Trakorien i mitt hjärta

Sommarens – troligen årets – stora läsupplevelse var för mig Erik Granströms fenomenala ”Krönikan om den femte konfluxen”. För den som händelsevis inte känner till vare sig Erik Granström eller den femte konfluxen så rör det sig om en mäktig och märklig fantasyserie i fyra tjocka band och jag har sedan jag läste klart den sista boken funderat på hur jag överhuvudtaget ska kunna skriva något om min läsupplevelse. Det har gott några månader, och nu har jag till sist samlat mig så pass mycket att jag ska göra ett försök. Troligen ett tappert men futilt sådant.

Ursprunget till min, och många andras, relation till denna fantastiska historia är precis som den omnämnda konfluxen delad. Det går att säga att det hela började under slutet av 1980-talet när jag spelade rollspelskampanjen som böckerna bygger på, men det är lika korrekt att säga att det började när jag första gången läste Svavelvinter, del ett i sviten.

Äventyret Svavelvinter var något alldeles speciellt när de kom, och mången rollspelare får den där lätt nostalgiska blicken när de tänker på det. Var vaksam när den blicken dyker upp och leta genast upp en möjlig reträttväg om du inte vill spendera timmar med att prata om Ereb Altor, fördelar och nackdelar med Gigantsuplementet och olika teorier om vad som hände med Roger Undhagen.

img_2244

Här är jag med det klassiska rollspelet och den snart lika klassiska romanen.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en Äventyrsspelsnostalgiker av rang, men måste också att jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg så mycket av när jag spelade Svavelvinter under sent 80-tal. Jag är rätt säker på att jag har varit både spelledare och spelare, och jag har ett bestående minne av att äventyrargruppen löste vissa problem genom att de hade med sig en flygande matta och den famösa blixt-och-dunderbomben från Anders Fagers äventyr Spindelkonungens pyramid. Jag minns också många av illustrationerna samt enstaka detaljer som den talande dolken.

När jag fick reda på att rollspelskampanjen skulle bli bokserie var det naturligtvis delvis av nostalgiska skäl som jag kastade mig över första volymen, men ändå med intentionen att inte läsa den med de nostagiska glasögonen på. Kanske var jag rädd för att bli besviken, kanske insåg jag direkt att det ändå är två skilda verk och ska bedömas som sådana.

Och en sak är i vilket fall som helst säkert, jag blev verkligen inte besviken. Jag har måhända ett gammalt rosaskimrande minne av hur fantastiskt äventyrskampanjen var, men jag har nu ett mycket färskt minne av böckerna och kan genast slå fast att det är en förbannat bra fantasyserie, en av de bästa jag har läst. Det är också en av de märkligaste jag har läst och bitvis en av de mest krävande. Det är dessutom en av de mest genomtänkta.

Är något som är utmärkande i Erik Granströms värld så är det att han verkligen utnyttjar alla möjligheter som finns när man skriver fantasy. Fantasy är inte litteratur som behöver vara trogen de lagar och regler som styr vår verklighet och det finns inga andra gränser än de som författarens fantasi sätter upp. Men samtidigt så måste världsbygget i litteraturen vara trovärdigt och genomtänkt. Är solen blå måste författaren veta hur det påverkar världens befolkning och hur allt ser ut.

Eftersom jag är gravt Tolkienskadad så är jag rätt känslig för världsbyggen som inte övertygar, och det är ofta som det är världen som får lida när fantasin får fritt spelutrymme. Men så är det inte i konfluxkrönikan. Erik Granström kryssar målmedvetet och genomtänkt fram och får oss att tro på hans fiktion när vi läser den. Jag kommer onekligen att tänka på hur Ursula K. Le Guin har beskrivit fantasy och inser direkt hur väl citatet fångar upp det Erik Granström har gjort i sina böcker.

”Fantasyn är närmare besläktad med poesi, mystik och vansinne än med naturalistisk litteratur. Den är verkligen en vildmark, och de som beger sig ut i den bör inte känna sig alltför trygga. Och deras vägvisare, de som skriver fantasy, bör ta sitt ansvar på allvar.” – Ursula K. Le Guin

Erik Granström leker verkligen med berättandet, med skrivkonsten. Gudarna benämns ibland som berättare, och utan att bryta den fjärde väggen så är idéen om att historien berättas av någon en röd tråd genom de fyra böckerna. Det ger en extra dimension till boken och tas främst till uttryck hos trollkarlen Shagul – som är det närmaste vi kommer en antagonist i historien. Shagul vet om att han är en del av berättelsen, och hans mål är att bli fri berättarens ok. Hans driftkraft är att styra sitt eget liv, och att när Granström gestaltar det genom en kamp mot berättelsen så anser jag att det verkligen är att utnyttja potentialen som finns i fantasy . Shagul är en romanfigur som är medveten om att han är del i en berättelse, utan att det för den sakens skull blir ”metalitteratur” à la Sam´s Strip. Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter detta innan jag började läsa Svavelvinter och de följande böckerna.

Utöver Shagul så är romansviten fylld med ett fascinerande persongalleri. Det hade varit lätt för Granström att låta ett gäng klassiska äventyrare från valfritt rollspel vara huvudpersoner, men lyckligtvis har han inte gjort det så lätt för sig och vi får istället följa en brokig skara med olika agendor och olika historier som så sakteliga vävs samman. Det är ganska många figurer att följa, så jag prisade berättaren när jag noterade att varje bok är försedd inte bara med den obligatoriska kartan utan också en förteckning över alla medverkande.

Granström är också en författare som har en väldigt tydlig och egensinnig röst. Ordvalen är många gånger udda, och meningarna har en alldeles särskild klang som inledningsvis kan kännas lite svårt att komma in i, men när du väl har gjort det så njuter du till fulla av hans berättarröst på samma sätt som du njuter av den fantastiska historien.

Krönikan om den femte konfluxen är onekligen en särling i fantasylitteraturen, och det är kanske just därför som jag hoppas att den finner många nya läsare och också påverkar genrens utveckling. För det är så många böcker, hur bra de än är, som går på tidigare utstampade stigar. Den som har läst min novell ”The Publishers Reader” vilken finns med i antologin ”Waiting For The Machines To Fall Asleep” minns kanske att den unga författarinnan som novellen handlar om räknar upp några klassiska böcker som hon beundrar, däribland ”Brimstone Winter”. Jag vill inte att världen ska bli som den gestaltas i den dystopiska novellen, men jag hoppas verkligen att Svavelvinter och de andra böckerna i serien i framtiden ska räknas som riktiga klassiker. För det förtjänar de verkligen!

Ni vet var ni köper böckerna, så vad väntar ni på:

SF-bokhandlen 

Adlibris

Bokus

 

Finna dolda ting

Det är svårt att undgå den våg av nostalgi som sveper över rollspelssverige. Det började nog med Mutant år noll, detta utmärkta rollspel som så väl blandade nytt och gammalt. Sedan ryktades om att inte bara en utan två böcker om rollspel var på väg – och som grädde på mosen dammades gamla Drakar och Demoner av och ska komma ut i en nygammal version.

De två böckerna som det talades om är nu här och alla vi som varit med sedan åttiotalet – och i vissa fall ännu längre – kan inte annat än glädjas. Det handlar dels om den gigantiska soffbordboken Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demoner och dels om den utmärkta genomgången av rollspelens historia: Finna dolda ting.

finna-dolda-tingJag kunde inte annat göra än att ta en paus från den bok jag hade som busslektyr från och till jobbet och genast börja läsa Finna dolda ting när jag hade köpt mitt exemplar på sf-bokhanden, och sedan sträckläste jag den nästan. För det här är en välskriven och underhållande genomgång av den hobby som jag och så många andra har så mycket att tacka för.

Det är verkligen en fröjd att läsa om hur rollspel utvecklades, kom till Sverige och sedan exploderade. Vi får en initierad och kärleksfull skildring över rollspelens historia, berättad från början. När vi satt runt borden och rullade tärning på 80-talet funderade vi naturligtvis inte nämnvärt över hur det kom sig att dessa spel hade kommit till – de fanns och det räckte för oss. Men senare, när åren har gått och intresset har gått upp och ner har vi naturligtvis funderat kring hobbyn. Hur kom det sig att det blev så stort? Vilka var stjärnorna som introducerade det hela för oss? Var drev dem? Nu vet vi, i alla fall lite mer.

Jag tror att jag inte är den ende som kunde känna ‘här kom jag in i historien’ under läsningen. För det här är ju en bok främst för alla oss rollspelare och konfliktspelare. Jag betvivlar att en person som inte har samma relation till spelen har lika stor behållning av den, och detta menar jag är en bra sak. Det är bra med en bok som skriven för sin målgrupp och inte försöker bredda det hela alltför mycket.

Det är många minnen som kommer upp under läsningen, och det är minst lika roligt att läsa om det som man inte var så delaktig i som det som var en viktig del av ens uppväckt. Jag har själv till exempel aldrig åkt på så många spelkonvent (även om mitt spelgäng vann MERP-turningen på Borcon någon gång på 80-talet) och tyvärr engagerade jag mig aldrig i Sverok. Men det hindrar ju inte att jag uppskattar att få reda på mer om fenomenen i fråga. Det hela är ju en större väv med många delar som bildar rollspelssverige. Och det var också något jag tänkte på när jag läste boken, för den är stundtals lite rörig och den röda tråden är inte helt lätt att hitta, men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden. För det är ju naturligtvis inte en helt linjär historia att berätta, och det måste märkas.

Jag rekommenderar varmt att alla som är intresserade av rollspel genast skaffar Finna dolda ting (om ni inte redan har gjort det), för det är verkligen mycket trevlig och givande läsning.

Som jag nämnde i början av den här lilla recensionen så kastade jag ju mig över boken direkt på bussen hem när jag hade köpt den. Precis när bussen rullade in på min station föll mina ögon på meningen: ”Rollspelaren Patrik Centerwall berättar på sin blogg…” Jag hade flera kassar med mig, men lyckades samla ihop mig tillräckligt för att ta mig ur bussen och kunde läsa färdigt i gatlyktan på hållplatsen. Det visade sig att författarna hade haft den goda smaken att citera ett av mina inlägg om rollspel på den här bloggen (som du kan läsa här). Naturligtvis är jag extra stolt att få vara med i denna fantastiska odyssé över en hobby som har betytt så mycket för mig och så många andra.

Finna dolda ting kan du köpa här:
SF-bokhandeln 
Adlibris
Bokus

Cthulhu är cool – Intervju med Lovecraftexperten Martin Andersson

Martin Andersson förtjänar verkligen epitetet ”Sveriges ledande Lovecraftexpert”. Om du har någon av de Lovecraftöversättningar som har kommit ut under 2000-talet så är det mycket sannolikt att Martin har varit inblandad i produktionen. Kanske främst som faktagranskare, men ofta har han skrivit för- eller efterord. Han har också gjort några översättningar. 

Martin är dessutom en god vän, och en aldrig sinande källa till boktips och underhållande historier om både det ena och det andra.

Minns du när du först kom i kontakt med HP Lovecrafts verk?

Jag var 11 år och inne i en mycket stark SF-fas. Jag läste all SF jag kunde lägga vantarna på, och hade lyckligtvis tillgång till en förvånansvärt bra SF-hylla på biblioteket i Slöinge. Men jag sökte med ljus och lykta överallt efter något nytt inom genren, och snubblade då över en bok i min fars bokhylla – en av volymerna som han fick av sin första chef efter att hon tyckte att det såg lite tomt ut i hans bokhyllor. Boken ifråga var Torsten Jungstedts antologi STORA SKRÄCKBOKEN från 1959. Skräck var egentligen inte min grej, men en av novellerna hade en trevligt SF-klingande titel: ”Färg bortom tid och rum”. Jag läste den – och den skrämde mig från vettet.

Sedan gick det flera år innan jag läste Lovecraft igen. Detta andra tillfälle kom när jag var 14 och hade börjat spela rollspel (mest Mutant och Drakar och Demoner). En artikel i Sinkadus, och en annan i den då nystartade svenska Conan-tidningen, hade nämnt Lovecraft och Cthulhu, och jag tyckte det senare namnet lät väldigt fascinerande. Sålunda spårade jag upp CTHULHU 1 på stadsbiblioteket i Falkenberg – och fick en smärre chock när jag i den återfann ”Färg bortom tid och rum” (som fortfarande gör mig lite illa till mods)!

Vad var det som du fascinerades av?

Miljöerna och uppfinningsrikedomen. Lovecrafts miljöer är minutiöst beskrivna – i synnerhet hans New England-miljöer, där han verkligen kan släppa loss fullständigt i lyriska hyllningar till mansardtak och solfjäderformade portöverfönster (eller vad det nu skall kallas på svenska). Och hans varelser är unikt groteska och skildrade med samma intensiva inlevelse – se bara på den vidriga beskrivningen av Wilbur Whateley i ”The Dunwich Horror” och den kyligt kliniska skildringen av De gamle i ”At the Mountains of Madness”.

Till detta kan man lägga en känsla av ärlighet och äkthet – Lovecraft jobbade hårt på att alla detaljer som var rotade i verkligheten skulle vara realistiska, och det hjälper läsupplevelsen mycket.

I dag kommer det väl inte ut någonting om eller av Lovecraft i Sverige som inte har passerat dig – du har översatt, skrivit för- och efterord och faktagranskat de flesta av de senaste årens utgåvor. Hur var din resa från entusiast till ”ledande expert”?

Den har jag mest Rickard Berghorn och Aleph Bokförlag att tacka för. När jag fick reda på att Aleph skulle ge ut ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” på svenska (det måste ha varit 2003 någon gång) skickade jag ett mejl till Rickard för att höra mig för vilken textversion som skulle användas – det är en ganska komplicerad historia, men i korthet kan man säga att felaktiga nytryck av nytryck av nytryck, med hela tiden nyintroducerade fel, helt och hållet dominerade Lovecraftutgivningen fram till 1980-talet, och de är tyvärr fortfarande vanliga.

Rickard bekräftade att Aleph skulle använda de korrigerade texter som togs fram av experten S. T. Joshi på 80-talet, baserade på originalmanuskript och förstautgåvor, och erbjöd mig (eller om det var jag som erbjöd mig – jag minns inte) att granska översättningen. Senare fick jag även fackgranska Mattias Fyhrs fascinerande studie DÖD MEN DRÖMMANDE. Och på den vägen är det.

Mitt viktigaste bidrag hittills anser jag är min korrekturläsning av andra tryckningen av Barnes & Nobles kompletta Lovecraft-utgåva på engelska – på bortåt 1100 sidor missade jag bara runt ett dussin tryckfel (som är kända hittills). Och information från min artikel om Lovecrafts dikt ”Regner Lodbrog’s Epicedium” finns nu citerad i nyutgåvan av Lovecrafts samlade poesi.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.

Vad tror du att det är som gör att intresset för Lovecraft fortfarande är så stort?

Jag tror att det är väldigt många olika saker som samverkar och jag kan bara lista några av dem:

* Hans skapade värld är så distinkt och originell att den låter sig lånas till så många olika tolkningar. Vi har sett Sherlock Holmes i Cthulhu-miljö, SF i Cthulhu-miljö, noir i Cthulhu-miljö, Fritz Leiber-pikareskaktiga äventyr i Dreamlands-miljö, o. s. v.

* Redan medan Lovecraft levde lånade hans vänner idéer av honom, och vice versa, som ett slags stort, invecklat internskämt. Man kan med andra ord säga att Lovecrafts Cthulhu-mytologi är en av världens första ”shared worlds”.

* Det finns så många olika bottnar i Lovecrafts verk. Någon kritiker uttryckte det som ”Come for the cool tentacles; stay for the cosmicism”. Det går att läsa Lovecraft som renodlad pulpunderhållning, men han hade en väl genomarbetad uppfattning om hur världen och tillvaron var beskaffad, och även om man inte delar hans mekanistiska materialism så ger den ett djup till hans verk som troligen är svårt att hitta i andra pulpnoveller från den tiden.

* Lovecraft som person är fascinerande. En del av det beror på den delvis felaktiga image som odlats inom populärkulturen ända sedan han dog, men även om man bortser från den är han en intressant person, som i otaliga brev och essäer dokumenterade sitt liv – och sin samtid.

* Cthulhu är cool – det bara är så.

Vilka är de vanligaste missuppfattningarna om Lovecraft och hans verk som du stöter på?

* Att Lovecraft var en konstig enstöring som aldrig lämnade sin lägenhet. Det är sant att han hade en del mycket bestämda och egenartade idéer, men inte mycket märkligare än att föredra en viss typ av donut framför en annan. Han var från 1914 och fram till sin död 1937 medlem av minst en och ofta flera amatörskribentorganisationer, där han umgicks med mängder av folk och faktiskt var en mindre celebritet. Han hade aldrig gott om pengar, men vad han hade lade han med glädje på resor kors och tvärs över USA – både för att beskåda sevärdheter och för att besöka sina vänner. Vid ett tillfälle samtalde han i 25 1/2 timme med pulpförfattaren E. Hoffmann Price, som han just träffat. Och han älskade att vara utomhus i naturen, och var fruktad i sin bekantskapskrets för sitt outtröttliga promenerande.

* Att det fanns en koppling mellan Aleister Crowley och Lovecraft. Påståendet att Lovecrafts hustru Sonia skulle ha umgåtts med Crowley är rent nys och kommer från den löjeväckande Simon-versionen av NECRONOMICON.

* Att svartkonstboken NECRONOMICON finns på riktigt. Lovecraft var redan under sin livstid tvungen att förklara för folk att ”Nej, jag hittade på den”. Sedermera har det kommit ut en uppsjö av mer eller mindre begåvade versioner av den fruktade boken, hopsnickrade av folk som vill göra sig en hacka på fenomenet.

Vilka är dina favoriter bland hans historier?

* ”Sweet Ermengarde” – för att den är nästan okänd, och för att den visar en sida hos Lovecraft som sällan framträder med någon större tydlighet i hans övriga noveller: hans lysande sinne för humor.

* ”The Colour out of Space” – för det krypande obehaget i den, och för en av de mest originella och otäcka rymdvarelser jag någonsin stött på.

* ”The Music of Erich Zann” – för att den är genuint kuslig i sin vaghet. Det händer mycket i den som aldrig får någon förklaring, och det gör den desto effektivare.

* ”The Shadow out of Time” – Lovecrafts magnum opus, i vilket han skildrar ”the Great Race” och dess seger över tiden. Tiden var Lovecrafts personliga fiende, som förstörde och förändrade alla miljöer och alla ting han var fäst vid, och dagligen förde honom längre bort från hans lyckliga barndom. Men i ”The Shadow out of Time” är det ändå han som får sista ordet.

För den som aldrig läst något – vad ska man börja med?

Det är ganska tacksamt att börja med någon av de mer effektiva novellerna, t. ex. ”The Colour out of Space” eller ”The Music of Erich Zann” (Lovecrafts egna favoriter), eller möjligen ”The Rats in the Walls” eller ”The Dunwich Horror”.

Vilka är dina favoriter bland Lovecrafts ”arvtagare”?

Det finns så många. Om man hårdtolkar ”arvtagare” och utelämnar Lovecrafts samtida, skulle jag vilja nämna

* Richard L. Tierney – Tierney blandar Lovecraft, Robert E. Howard, Robert Graves och Bibeln och får det att funka. Hans ”lovecraftiserade” version av Nya Testamentet – THE DRUMS OF CHAOS – är väl värd minst en genomläsning.

* Charles Stross – med Laundry-romanerna har Stross skapat en både rolig och genomtänkt serie som riffar både på Lovecraft och kända spionthrillerförfattare.

* W. H. Pugmire – Cthulhu-mytologins moderne prosapoet. Pugmire skriver dekadent, överhettat och gnistrande poetiskt. Lovecraft skulle nog inte ha gillat det, men by Jove, this is great stuff!

* Ramsey Campbell – pinsamt nog har jag mest läst Campbells ungdomssynder (de Lovecraft-pastischer han skrev som tonåring), men de är å andra sidan läsvärda i sig, och hans senare verk lär vara ännu bättre.

När ska du skriva den kompletta Lovecraftbiografin?

Aldrig – det har redan gjorts. S. T. Joshi gav 1996 ut en tegelsten på 700+ sidor med titeln H. P. LOVECRAFT: A LIFE, som i själva verket var en förkortad version av den biografi han släppte 2010, I AM PROVIDENCE: THE LIFE AND TIMES OF H. P. LOVECRAFT (två volymer, 1100+ sidor). Det är svårt att överträffa det herkuliska forskningsarbete som Joshi lagt ned — bl. a. har han intervjuat folk som kände Lovecraft personligen, och ingen av dessa är längre i livet. Det dyker fortfarande upp nya, spännande detaljer som varit okända, men dessa fyller mest ut luckor i den redan befintliga bilden och jag har svårt att se att någon skulle kunna överträffa Joshis bok inom överskådlig framtid.

Däremot när jag en brinnande önskan att någon dag få åtminstone medverka på en biografi över Lord Dunsany – den enda biografin hittills är överraskande ytlig, med oförklarliga luckor och fel, och jag har redan hittat mängder av intressanta data enbart med hjälp av Google Books. Vi får se vad som händer.

Intervju med Erik Granström

Vissa böcker har jag väldigt speciella läsminnen av. Jag minns att jag brukade sitta under ett träd i parken en sommar och njuta av Erik Granströms bok Svavelvinter som jag hade införskaffat på science fiction-kongressen Conceive. Det var på många sätt en helt fantastisk upplevelse och jag njöt till fullo av såväl parken som av boken. Kanske mest av boken. Stora delar av Uppföljaren Slaktare Små läste jag när jag reste till och från Bulgarien under förra året, och jag kan lova att det gjorde den långa flygresan mycket trevligare. 

Böckerna är, vilket nog är bekant för de flesta, baserade på klassiska rollspelsäventyr till Drakar och Demoner och jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är några av de bästa fantasyromaner som har skrivits. Erik Granström har jag träffat några enstaka gånger och han är en mycket trevlig person som har många intressanta saker att säga. Vilket ni snart kommer att märka när ni läser den här intervjun med honom.   

Hur mycket ”vet” du om Trakorien? Dvs hur mycket bakgrundsmaterial finns som inte kommer med i böckerna?

Jag vet på samma gång väldigt mycket och ganska lite om Trakorien. Den övergripande nivån är mig så välkänd att hela landet och historien blivit som en väv för mig: drar jag i någon maska så kan jag omedelbart se följdverkningar på annan plats vilket gör att intrigen ofta utvecklas på oväntat sätt. Mikronivån som beskrivs i romanernas enkilda scener är mig också mycket tydlig. Det hänger ihop med att jag mentalt försöker förflytta mig till en plats för att kunna beskriva den levande. Jag tänker nästan alltid i filmliknande sekvenser när jag skriver, försätter mig i scenens stämning med musik, bilder, egna minnen och liknande tills jag verkligen är där. Väl på plats har jag oftast klart för mig var vattentunnan i rummet står, vad som ligger på bordet, hur det luktar, hur grov sanden är, hur aktörerna står utplacerade, vilka lampor som brinner och liknande även om allt detta förstås sällan beskrivs. Återkommande detaljer, huvudpersoner, välbesökta platser och viktiga föremål blir ofta som gamla bekanta.

Vad jag inte vet och heller inte vill känna till är mellannivån, i princip allt som jag inte måste känna till för tillfället, det som varken har med stommen eller med den aktuella scenen att göra. Skälen är minst två: dels blir jag uttråkad när jag vet för mycket om vad som ska hända, dels vill jag hålla så mycket som möjligt öppet för att kunna byta spår när möjligheter öppnar sig. Jag tror att både läsares och författares fantasi stimuleras av det osagda.

Kommer vi någonsin få se en bok med förhistoria, en sorts ”Silmarillion” för Trakorien?

Nej, det tror jag inte, i alla fall inte från min penna, fast det finns vissa händelser och platser i Trakoriens historia som jag tycker är intressantare än andra. Jag kunde tänka mig att skriva noveller därifrån sedan romanserien avslutats. Å andra sidan vore det kul att ge sig på något helt annat efter så många år i Trakorien. Vi får se.

Har du planerat för allt som ska hända i serien, eller dyker det upp medan du skriver (eller är det så att du jobbar efter någon sorts medelväg)?

Som jag sade tidigare så blir jag lätt uttråkad under skrivandet och måste därför kunna överraska mig själv på varje sida. Samtidigt fungerar det sällan att bara börja skriva i ena änden och se var man hamnar. Min erfarenhet är att sådana berättelser ofta kör fast efter ett antal sidor så att man tvingas börja om. En övergripande plan är nödvändig för mig.

Jag har hittat ett arbetssätt som fungerat bra under de två senaste böckerna. I mitt sovrum sitter två stora whiteboards där jag skissar upp romanerna som flödesscheman med de olika huvudpersonerna som handlingslinjer. Tavlorna sitter i sovrummet därför att jag ofta vaknar med idéer på natten och då är det bra att kunna skriva ner dem direkt. Vägar korsas, delas och tar ibland slut. När översiksplanen är klar tar jag mig an själva skrivandet. Inför varje nytt kapitel tar jag mig en funderare och gör en mindre plan över vad som går in kapitlet och vad som ska gå ut, vilka stora händelser som ska inträffa, hur personer ska förändras och vad som ska exponeras i kringinformationen. Det låter väldigt ordentligt men jag är en i grunden slarvig person och behöver ha en stomme. Jag försöker hålla det ganska lösligt och mer som nyckelord än tjusiga tabeller. Sedan planerar jag inte mer utan börjar skriva och ger mig då friheten att fylla ut stommen, att klä skelettet med kött så som det faller sig – ofta blir vändningarna överraskande också för mig vilket är avsikten för att väcka mitt intresse.

Ibland får jag förstås någon ny genomgripande idé som påverkar hela romanen och då reviderar jag planen och det redan skrivna där så behövs. Jag ligger ofta långt före i kapitelindelningen och skriver ner idéer så snart jag får dem på den plats där de senare ska användas. Sedan har jag också kringtexter om viktiga personer och händelser där jag kan notera detaljer för framtida bruk.

Hur hela romansviten ska sluta har jag ganska klart för mig, åtminstone de stora dramatiska höjdpunkterna, men vägen dit i den sista boken tar jag mig an när jag redigerat färdigt tredje delen, Vredesverk. De gamla spelen använder jag som idébank men känner mig inte bunden av dem.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg. Jag tror det är deras livvakt snett bakom dom.

Kan du nämna några fiktiva världar som du tycker är särskilt intressanta, och gärna vad det är som är intressant med dem?

Iain M Banks böcker om ”The Culture” gillar jag väldigt mycket – sorgligt att författaren dog nyligen. Sedan har jag exempelvis genom åren fångats av Muminvärlden, av kaninernas värld i Watership Down liksom lord Dunsanys mytologi. Lennart Hellsings scenerier har alltid haft en magisk dragning på mig liksom Loranga och andra bra barnböcker. Borges, Kafka och överhuvud taget magisk realism gillar jag också. Om jag ska försöka se de gensamma nämnarna så är dessa världar alla originella, sanna mot sina egna lagar och stämningar, djupt mänskliga, visionära och så bra utformade och skildrade att de förmår suga in mig som läsare. Så snart jag anar ett skrivbord, plagiat eller en kommersiell avsikt bakom berättandet brukar jag bli avtänd. De får gärna finnas där men får inte märkas och måste framförallt överglänsas av skaparens vision. Undergångsscenarier som Aniara, On the Beach och zombieapokalypser har också alltid tilltalat mig, de senare ofta som film och TV-spel. Jag har just spelat The Last of us som jag tycker är ett av de bästa spel jag upplevt, just för att det är så mänskligt och välskrivet.

Du har ju med väldigt många referenser i dina böcker – är du helt enkelt jäkligt allmänbildad eller kollar du upp saker allt eftersom?

Det vore trevligt att kunna kalla sig lärd, men jag har tyvärr för dåligt minne för att någonsin bli det. Jag är däremot väldigt nyfiken och älskar att snoka på områden jag ännu inte känner till, inte minst när det gäller ords ursprung. Gräver man i språkets, historiens och tillvarons kökkenmöddingar under ett helt liv så hittar man ofrånkomligt en hel del spännande. Dessvärre glömmer jag det mest men har ofta kvar en vag bild och kan plocka fram sådant jag tidigare stött på när jag ser en användning för det genom att återvända till källan. Min stora talang, om jag alls har någon, är nog att associera fritt mellan vitt skilda områden och att se samband där tidigare inget fanns. Min medicinska yrkesutbildning har varit till stor nytta under skrivandet och återkommer ofta kombinerad med annat. Till exempel så använder jag i Vredesverk mitt anatomiska kunnande i kombination med arkitekten Gaudís formgivning för att beskriva stora havslevande insekters boningar. Med åldern tycker jag också att jag lättare ser större sammanhang och urskiljer mönster bland de mängder av udda fynd och intryck som alltid bombarderar oss.

Jag är väldigt förtjust i det man nästan kan kalla för en ”metanivå” i dina böcker – hur berättaren och berättelsen har en plats i historien och vävs in så elegant. Hur kom det sig att du bestämde dig för att låta detta vara en så viktig del av dina böcker?

Jag har alltid varit mycket intresserad av filosofi och särskilt av ontologi och epistemologi, dvs frågor om hur världen egentligen är beskaffad, vad vi egentligen vet om den och på vilka grunder. Sådana frågor har glädjande nog blivit vanligare i populärkulturen genom exempelvis filmer som Matrix, Memento och Inception. I förlängningen väcks frågor om makt, illusion och verklighet, om vad som är rätt respektive fel och vad, om något, som är värt att ägna livet åt.

Romaner är ett bra ställe att leka med sådana frågor. Jag har själv inga direkta svar men mina påhittade figurer kan framföra och leva ut olika synsätt och ställa dem mot varandra. I Trakorien styr språket verkligheten så att en företeelse utplånas om dess skrivtecken raderas. Det är min övertygelse att språket styr verkligheten i lika hög utsträckning i vår egen värld om än inte lika konkret. Jag kan kanske inte utplåna en människa genom att sudda ut hennes tecken men jag kan i världens ögon göra henne dum, ful, beundransvärd, priviligierad eller mindre värd genom språkets makt.

Temat med språk, avbild, verklighet lånar sig särskilt bra till en roman eftersom romanvärlden just ÄR en illusion byggd av språk. Exempelvis är trollkarlen Shaguls fixa idé att han vägrar vara en person i en redan skriven berättelse samtidigt som vi läsare vet att han är just detta. Sådant inbjuder till metaperspektiv. Jag har också använt väven som en tematisk grund både i böckernas form och berättelse. Den trakoriska världen är en väv på vilken gudarna tecknat dess existens och jag har försökt bygga romanernas struktur som motsvarande väv av handlingstrådar som oupphörligt korsas med varandra.

Parallellt med detta kan jag ju inte låta bli att fundera kring det faktum att böckerna bygger på dina gamla äventyr till Drakar och Demoner. Hur ser du på skillnaderna att berätta en historia som äventyrskonstruktör, spelledare och författare?

Det finns både likheter och skillnader. Likheten är att en värld i alla tre fallen måste byggas med en mängd sammanhang som påverkar varandra. Illusionen måste väckas till liv så att läsarna / spelarna ser sig förflyttade till fantasin. Den stora skillnaden är förstås att i spelet skapas berättelsen kollektivt och i ögonblicket genom att spelarna går sina egna vägar. Som äventyrskonstruktör kan du egentligen bara kratta manegen åt dem och se till att alla kringarrangemang fungerar. Spelledaren finputsar förberedelserna men måste sedan vara en lyhörd danspartner till spelarna, beredd att improvisera.

Improvisation bortfaller helt när du skriver en roman på din kammare. Du arbetar ensam i din valda takt, kan gå tillbaka och göra om det som inte blir bra. Detta är en styrka men också en svaghet: när romanen väl publicerats så kan du inte längre påverka skeendet vilket en spelledare kan och ska göra under pågående spel. Berättelsen i en roman skapas naturligtvis också kollektivt fast författaren gör sitt arbete först och läsaren tar vid därefter. En författare har stor makt men är också mycket utsatt när böckerna når sin publik. Det bästa rådet är nog att lita till läsarnas egen skaparförmåga och att skriva sin roman så att läsarna dels kan känna igen sig, dels fylla i sina egna erfarenheter och tankar genom att lämna dem plats.

Finns det några andra rollspelscenarion som du tror skulle kunna bli bra böcker?

Alla tror jag, under förutsättning att de inte är för cementerade i formen.

Slutligen, hur går det med den tredje delen i serien?

Det går alldeles utmärkt. Jag skrev klart det första utkastet redan i våras och redigerar för tillfället på tredje varvet där jag tar ställning till förslag och synpunkter från tre testläsare. Ytterligare några testläsare tillkommer och får då läsa den nya versionen för nya synpunkter. Sedan tar en grundlig språkputsning vid i samråd med Axel Henriksson varefter förlaget också korrläser. Utgivning är planerad till sen vår 2014. Romanen, som alltså heter Vredesverk, blir ungefär lika lång som seriens första del Svavelvinter.

Intervju med Anders Blixt

Anders Blixt är troligen inte ett okänt namn för er som läser på den här bloggen. Han är nog mest känd för sin tid som spelkonstruktör på Äventyrsspel, och har utöver det konstruerat ytterligare några svenska rollspel och varit en flitig skribent i bland annat olika speltidningar. Han har också gett ut två romaner – varav den ena recenseras av mig här.

Han hade vänligheten att ta sig tid att svara på några frågor, så det är alltså mitt stora nöje att presentera bloggens första intervju.

Vi är en stor del av en generation som har mycket att tacka dig och resten av gänget på gamla Äventyrsspel och vi är också många som har utvecklat vår kreativitet delvis genom era produkter. Hur känns det? 🙂

Det har gått en generation (ca 25 år) sedan guldåren hos Äventyrsspel, men folk har inte glömt den eran. Ett exempel:

I höstas, när jag börjat på en ny arbetsplats (ett IT-företag) blev jag tilltalad av några kollegor i fikarummet. De hade sett min ID-bricka, som alla anställda måste bära synligt.
”Anders Blixt, är du som…?”
”Jo”, svarade jag, ”I am the One.”
Sedan hade vi en stunds Mutantnostalgi till kaffet.

På samma sätt för jag ibland påhejande meddelanden på Facebook eller i eposten från gamla gamers som tackar mig.

När jag satt i Frihamnen 1986 kunde jag inte föreställa mig att jag faktiskt skulle påverka många tonåringars liv rejält till det bättre. Det känns underbart att få veta att all den kreativa möda jag lade ner där har hjälpt en hel del andra människor att bygga bättre liv. ”Mina” rollspel blev mer än enbart underhållning för dem. (Citattecknen kring ordet mina är avsiktliga, eftersom ett rollspel aldrig är en persons verk, utan det byggs bit för bit. Konstruktören lägger grunden och varje spelgäng bygger sedan sin slottsflygel ovanpå denna.)

Det är väl egentligen inte så konstigt att de flesta av de nya svenska fantastikförfattarna är gamla rollspelare, och det är väl inte heller så konstigt att ni är några stycken från Äventyrsspel som nyligen har gett ut böcker. Men jag undrar ändå om du har några tankar kring det här?

Vi lärde oss att skriva läsvärda texter genom att fila på rollspelsmanus. Vi lärde oss också hur arbetskrävande det är att producera ett färdigt manus och hur mycket möda man behöver lägga på att skapa en intressant värld där äventyren utspelar sig.

Min uppfattning är också det har kommit ganska mycket ny svensk fantastik på rätt kort tid. Har du någon fundering kring varför det är så?

Print-on-demand-revolutionen är sannolikt den främsta orsaken. Under de senaste åren har det blivit möjligt för författare att ”ta saken i egna händer” och publicera böcker via elektroniska hjälpmedel på ett sätt som var omöjligt tidigare. Det kostar ett par tusen kronor att får ut en bok, en bråkdel av tidigare kostnader, och man kan göra det utan förlag.

Därtill har attityden till fantastik förändras i mainstream-kulturen. När jag var ung, var SF och fantasy lätt suspekta genrer som ”bara” gillades av excentriker. De som spelade Drakar och Demoner på 1980-talet har nu växt upp och blivit etablerade medborgare som inte skäms för sin entusiasm inför fantastiken.

Du har ju hittills gett ut två böcker – den ena, Spiran och staven, utspelar sig i en rollspelsvärld du också konstruerar och den andra, Iskriget, i en värld som (vad jag vet) utvecklades för boken. Vad är det för skillnad för dig som författare att skriva i en värld du känner till väl och att skapa en ny för en bok?

När jag analyserar rollspelskonstruktion brukar jag bland annat framhäva skillnaden mellan setting (den miljö där äventyret utspelar sig) och scenario (själva äventyret).

Iskriget startade som ett scenario som i mångt och mycket inspirerades av det Balkan-krig som rasade ”utanför mitt kontorsfönster”. Jag arbetade då i den svenska änden av FN-insatsen i det krigshärjade forna Jugoslavien och även om jag aldrig for till själva krigszonen, visste jag vad våra blåhjälmar mötte där nere. Under en snörik vinter växte gradvis en berättelse fram och jag skapade en lämplig setting för scenariot. Några exempel: Romanens oheliga allianser mellan stora och små makter och civilisternas uppenbara skräck för massakrer och våldtäkt är hämtade mer eller mindre direkt från det tidiga 1990-talets Bosnien och sedan omstöpta för att passa romanvärldens 1940-talsepok.

Spiran och staven utspelade sig i subkontinenten Vidonia, en plats som jag som jag hade skapat 1996-97 åt rollspelet Gondica. Här fanns alltså en detaljerad setting med metaplotter bakom kulisserna och jag valde ut en klassisk trop – den avsatte rättmätige härskarens kamp att återta tronen – och anpassade den till världen. Dessutom byggde jag ut världen med nya påfund som inte var uttänkta när jag skrev spelet men som jag nu ville ge betydelse för de relevanta bakgrundskonspirationerna (till exempel eþern). Parallellerna med franska revolutionen fanns redan i spelet – det är en Europa-omstörtande händelse som länge har intresserat mig – och jag lät sedan Vidonias historia marschera framåt ett par år från spelets NU till romanens NU.

Du har aldrig funderat på att själv skriva en bok som utspelar sig i Ereb Altor eller Mutantvärlden?

Ereb Altor, nej, där har jag aldrig haft några bra idéer. Det var lätt att skriva rollspelsmaterial där, men stället fick aldrig det djup som jag behöver för att kunna skriva skönlitteratur av slag som roar mig.

Det klassiska Mutant-Skandinavien, jovisst det har jag grunnat på några gånger. När jag var med och byggde den världen kunde jag se sociala och kulturella företeelser som skulle fungera i skönlitterära sammanhang. Jag tänkte mig bland annat en westernliknande historia som skulle utspela sig på mutantkosackernas stäpp. Men det finns rättighetshinder och jag har ingen lust att förhandla fram kontrakt som stipulerar vad jag får eller inte får göra.

Är det förresten något gammalt äventyr från tiden med Äventyrsspel som du tycker skulle fungera bra som underlag för en roman (utöver Svavelvinter alltså)?

En knivig fråga. Mycket tid har gått sedan dess och minnesbilderna är inte glasklara. Jag tror att Marsklandet skulle kunna bli en pang-på-rödbetan fantasyactionstory: huvudpersonerna paddlar kanot, samlar information, förhandlar och slåss innan de ger sig in i den farliga labyrinten.

Världen i Iskriget är ju mycket fascinerande. Har du tänkt tanken på att konstruera ett rollspel i den?

Jodå, det har jag tänkt. Problemet är att den svenska rollspelsmarknaden är så liten och spelet skulle nischas som dieselpunk. Jag tror att jag kanske skulle kunna sälja femtio spel. Och då känns det inte mödan värt.  (För många år sedan gav Krister Sundelin och jag ut Lemuria, en dieselpunkvärld till spelsystemet d20 Modern. Den blev inte så särskilt framgångsrik.) Men Iskriget-världen är rik på äventyr och konflikter. Det är ett gritty ställe där man kan vara spion, smugglare, legosoldat och mycket annat.

Finns det några andra rollspelsvärldar som du tycker skulle passa bra som underlag för böcker?

Greg Staffords värld Glorantha, mest känd via det klassiska rollspelet Runequest, rymmer många komplexiteter av social och antropologisk natur. Där skulle jag gärna se en djuplodande fantasyroman som handlar om mötena mellan Lunar-imperiet och dess grannfolk.

Krister Sundelin har i Skymningshem: Andra Imperiet skapat ett fartfyllt science-fiction-kosmos som har potential för äventyrsromaner. Där finns gåtor att lösa, konflikter att tampas med, samtidigt som stämningen är trivsam. Det är en miljö delvis i författaren Alan Dean Fosters Flinx-anda.

Finns det någon fiktiv värld som du gärna hade sett ett rollspel i?

Tim Powers’ ockulta piratroman On Stranger Tides för läsaren till ett kusligt Karibien i början av 1700-talet. Hjältarna måste både kunna svinga en huggare och avvärja förbannelser. Action, humor och rädsla hand i hand. (Och inte lika utflippat som Disneys Pirates of the Caribbean.)

Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi har också god spelpotential, särskilt under den stökiga perioden när kolonister och storföretag kämpar om vilka terraformingmetod som ska tillämpas: den snabba eller den snygga. Många aktörer, många drivkrafter och en komplex uppsättning olika slags samhällen.

Slutligen – hur går det med uppföljaren till Iskriget? I alla fall jag väntar ivrigt! 

Min hustru plågas sedan några år av allvarlig sjukdom och vi har tre barn. Så jag har haft så fullt upp med familjen att jag inte har kunnat skriva något på ett bra tag. Berättelsen finns där – Ökenvandring med Adèle von Rosens äventyr på Magalhana i samband med den kejserliga attacken mot staden Karquim – men ligger i vänteläge.

Drakar, demoner och jag

Om man som jag var en bokälskande nörd i de yngre tonåren utan en alltför stor bekantskapskrets var det en otrolig upplevelse på så många sätt att få bli introducerad till rollspel.

Inte bara för alla möjligheter som finns i spelet och för att det är så otroligt stimulerande för fantasin och berättarlusten, utan också för att det var en sysselsättning för oss som kommit på att det inte var så där fantastiskt kul att springa efter en boll hela tiden – särskilt som det var viktigare att vara bra på att jaga den där bollen än att ha roligt tillsammans.

Det fascinerande var också att många av de  som var lite tuffare upptäckte hur kul det var att sitta runt ett bord endast beväpnad med papper, penna och en obegränsad fantasi. Vilket ju betydde att vi som lade våra sparpengar på produkter från Äventyrsspel fick vara med, och fick vara med på våra egna villkor.

Tro mig, den känslan kan inte beskrivas, den kan bara upplevas.

Det är med andra ord inte så konstigt att jag är en av alla de som kan låta så lyrisk när jag pratar om Äventyrsspel och deras flaggskepp Drakar och Demoner. När jag öppnade den svarta lådan med Elric på omslaget för första gången så öppnade jag något så mycket större och som har betytt så mycket för mig.

Pandoras box? Bah.

Det här är kanske en anledning till att jag är så förbaskat konservativ när jag än i dag är spelledare. Några gånger har det hänt att jag har satt mig in i nya spelsystem, men jag återvänder hela tiden till Drakar och Demoner Expert.

Nu har jag det nya Svavelvinterspelet hemma, och tyvärr har det legat oläst alldeles för många månader, men jag är väldigt sugen på att läsa reglerna och få spela det och hoppas få tid med detta snart.

Det är dessutom lockande att säga att cirkeln sluter sig när det handlar om ett spel som baseras på en av de bästa kampanjerna till Drakar och Demoner, men jag vill påstå att det är helt fel att se det så.

Det är inte så att cirkeln sluts. Det är nu vi förstår att den hela tiden vidgas och att den aldrig kommer att minskas.

Som gammal rollspelare så känns det väldigt härligt att se hur stor vår hobby har blivit, och det är också kul att se vad som händer med gänget från gamla härliga Äventyrsspel.

Fredrik Malmberg gör film i Hollywood. Erik Granström har skrivit några av de bästa fantasyböcker som går att läsa baserade på Svavelvinterkampanjen. Anders Fager, som en gång i tiden mest var känd för Spindelkonungens Pyramid, är en av Sveriges intressantaste skräckförfattare. Och alla rollspelares nestor Anders Blixt har debuterat med en spännande och annorlunda fantasyroman samt en makalöst bra steampunkdito.

Dessutom visar det ju sig att en massa gamla rollspelare börjar ge ut böcker och därmed berikar den svenska fantastiken. Och det är ju inte så konstigt med tanke på vilken bra hjärngymnastik det är att spela rollspel, och hur mycket kreativiteten utvecklas när man spelar.

Jag är förbaskat stolt att vara en av alla gamla rollspelare som får förmånen att ge ut en bok. Och jag är och förblir tacksam för allt gänget på Äventyrsspel gjorde.