommande detaljer, huvudpersoner, välbesökta platser och viktiga föremål blir ofta som gamla bekanta.

Vad jag inte vet och heller inte vill känna till är mellannivån, i princip allt som jag inte måste känna till för tillfället, det som varken har med stommen eller med den aktuella scenen att göra. Skälen är minst två: dels blir jag uttråkad när jag vet för mycket om vad som ska hända, dels vill jag hålla så mycket som möjligt öppet för att kunna byta spår när möjligheter öppnar sig. Jag tror att både läsares och författares fantasi stimuleras av det osagda.

Kommer vi någonsin få se en bok med förhistoria, en sorts ”Silmarillion” för Trakorien?

Nej, det tror jag inte, i alla fall inte från min penna, fast det finns vissa händelser och platser i Trakoriens historia som jag tycker är intressantare än andra. Jag kunde tänka mig att skriva noveller därifrån sedan romanserien avslutats. Å andra sidan vore det kul att ge sig på något helt annat efter så många år i Trakorien. Vi får se.

Har du planerat för allt som ska hända i serien, eller dyker det upp medan du skriver (eller är det så att du jobbar efter någon sorts medelväg)?

Som jag sade tidigare så blir jag lätt uttråkad under skrivandet och måste därför kunna överraska mig själv på varje sida. Samtidigt fungerar det sällan att bara börja skriva i ena änden och se var man hamnar. Min erfarenhet är att sådana berättelser ofta kör fast efter ett antal sidor så att man tvingas börja om. En övergripande plan är nödvändig för mig.

Jag har hittat ett arbetssätt som fungerat bra under de två senaste böckerna. I mitt sovrum sitter två stora whiteboards där jag skissar upp romanerna som flödesscheman med de olika huvudpersonerna som handlingslinjer. Tavlorna sitter i sovrummet därför att jag ofta vaknar med idéer på natten och då är det bra att kunna skriva ner dem direkt. Vägar korsas, delas och tar ibland slut. När översiksplanen är klar tar jag mig an själva skrivandet. Inför varje nytt kapitel tar jag mig en funderare och gör en mindre plan över vad som går in kapitlet och vad som ska gå ut, vilka stora händelser som ska inträffa, hur personer ska förändras och vad som ska exponeras i kringinformationen. Det låter väldigt ordentligt men jag är en i grunden slarvig person och behöver ha en stomme. Jag försöker hålla det ganska lösligt och mer som nyckelord än tjusiga tabeller. Sedan planerar jag inte mer utan börjar skriva och ger mig då friheten att fylla ut stommen, att klä skelettet med kött så som det faller sig – ofta blir vändningarna överraskande också för mig vilket är avsikten för att väcka mitt intresse.

Ibland får jag förstås någon ny genomgripande idé som påverkar hela romanen och då reviderar jag planen och det redan skrivna där så behövs. Jag ligger ofta långt före i kapitelindelningen och skriver ner idéer så snart jag får dem på den plats där de senare ska användas. Sedan har jag också kringtexter om viktiga personer och händelser där jag kan notera detaljer för framtida bruk.

Hur hela romansviten ska sluta har jag ganska klart för mig, åtminstone de stora dramatiska höjdpunkterna, men vägen dit i den sista boken tar jag mig an när jag redigerat färdigt tredje delen, Vredesverk. De gamla spelen använder jag som idébank men känner mig inte bunden av dem.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg. Jag tror det är deras livvakt snett bakom dom.

Kan du nämna några fiktiva världar som du tycker är särskilt intressanta, och gärna vad det är som är intressant med dem?

Iain M Banks böcker om ”The Culture” gillar jag väldigt mycket – sorgligt att författaren dog nyligen. Sedan har jag exempelvis genom åren fångats av Muminvärlden, av kaninernas värld i Watership Down liksom lord Dunsanys mytologi. Lennart Hellsings scenerier har alltid haft en magisk dragning på mig liksom Loranga och andra bra barnböcker. Borges, Kafka och överhuvud taget magisk realism gillar jag också. Om jag ska försöka se de gensamma nämnarna så är dessa världar alla originella, sanna mot sina egna lagar och stämningar, djupt mänskliga, visionära och så bra utformade och skildrade att de förmår suga in mig som läsare. Så snart jag anar ett skrivbord, plagiat eller en kommersiell avsikt bakom berättandet brukar jag bli avtänd. De får gärna finnas där men får inte märkas och måste framförallt överglänsas av skaparens vision. Undergångsscenarier som Aniara, On the Beach och zombieapokalypser har också alltid tilltalat mig, de senare ofta som film och TV-spel. Jag har just spelat The Last of us som jag tycker är ett av de bästa spel jag upplevt, just för att det är så mänskligt och välskrivet.

Du har ju med väldigt många referenser i dina böcker – är du helt enkelt jäkligt allmänbildad eller kollar du upp saker allt eftersom?

Det vore trevligt att kunna kalla sig lärd, men jag har tyvärr för dåligt minne för att någonsin bli det. Jag är däremot väldigt nyfiken och älskar att snoka på områden jag ännu inte känner till, inte minst när det gäller ords ursprung. Gräver man i språkets, historiens och tillvarons kökkenmöddingar under ett helt liv så hittar man ofrånkomligt en hel del spännande. Dessvärre glömmer jag det mest men har ofta kvar en vag bild och kan plocka fram sådant jag tidigare stött på när jag ser en användning för det genom att återvända till källan. Min stora talang, om jag alls har någon, är nog att associera fritt mellan vitt skilda områden och att se samband där tidigare inget fanns. Min medicinska yrkesutbildning har varit till stor nytta under skrivandet och återkommer ofta kombinerad med annat. Till exempel så använder jag i Vredesverk mitt anatomiska kunnande i kombination med arkitekten Gaudís formgivning för att beskriva stora havslevande insekters boningar. Med åldern tycker jag också att jag lättare ser större sammanhang och urskiljer mönster bland de mängder av udda fynd och intryck som alltid bombarderar oss.

Jag är väldigt förtjust i det man nästan kan kalla för en ”metanivå” i dina böcker – hur berättaren och berättelsen har en plats i historien och vävs in så elegant. Hur kom det sig att du bestämde dig för att låta detta vara en så viktig del av dina böcker?

Jag har alltid varit mycket intresserad av filosofi och särskilt av ontologi och epistemologi, dvs frågor om hur världen egentligen är beskaffad, vad vi egentligen vet om den och på vilka grunder. Sådana frågor har glädjande nog blivit vanligare i populärkulturen genom exempelvis filmer som Matrix, Memento och Inception. I förlängningen väcks frågor om makt, illusion och verklighet, om vad som är rätt respektive fel och vad, om något, som är värt att ägna livet åt.

Romaner är ett bra ställe att leka med sådana frågor. Jag har själv inga direkta svar men mina påhittade figurer kan framföra och leva ut olika synsätt och ställa dem mot varandra. I Trakorien styr språket verkligheten så att en företeelse utplånas om dess skrivtecken raderas. Det är min övertygelse att språket styr verkligheten i lika hög utsträckning i vår egen värld om än inte lika konkret. Jag kan kanske inte utplåna en människa genom att sudda ut hennes tecken men jag kan i världens ögon göra henne dum, ful, beundransvärd, priviligierad eller mindre värd genom språkets makt.

Temat med språk, avbild, verklighet lånar sig särskilt bra till en roman eftersom romanvärlden just ÄR en illusion byggd av språk. Exempelvis är trollkarlen Shaguls fixa idé att han vägrar vara en person i en redan skriven berättelse samtidigt som vi läsare vet att han är just detta. Sådant inbjuder till metaperspektiv. Jag har också använt väven som en tematisk grund både i böckernas form och berättelse. Den trakoriska världen är en väv på vilken gudarna tecknat dess existens och jag har försökt bygga romanernas struktur som motsvarande väv av handlingstrådar som oupphörligt korsas med varandra.

Parallellt med detta kan jag ju inte låta bli att fundera kring det faktum att böckerna bygger på dina gamla äventyr till Drakar och Demoner. Hur ser du på skillnaderna att berätta en historia som äventyrskonstruktör, spelledare och författare?

Det finns både likheter och skillnader. Likheten är att en värld i alla tre fallen måste byggas med en mängd sammanhang som påverkar varandra. Illusionen måste väckas till liv så att läsarna / spelarna ser sig förflyttade till fantasin. Den stora skillnaden är förstås att i spelet skapas berättelsen kollektivt och i ögonblicket genom att spelarna går sina egna vägar. Som äventyrskonstruktör kan du egentligen bara kratta manegen åt dem och se till att alla kringarrangemang fungerar. Spelledaren finputsar förberedelserna men måste sedan vara en lyhörd danspartner till spelarna, beredd att improvisera.

Improvisation bortfaller helt när du skriver en roman på din kammare. Du arbetar ensam i din valda takt, kan gå tillbaka och göra om det som inte blir bra. Detta är en styrka men också en svaghet: när romanen väl publicerats så kan du inte längre påverka skeendet vilket en spelledare kan och ska göra under pågående spel. Berättelsen i en roman skapas naturligtvis också kollektivt fast författaren gör sitt arbete först och läsaren tar vid därefter. En författare har stor makt men är också mycket utsatt när böckerna når sin publik. Det bästa rådet är nog att lita till läsarnas egen skaparförmåga och att skriva sin roman så att läsarna dels kan känna igen sig, dels fylla i sina egna erfarenheter och tankar genom att lämna dem plats.

Finns det några andra rollspelscenarion som du tror skulle kunna bli bra böcker?

Alla tror jag, under förutsättning att de inte är för cementerade i formen.

Slutligen, hur går det med den tredje delen i serien?

Det går alldeles utmärkt. Jag skrev klart det första utkastet redan i våras och redigerar för tillfället på tredje varvet där jag tar ställning till förslag och synpunkter från tre testläsare. Ytterligare några testläsare tillkommer och får då läsa den nya versionen för nya synpunkter. Sedan tar en grundlig språkputsning vid i samråd med Axel Henriksson varefter förlaget också korrläser. Utgivning är planerad till sen vår 2014. Romanen, som alltså heter Vredesverk, blir ungefär lika lång som seriens första del Svavelvinter.

Fantasy – några favoriter

”Problemet som mycket fantasy lider av är att världen inte är tillräckligt intressant eller att den blir alldeles för lika andra fantasyvärldar.” Det här skrev jag för några veckor sedan i mitt inlägg om fantasy (som går att läsa här).

Så vad finns det för intressant fantasy som jag kan rekommendera? Och nu tänker jag återigen på det som ofta kallas för high fantasy, det vill säga litteratur som verkligen utspelar sig i en annan värld, inte en magisk version av vår egen. Vad finns det för fantasy som inte är skriven enligt standardmall 1A och som är en författares egna försök att återvända till Tolkiens Midgård (eller i värsta fall, en kopia på en kopia av Midgård)?

Lyckligtvis finns det en hel del.

En av de mest intressanta författarna jag har läst är China Miéville vars värld Bas-Lag är oerhört fascinerande. Tre av hans böcker utspelar sig i denna värld (och det verkar tveksamt om det blir fler), och det är tre böcker som helt enkelt är fantastiska.

Bas-Lag är ingen obestämd medeltidsvärld med lantbrukarsamhället som ideal och en svartvit världsbild. Nej, i den här världen har teknologin kommit en ganska god bit på väg – till exempel används elektricitet vid magiska ritualer istället för blodsoffer. Människor samsas med insektsfolk, kaktusfolk, ”remakes” (brottslingar straffas genom att läkare helt enkelt ”gör om” dem) och andra mer eller mindre bisarra varelser. I centrum för berättelserna finns storstaden New Crobuzon som styrs av det fruktade parlamentet och dess hemliga polis. Det är en levande, pulserande stad i en levande och fascinerande värld.

China Miévilles böcker är omtumlande och fantastiska. Ibland obehagliga, rentav äckliga, men hela tiden fascinerande, tankeväckande och riktigt, riktigt bra. Så har ni inte läst de tre böckerna som utspelar sig i Bas-Lag ännu så är det hög tid att göra det. Perido Street Station, The Scar och Iron Council är böckerna ni ska köpa och läsa (ni ska naturligtvis läsa allt Miéville har skrivit).

Ytterligare en favorit är Steph Swainstons böcker om världen Fourlands. Centralt i den här världen är kejsaren och hans cirkel av den odödliga eliten, de femtio bästa i sitt gebit. Varje odödlig kan ersättas, vilket görs genom utmaningar för att se om uppkomlingen är bättre. Det här ger naturligtvis utrymme för en hel del intriger, och om vi till det lägger en i närmast oövervinlig och oresonabel yttre fiende samt en lögnhalsig narkoman som huvudperson och berättare så hoppas jag att jag i all enkelhet har lyckats förmedla i alla fall lite av anledningen till varför Swainstons böcker är oslagbara. Hittills har det blivit fyra stycken – The Year of our war (som faktiskt finns översatt till svenska), No present like time, The modern world och Above the snowline.

Jag tycker dessutom att det är väldigt trivsamt att det börjar komma så mycket intressant och välskriven svensk fantasy. Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet är till exempel verkligen värd att kolla upp – sista delen kommer förhoppningsvis innan året är slut.

Mitt eget förlag, Undrentide, ger dessutom ut riktigt bra fantasy. Anna Blixts serie om Mörkrets väktare vänder upp och ner på den traditionella synen på gott och ont som är så vanlig i fantasygenren och har onekligen skapat en tankeväckande värld. Hittills har två böcker kommit ut – Fredens pris samt Rämnfödd och om jag har förstått saken rätt är det fler på väg.

Stefan Hagels värld i En saga om sorg är kanske lite mer traditionell (men det säger jag med brasklappen att jag inte läst färdigt del ett ännu så jag kan ha fel), men han tar igen det i sin enorma berättarglädje. Del ett heter Fred så gyllene – del två Flammor av vrede kommer troligen ut ungefär samtidigt som min egen lilla bok.

Främst bland svenska fantasyförfattare, jag kanske till och med bland fantasyförfattare överhuvudtaget, är Erik Granström som har förvandlat det klassiska rollspelsäventyret Svavelvinter till en helt fantasiskt bokserie.

Så här skrev jag om Slaktare små, del två i hans serie, när jag recenserade den på bokus.com:

”Något märkligt hände när jag läste Slaktare Små. Jag upplevde en stolthet som jag aldrig tidigare känt, en stolthet över det faktum att denna mästerliga bok var skriven på mitt modersmål. Jag tror aldrig jag har känt så tidigare, och jag betvivlar att jag kommer att göra det igen, i alla fall inte förrän nästa del i Granströms krönika om den femte konfluxen är färdig och jag får det stora nöjet att läsa den. 
Slaktare Små är märklig, underfundig, rolig, spännande och framförallt välskriven. Det är troligen en av de bästa fantasyromaner som någonsin har skrivit. Läs, läs, läs!”

Det finns med andra ord väldigt mycket bra och annorlunda fantasy. Vilka är dina favoriter?

Drakar, demoner och jag

Om man som jag var en bokälskande nörd i de yngre tonåren utan en alltför stor bekantskapskrets var det en otrolig upplevelse på så många sätt att få bli introducerad till rollspel.

Inte bara för alla möjligheter som finns i spelet och för att det är så otroligt stimulerande för fantasin och berättarlusten, utan också för att det var en sysselsättning för oss som kommit på att det inte var så där fantastiskt kul att springa efter en boll hela tiden – särskilt som det var viktigare att vara bra på att jaga den där bollen än att ha roligt tillsammans.

Det fascinerande var också att många av de  som var lite tuffare upptäckte hur kul det var att sitta runt ett bord endast beväpnad med papper, penna och en obegränsad fantasi. Vilket ju betydde att vi som lade våra sparpengar på produkter från Äventyrsspel fick vara med, och fick vara med på våra egna villkor.

Tro mig, den känslan kan inte beskrivas, den kan bara upplevas.

Det är med andra ord inte så konstigt att jag är en av alla de som kan låta så lyrisk när jag pratar om Äventyrsspel och deras flaggskepp Drakar och Demoner. När jag öppnade den svarta lådan med Elric på omslaget för första gången så öppnade jag något så mycket större och som har betytt så mycket för mig.

Pandoras box? Bah.

Det här är kanske en anledning till att jag är så förbaskat konservativ när jag än i dag är spelledare. Några gånger har det hänt att jag har satt mig in i nya spelsystem, men jag återvänder hela tiden till Drakar och Demoner Expert.

Nu har jag det nya Svavelvinterspelet hemma, och tyvärr har det legat oläst alldeles för många månader, men jag är väldigt sugen på att läsa reglerna och få spela det och hoppas få tid med detta snart.

Det är dessutom lockande att säga att cirkeln sluter sig när det handlar om ett spel som baseras på en av de bästa kampanjerna till Drakar och Demoner, men jag vill påstå att det är helt fel att se det så.

Det är inte så att cirkeln sluts. Det är nu vi förstår att den hela tiden vidgas och att den aldrig kommer att minskas.

Som gammal rollspelare så känns det väldigt härligt att se hur stor vår hobby har blivit, och det är också kul att se vad som händer med gänget från gamla härliga Äventyrsspel.

Fredrik Malmberg gör film i Hollywood. Erik Granström har skrivit några av de bästa fantasyböcker som går att läsa baserade på Svavelvinterkampanjen. Anders Fager, som en gång i tiden mest var känd för Spindelkonungens Pyramid, är en av Sveriges intressantaste skräckförfattare. Och alla rollspelares nestor Anders Blixt har debuterat med en spännande och annorlunda fantasyroman samt en makalöst bra steampunkdito.

Dessutom visar det ju sig att en massa gamla rollspelare börjar ge ut böcker och därmed berikar den svenska fantastiken. Och det är ju inte så konstigt med tanke på vilken bra hjärngymnastik det är att spela rollspel, och hur mycket kreativiteten utvecklas när man spelar.

Jag är förbaskat stolt att vara en av alla gamla rollspelare som får förmånen att ge ut en bok. Och jag är och förblir tacksam för allt gänget på Äventyrsspel gjorde.