När verkligheten möter fiktionen

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är någonting som kittlar extra mycket när verkligheten kliver in i fiktionen, i alla fall om den gör det på ett tillräckligt intressant och övertygande sätt.

Jag tänker på när en i högsta grad verkligen person – död eller levande – träder in på boksidorna som om ingenting hade hänt och spelar med i skådespelet. Som läsare vet vi ju naturligtvis att det i vanlig ordning bara är påhittat, men just den här lilla faktorn av ”tänk om” gör det lite extra spännande. Gör att gränsen mellan verkligheten och fiktionen känns lite tunnare just när man läser boken.

Ett utmärkt, och ganska färskt exempel är Gabriella Håkanssons magnifika böcker ”Aldermanns arvinge” och ”Kättarnas tempel” där flera historiska personer får medverka. Hon tar sig visserligen stora friheter med några av dem, men det är ändå något som verkligen ger liv till historien och det är många detaljer och inslag som hon använder mycket elegant.

Det kittlar fantasin extra mycket när detta sker i fantastiken, och det övernaturliga eller ännu inte tekniskt möjliga blir en del av en verklig persons liv.

Är det riktigt väl gestaltat och snyggt gjort så kan det vara mycket givande läsning. Särskilt om det övernaturliga eller fantastiska inslaget påverkar personen och förklarar något som verkligen har hänt. Som till exempel när vi i ”Dirk Gently’s Holistic Detective Agency” får reda på varför Samuel Coleridge avbryts medan han skriver sin dikt Kubla Khan.

Jag tycker själv att det här är riktigt svårt att skriva, eftersom det måste göras med en enorm fingertoppskänsla för att det ska bli trovärdigt och inte minst läsvärt. Men jag tror att jag i alla fall lyckats en gång, eftersom en bokbloggare skrev att hon hade googlat om huruvida Joseph Dyrvall som förekommer i novellen ”Gustaf Frödings hemliga liv” hade funnits på riktigt eller ej.

Jag misstänker att detta fanns i bakhuvudet när jag hittade en notering om en idé till en historia där det skulle figurera ett band kunde påminna om det jag själv spelade i en gång i tiden. Ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad om att det skulle vara mycket roligare om det faktiskt var mitt eget gamla band. Och när jag väl började skriva hade jag lyckats övertyga mig själv: garagebandet som förekommer i långnovellen ”Minnet av en sång” är såklart Dockan Lever, i vilket jag spelade gitarr och gjorde tappra försök att sjunga.

Vissa detaljer, och händelser, stämmer överens med verkligheten. Andra gör det inte. Jag tänker inte förstöra nöjet genom att berätta det för dig, men om du hittar någon som såg oss live kanske du kan få lite hjälp med att bryta barriären mellan verkligheten och fiktionen.

Annonser

DET!

Det förkommer några mindre spoilers för boken DET i den här texten. 

bild-35Vart 27:e år vaknar ett fruktansvärt monster upp under den lilla staden Derry i Maine och ger sig ut för att döda dess invånare, i första hand barn och unga, men en och annan vuxen stryker också med. Monstret kan anta olika skepnader, men visar sig oftast som clownen Pennywise.

I en händelse som ser ut som en tanke är det 27 år efter att jag första gången läste Stephen Kings mastodontroman DET som jag plockar jag ner den ur bokhyllan för att se om barndomens läsning fortfarande håller måttet.

Jag minns tydligt när boken var på väg. Förlaget gjorde reklam med knappar man kunde ha på jackan med texten ”DET närmar sig”. Jag har naturligtvis fortfarande kvar min knapp. Det var min kompis Rasmus som hade introducerat mig till Stephen King och vi slukade hans böcker en efter en. Cujo, Varsel, Död Zon, Christine. Vi såg på skräckfilm hemma hos Rasmus när hans föräldrar var bortresta och var livrädda när vi tältade i deras trädgård.

Vi upptäckte mycket tillsammans, inte bara skräck i filmer och böcker. Vi började spela rollspel vilket öppnade en helt ny värld. Dessutom visade det sig att det var andra som också var intresserade och helt plötsligt var det vi som var lite nördiga som hade tillgång till något fler ville vara med på.

Ganska snart började jag och Rasmus också skapa musik. Att Rasmus är så otroligt musikalisk var naturligtvis en sporre för mig att se till att lära mig ett instrument, även om det tog ett tag. Vad jag minns hängde jag bara med och poserade i början, men mot slutet av högstadiet var jag tillräckligt bra på gitarr för att vi kunde börja skriva låtar tillsammans.

Vi hade flera konstellationer på väg till det som i gymnasiet blev det band vi höll fast vid, och som vi på något sätt aldrig har lämnat även om vi knappast spelar så ofta nu för tiden. Ett band som mycket passande döptes efter en slogan från en skräckfilm som var aktuell på den tiden. För i reklamen för filmen Den Onda Dockan fanns det fraser som ”Dess själ är svart som natten” och ”Dockan Lever”.

Det sistnämnda blev namnet på vårt band. På den tiden minns jag att jag från början var skeptisk, men jag blev nedröstad av de andra medlemmarna. Och så här i efterhand kan jag tycka att det var ett väldigt passande namn. Vi var egensinniga, punkiga utan att egentligen vara ett punkband. Inte alltid så bra, men briljanta på vårt eget lilla speciella sätt.

Men nu går jag händelserna i förväg. Dockan Lever hör det tidiga 90-talet till, DET det sena 80-talet. Vi hade som sagt börjat sluka Stephen Kings böcker och svalde förlagets marknadsföring med hull och hår.

Och naturligtvis var ju boken en stor läsupplevelse. Det var inte den första tegelsten jag tog mig igenom, men det var den första riktigt långa skräckromanen. Och det sätter ju naturligtvis sina spår. Dessutom är det en roman om barn – som bara var några år yngre än vad jag var när jag läste boken – barn som precis som jag var lite utanför och var lite annorlunda. Men framförallt var det barn som slåss mot och besegrar ett monster.

När jag läser den i dag så är jag medelålders och har dessutom blivit pappa. Och då handlar DET helt plötsligt om ett monster som dödar barn. Vilket naturligtvis gör läsningen så mycket obehagligare.

Särskilt eftersom mitt fullvuxna jag anser många av de övernaturliga skräckscenerna är rätt överdrivna och ibland ganska tråkiga. Mitt unga jag tyckte var väldigt hemska, och älskade dem för att de var så överdrivna.

Clownen Pennywise är naturligtvis ett utmärkt monster – men fungerar bäst som manipulatör och som någon som skrämmer skiten ur folk bara genom sin närvaro och genom att berätta om vad som ska komma. Genom små hyss som ballonger med retsamma texter, avhuggna huvuden i kylskåp och annat kul. Men när DET tar gestalt av andra monster, när det ska slaktas och lemlästas. Då blir det i ärlighetens namn tråkigt.

Och det är på något sätt ganska talande för hela boken. King berör och tråkar ut om vartannat. DET är på samma gång något av det bästa King och skrivit och samtidigt något av det sämsta. Barndomsskildringarna är, precis som i så många av Kings böcker, helt lysande. Det är en levande och fantasirik barndom, och det är dessutom genialt att förstärka ungarnas utanförskap så mycket. De har det inte bara jobbigt hemma och i skolan – de är också jagade av ett blodtörstigt monster. Jag tycker att han lyckas med övergångarna mellan 50- och 80-talet. Det är spännande upplagt och fungerar som ett bra sätt att berätta historien.

Men samtidigt. Stephen King har en förmåga att bli långrandig. Alldeles för långrandig. Han är mästerlig på att gestalta och skapar liv i historien genom lite ovidkommande detaljer här och där. Men nu är det ju inte så att vi får detaljer lite då och då. Vi blir fullständigt överrösta av dem. Bill kan inte cykla någonstans utan att han passerar både den ena och den andra som King ska berätta allt om. Framförallt när och var de ska dö. Det är en park som får hela sin historia berättad. Charmigt, men en redaktör hade kanske kunnat plocka fram saxen vid någon av de här utläggningarna. Och kanske också frågat herr King varför han ägnar så mycket tid åt de här detaljerna när det är en episod i boken som hade kunnat vara väldigt spännande som han helt struntar i att berätta – för visst hade det varit en riktig nagelbitare att få reda på hur Bens och Beverlys äkta hälfter hamnar nere i DETs håla?

Och så är det ju den där lilla gruppsexritualen som barnen utför på slutet. Tydligen var ju King inte nykter under många minuter av 80-talet, men var hans redaktörer lika packade? Är det någon som kan upplysa mig om vad partiet tillför – förutom en rätt fadd smak i munnen – så får ni gärna göra det.

Det är synd att en bok som ändå är så spännande, och har en så bra grundstory, lite slarvas bort och inte alltid känns så genomtänkt. Men samtidigt får man inte glömma bort en annan sak – det är en bok som det i stort sett är omöjlig att lägga ifrån sig. Och som stundtals är riktigt ruskig.

Han kan det där med att skapa spänning den där Stephen King. Han kan det där med att engagera läsaren. Och hans böcker lämnar långa rader med lik efter sig.

DET lever. Glöm inte… DET!

RIP Lou Reed

Vi hade redan bildat Dockan Lever när Erik en sommarkväll kom hem till mig och introducerade Lou Reed. Jag minns att det var en varm kväll, vi satt i mitt pojkrum och han lade på Transformer på skivspelaren. Det var en ny värld som öppnades. Den dekadenta, välarrangerade men ändå råa musiken så delikat komponerad med så enkla medel, det levande språket i texterna och framförallt rösten. Denna mycket märkliga, entoniga röst. Denna röst som uttryckte så mycket utan att nästan uttrycka något alls. Det var inte bara det att rösten talade direkt till mig, den löste också för mig ett direkt problem. Av oss tre som hade bildat bandet var jag den ende som inte kunde sjunga, men ändå var det jag som sjöng mest eftersom vi hade bestämt att den som skrev texten också skulle sjunga låten. När jag lyssnade på Lou Reed visste jag hur jag skulle lösa problemet. Det var så jag skulle låta, eller i alla fall försöka låta.

Naturligtvis började jag också ha på mig pilotglasögon på scen, och Sweet Jane blev en av de få coverlåtarna vi brukade spela. Det var en låt som passade oss, och som vi alltid njöt av att spela, oavsett om det var i replokalen eller på scen.

Jag har sedan dess troget följt Lou Reeds kariär – han var väldigt ojämn, men han stod aldrig stilla. Även om man nästan distinktivt kan höra att en låt är skriven av Lou Reed så är det ändå med stor variation, och med en otrolig integritet. Vem annars skulle spela in ett i princip olyssningsbart dubbelalbum? Vem annars skulle göra en 15 minuter lång låt som framförs av en chellokvartet? Vem annars skulle börja spela med ett thrash metalband på ålderns höst?

Lou Reed var som sagt ojämn, men när han var bra, då var han lysande, då var han magisk. Förutom nyss nämnda Transformer är plattor som Berlin, Growin up in public, The Blue Mask, New York och Songs for Drella något av det starkaste som har spelats in. Jag kan lyssna på dem hur många gånger som helst och aldrig tröttna. Och vi får naturligtvis inte glömma bort plattorna med The Velvet Underground som är helt i en klass för sig.

Texterna är briljanta. Han använde ett enkelt och starkt språk som är lika träffsäkert oavsett om det handlar om olycklig kärlek, droger eller transvestiter. För det är ju här vi oftast hittar hans ämnesval: bland de som skiljer sig från mängden, bland de utstötta och ensamma, de som vi oftast inte ser i dagsljuset, de som inte följer normen. En av hans mest gripande texter är Halloween parade, som handlar om de årliga paraden genom Greenwich Village, och sångaren reflekterar över alla som inte är med längre, alla hans vänner som har dött i aids.

Lou Reed var ju inte direkt känd för att vara en muntergök (Patti Smith lär ha sagt ”How come a complete asshole like you write so beautiful music?”), och det fick jag själv till min stora glädje uppleva när jag såg honom live i Paris för ungefär 20 år sedan när jag bodde där. Lou Reed hade precis släppt plattan Magic and Loss och under sin turné spelade han flera kvällar i rad på en mindre teater i Paris. Han framförde plattan i sin helhet (efter en paus spelade han delar av New York och Songs for Drella). Folk i publiken började ropa efter gamla Velvet-låtar, vilket inte uppskattades. Till sist gick han fram till micken och sade argt:

”The reason we chose to play in this small theatre was because we thought you were an french, sofisticated audience.”

Därefter drog han upp disten på gitarren och spelade helt underbara, arga solon. Jag tackade för mig själv de som inte hade haft vett att hålla tyst.

Så tack för all fantastisk musik mr Lou Reed, din gitarr och din röst kommer alltid att saknas oss.

Jag begär inte att ni ska hålla med mig, men enligt mig blir det inte vackrare än så här:

Musik och saknad

Jag är inte särskilt musikalisk, men det har aldrig hindrat mig från att spela musik. Och det har framförallt inte hindrat mig från att skriva ett gäng låtar som jag faktiskt anser är riktigt bra till de band jag har varit med i.

Även om jag naturligtvis har vissa favoriter så ser jag mig som en musikalisk allätare. Det är inte genre som gör en låt bra. Det är något helt annat. Det är känslan. Det är sammansättningen av rytm, melodi, arrangemang, framförande och text.

En av de mest enastående låtar som har skrivits är Velvet Undergrounds Pale Blue Eyes. Spelar ingen roll hur många gånger jag har hört den jag kan fortfarande sitta stilla i mörket och njuta av Lou Reeds släpiga röst och den avskalade produktionen. Det är fantastiskt.

Tyvärr lyssnar jag inte på musik lika mycket som jag skulle vilja längre, och framförallt hinner jag inte upptäcka så mycket ny musik. Det beror på flera olika saker, men jag kan intyga att jag gärna mottar tips på sådant som folk tror att jag skulle uppskatta (hint: lämna en kommentar med musiktips!).

Annat var det på den gamla goda tiden, när Göteborg kryllade av begagnade skivaffärer. Jag och min gode vän Erik drog från det ena stället till den andra och brände vårt studiemedel på plattor – eller i alla fall delar av det. På den tiden kunde man fynda en bra vinyl för 20 kronor. Vi kom hem med kassarna fulla av skivor, gick hem och spelade, ringde upp och höll luren mot högtalaren. Musik var så viktigt för oss att vi även spelade i ett ökänt garagepband som hette Dockan Lever. Ett band som faktiskt återförenades i år – tyvärr utan Erik då han gick bort alldeles för tidigt innan han ens hann fylla fyrtio.

Jag har fortfarande svårt att fatta att han inte finns kvar, och jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. En av novellerna i samlingen är ett sätt att bearbeta min saknad, och det är den novell som är mest personlig av alla som är med i boken.

Jag tvekade länge om jag ens skulle ha med den, men beslutade mig till sist för att den passar. Litteratur ska beröra, litteratur ska kännas. Och god litteratur får göra ont.

Jag tänker inte säga vilken novell det är, utan det får ni upptäcka själva – fast jag är ganska säker på att det är rätt uppenbart.

Jag kan dock meddela att jag själv tyckte att jag hade hittat ett originellt förhållningssätt till döden och saknaden efter någon som har lämnat oss, men upptäckte nyligen att en viss Stephen King har skrivit en novell med liknande tema. Och det känns på något sätt bra, det kändes som om jag inte är ensam om min konstiga fantasi.

Och när King skriver om något, då vet man ju att man inte kan vara helt fel ute.

För att gå tillbaka till där jag började det här inlägget – med musik – så avslutar jag med en låt som också handlar om Erik och som jag framför med mitt nuvarande band Centerwalls Orkester.