The Road goes ever on and on – tankar om resor i fantasy

Det är ganska svårt att komma ifrån att det förekommer en hel del resor i fantasy. Jag har inte gjort någon kvantitativ undersökning, men otaliga kvalitativa timmars läsning gör att jag vågar hävda att det inte är en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Många fantasyböcker handlar om att en eller flera personer av olika anledningar måste ta sig från punkt a till punkt b och under resans gång lär sig något om sig själva och världen de lever i.

 Det finns naturligtvis många anledningar till att det är så här, och föga förvånande kan vi spåra mycket till den där piprökande språkvetaren som satt en ganska stor prägel på fantasylitteraturen. Jag tror ni vet vem jag menar.

Det första vi ser när vi öppnar denne Oxfordsbos kändaste verk, The Lord of the Rings, är kartan över Midgård, en karta som man kan studera hur länge som helst och fundera över platser som brödraskapet besöker, men också platser som de inte besöker som ändå finns där och väcker vår nyfikenhet

Med tanke på vilket inflytande Lord of the Rings har haft på genren så är det ju inte så konstigt att så många fantasyböcker börjar med en karta. Men kartan är mer än ett arv från Tolkien och ett försök att visa upp den fiktiva världen. Det är också, som litteraturvetaren Stefan Ekman konstaterar i sin avhandling Here Be Dragons, en del av kontrakten mellan läsare och bok. Det är tröskeln mellan världarna som suddar ut gränsen mellan riktigt återgivning och fantasi och låter oss inbilla för oss själva att kartan faktiskt avbildar riktiga platser.  

Det handlar om att vi ska tro på det vi läser när vi läser det – oavsett om det utspelar sig utanför ditt fönster där du bor eller på Minas Thiriths gator. Tolkien skriver själv i sin essä On Fairy-Stories att författaren är en subkreatör som skapar en sekundärvärld vi kan stiga in i med våra tankar och känslor. I den världen är det hen berättar sant, och författaren får inte på något sätt väcka misstro hos läsaren, för då bryts illusionen.

Tolkien berättar i samma essä att när han läste sagor som liten ville han inte tro, han ville veta. Och det är nog en viktig ledtråd till att resor är så vanliga i fantasylitteraturen – utforskandet av världen är ju ett sätt att få veta. Att resa i världen och därmed i fantasin. Resorna som skildras stillar både författarens och läsarens nyfikenhet om den fiktiva världen. För det är ju en anledning till att vi läser fantasy. Vi vill ha tillträde till sekundärvärld.

Därför är det ju också intressant att så mycket av den fantasylitteratur som inte är så lik Tolkiens, som ibland till och med medvetet distanserat sig från honom är fyllda av resor. Jag tänker främst på China Mièvilles. Mièville ligger idémässigt och politiskt väldigt långt från Tolkien – men resor är centrala i två av hans tre böcker i den fiktiva världen Bas-Lag. Ett annat exempel i den här skolan är Steph Swainstons historier om Fourlands, där huvudpersonen trots allt är kejsarens budbärare som i kraft av sitt ämbete får ta sig både till det ena stället och det andra.

 Men vi måste ju också komma ihåg att resorna inte bara får handla om att beskriva världen, det måste ju också vara resor som betyder något. Det som händer under resan måste ha något att göra med historien eller i alla fall protagonisternas utveckling. Annars kan vi lika gärna stanna hemma. Eller läsa en annan bok!

 

 

Annonser

Fantasy – några favoriter

”Problemet som mycket fantasy lider av är att världen inte är tillräckligt intressant eller att den blir alldeles för lika andra fantasyvärldar.” Det här skrev jag för några veckor sedan i mitt inlägg om fantasy (som går att läsa här).

Så vad finns det för intressant fantasy som jag kan rekommendera? Och nu tänker jag återigen på det som ofta kallas för high fantasy, det vill säga litteratur som verkligen utspelar sig i en annan värld, inte en magisk version av vår egen. Vad finns det för fantasy som inte är skriven enligt standardmall 1A och som är en författares egna försök att återvända till Tolkiens Midgård (eller i värsta fall, en kopia på en kopia av Midgård)?

Lyckligtvis finns det en hel del.

En av de mest intressanta författarna jag har läst är China Miéville vars värld Bas-Lag är oerhört fascinerande. Tre av hans böcker utspelar sig i denna värld (och det verkar tveksamt om det blir fler), och det är tre böcker som helt enkelt är fantastiska.

Bas-Lag är ingen obestämd medeltidsvärld med lantbrukarsamhället som ideal och en svartvit världsbild. Nej, i den här världen har teknologin kommit en ganska god bit på väg – till exempel används elektricitet vid magiska ritualer istället för blodsoffer. Människor samsas med insektsfolk, kaktusfolk, ”remakes” (brottslingar straffas genom att läkare helt enkelt ”gör om” dem) och andra mer eller mindre bisarra varelser. I centrum för berättelserna finns storstaden New Crobuzon som styrs av det fruktade parlamentet och dess hemliga polis. Det är en levande, pulserande stad i en levande och fascinerande värld.

China Miévilles böcker är omtumlande och fantastiska. Ibland obehagliga, rentav äckliga, men hela tiden fascinerande, tankeväckande och riktigt, riktigt bra. Så har ni inte läst de tre böckerna som utspelar sig i Bas-Lag ännu så är det hög tid att göra det. Perido Street Station, The Scar och Iron Council är böckerna ni ska köpa och läsa (ni ska naturligtvis läsa allt Miéville har skrivit).

Ytterligare en favorit är Steph Swainstons böcker om världen Fourlands. Centralt i den här världen är kejsaren och hans cirkel av den odödliga eliten, de femtio bästa i sitt gebit. Varje odödlig kan ersättas, vilket görs genom utmaningar för att se om uppkomlingen är bättre. Det här ger naturligtvis utrymme för en hel del intriger, och om vi till det lägger en i närmast oövervinlig och oresonabel yttre fiende samt en lögnhalsig narkoman som huvudperson och berättare så hoppas jag att jag i all enkelhet har lyckats förmedla i alla fall lite av anledningen till varför Swainstons böcker är oslagbara. Hittills har det blivit fyra stycken – The Year of our war (som faktiskt finns översatt till svenska), No present like time, The modern world och Above the snowline.

Jag tycker dessutom att det är väldigt trivsamt att det börjar komma så mycket intressant och välskriven svensk fantasy. Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet är till exempel verkligen värd att kolla upp – sista delen kommer förhoppningsvis innan året är slut.

Mitt eget förlag, Undrentide, ger dessutom ut riktigt bra fantasy. Anna Blixts serie om Mörkrets väktare vänder upp och ner på den traditionella synen på gott och ont som är så vanlig i fantasygenren och har onekligen skapat en tankeväckande värld. Hittills har två böcker kommit ut – Fredens pris samt Rämnfödd och om jag har förstått saken rätt är det fler på väg.

Stefan Hagels värld i En saga om sorg är kanske lite mer traditionell (men det säger jag med brasklappen att jag inte läst färdigt del ett ännu så jag kan ha fel), men han tar igen det i sin enorma berättarglädje. Del ett heter Fred så gyllene – del två Flammor av vrede kommer troligen ut ungefär samtidigt som min egen lilla bok.

Främst bland svenska fantasyförfattare, jag kanske till och med bland fantasyförfattare överhuvudtaget, är Erik Granström som har förvandlat det klassiska rollspelsäventyret Svavelvinter till en helt fantasiskt bokserie.

Så här skrev jag om Slaktare små, del två i hans serie, när jag recenserade den på bokus.com:

”Något märkligt hände när jag läste Slaktare Små. Jag upplevde en stolthet som jag aldrig tidigare känt, en stolthet över det faktum att denna mästerliga bok var skriven på mitt modersmål. Jag tror aldrig jag har känt så tidigare, och jag betvivlar att jag kommer att göra det igen, i alla fall inte förrän nästa del i Granströms krönika om den femte konfluxen är färdig och jag får det stora nöjet att läsa den. 
Slaktare Små är märklig, underfundig, rolig, spännande och framförallt välskriven. Det är troligen en av de bästa fantasyromaner som någonsin har skrivit. Läs, läs, läs!”

Det finns med andra ord väldigt mycket bra och annorlunda fantasy. Vilka är dina favoriter?

Staden – en plats för många historier

Det är  endast en novell i samlingen – I skuggan av ett gammalt brofäste – som uttalat utspelar sig i Göteborg. Nattvagnen är också en göteborgshistoria, men då inga platser nämns i den så kan den utspela sig varsomhelst där det finns spårvagnar. Vilket naturligtvis begränsar valet av stad en aning.

Egentligen är det här lite märkligt att jag inte skriver mer aktivt om Göteborg, då jag dels tycker att städer är bra platser för berättelser och dels för att det är ganska kul att skriva om min egen hemstad.

Det handlar inte bara om att det kräver mindre research utan också för att den kända miljön ger möjlighet till ganska många ”tänk om”-scenarion.

Tänk om Hisingen – Sveriges fjärde största ö och en tredjedel av Göteborg – isolerades från fastlandet. Vad skulle hända? Hur skulle samhället utvecklas på ön? Vad skulle de som bor där sakna mest? Det här var frågorna som jag undersökte när jag skrev I skuggan av ett gammalt brofäste.

Uppslaget kom ur en inre bild jag såg framför mig, hur Götaälvbron (den centrala bron till Hisingen för er som inte är bekanta med Göteborg) var bortsprängd och kvar fanns bara brofästena på fastlandet och på Hisingen.

Det fick mig att undra vad som hade hänt, och det fick mig att ställa en massa frågor. Frågor som helt enkelt måste besvarar i en novell (och förhoppningsvis får ett längre svar i en roman en vacker dag).

Det är så lätt att få funderingar kring det som händer i staden. Kring platser och personer. Kring livet. Det är bara att sätta sig på bussen eller spårvagnen och studera miljöer och människor.

Och som sagt, staden är ju en så bra miljö också. Ibland är den till och med så viktig att den är en egen rollfigur – antingen det är en påhittad stad eller en som finns.

Bland de påhittade städerna tycker jag att de mest minnesvärda är China Miévilles New Crobuzon, Fritz Leibers Lankhmar, Charles de Lints Newford och Lovecrafts R’lyeh – en stad som inte beskrivs särskilt mycket men ändå har satt sig så tydligt i så många läsares medvetande.

Några av de bästa skildringarna av städer som finns, men där vi får läsa om det magiska som vi händer när de flesta tittar bort är Neil Gaimans underbara version av London i Neverwhere, Nene Ormes nästan drömska skildring av ett Malmö fyllt med mytologi och Jeffrey Fords New York från förra sekelskiftet där allt inte är som det verkar i The portrait of mrs Charbuque.

New York är förövrigt ganska väl representerad i min novellsamling, även om det var väldigt länge sedan jag själv var där. Kanske är det en så klassisk stad att det inte är svårt att låta fantasin vandra längs dess gator?

Jag märker förresten att min favoritstad Paris inte nämns, men vi kan nog alla enas om att det är en stad som inte saknar sin plats i litteraturhistorien. Den kanske märkligaste boken om Paris är Markus Nummis Det förlorade Paris, som handlar om att Frankrikes huvudstad har försvunnit från jordens yta. Det är precis lika konstigt som det låter, och säger kanske något om städer – det är lika fascinerande att läsa om dem, som att läsa historier som utspelas i dem.

Städer är lockande, spännande och full av historier. Det är bara att gå ut och fånga historierna, sortera dem och skriva ner dem. Beväpna er med en god håv och gå ut!