Martin Andersson förtjänar verkligen epitetet ”Sveriges ledande Lovecraftexpert”. Om du har någon av de Lovecraftöversättningar som har kommit ut under 2000-talet så är det mycket sannolikt att Martin har varit inblandad i produktionen. Kanske främst som faktagranskare, men ofta har han skrivit för- eller efterord. Han har också gjort några översättningar.
Martin är dessutom en god vän, och en aldrig sinande källa till boktips och underhållande historier om både det ena och det andra.
Minns du när du först kom i kontakt med HP Lovecrafts verk?
Jag var 11 år och inne i en mycket stark SF-fas. Jag läste all SF jag kunde lägga vantarna på, och hade lyckligtvis tillgång till en förvånansvärt bra SF-hylla på biblioteket i Slöinge. Men jag sökte med ljus och lykta överallt efter något nytt inom genren, och snubblade då över en bok i min fars bokhylla – en av volymerna som han fick av sin första chef efter att hon tyckte att det såg lite tomt ut i hans bokhyllor. Boken ifråga var Torsten Jungstedts antologi STORA SKRÄCKBOKEN från 1959. Skräck var egentligen inte min grej, men en av novellerna hade en trevligt SF-klingande titel: ”Färg bortom tid och rum”. Jag läste den – och den skrämde mig från vettet.
Sedan gick det flera år innan jag läste Lovecraft igen. Detta andra tillfälle kom när jag var 14 och hade börjat spela rollspel (mest Mutant och Drakar och Demoner). En artikel i Sinkadus, och en annan i den då nystartade svenska Conan-tidningen, hade nämnt Lovecraft och Cthulhu, och jag tyckte det senare namnet lät väldigt fascinerande. Sålunda spårade jag upp CTHULHU 1 på stadsbiblioteket i Falkenberg – och fick en smärre chock när jag i den återfann ”Färg bortom tid och rum” (som fortfarande gör mig lite illa till mods)!
Vad var det som du fascinerades av?
Miljöerna och uppfinningsrikedomen. Lovecrafts miljöer är minutiöst beskrivna – i synnerhet hans New England-miljöer, där han verkligen kan släppa loss fullständigt i lyriska hyllningar till mansardtak och solfjäderformade portöverfönster (eller vad det nu skall kallas på svenska). Och hans varelser är unikt groteska och skildrade med samma intensiva inlevelse – se bara på den vidriga beskrivningen av Wilbur Whateley i ”The Dunwich Horror” och den kyligt kliniska skildringen av De gamle i ”At the Mountains of Madness”.
Till detta kan man lägga en känsla av ärlighet och äkthet – Lovecraft jobbade hårt på att alla detaljer som var rotade i verkligheten skulle vara realistiska, och det hjälper läsupplevelsen mycket.
I dag kommer det väl inte ut någonting om eller av Lovecraft i Sverige som inte har passerat dig – du har översatt, skrivit för- och efterord och faktagranskat de flesta av de senaste årens utgåvor. Hur var din resa från entusiast till ”ledande expert”?
Den har jag mest Rickard Berghorn och Aleph Bokförlag att tacka för. När jag fick reda på att Aleph skulle ge ut ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” på svenska (det måste ha varit 2003 någon gång) skickade jag ett mejl till Rickard för att höra mig för vilken textversion som skulle användas – det är en ganska komplicerad historia, men i korthet kan man säga att felaktiga nytryck av nytryck av nytryck, med hela tiden nyintroducerade fel, helt och hållet dominerade Lovecraftutgivningen fram till 1980-talet, och de är tyvärr fortfarande vanliga.
Rickard bekräftade att Aleph skulle använda de korrigerade texter som togs fram av experten S. T. Joshi på 80-talet, baserade på originalmanuskript och förstautgåvor, och erbjöd mig (eller om det var jag som erbjöd mig – jag minns inte) att granska översättningen. Senare fick jag även fackgranska Mattias Fyhrs fascinerande studie DÖD MEN DRÖMMANDE. Och på den vägen är det.
Mitt viktigaste bidrag hittills anser jag är min korrekturläsning av andra tryckningen av Barnes & Nobles kompletta Lovecraft-utgåva på engelska – på bortåt 1100 sidor missade jag bara runt ett dussin tryckfel (som är kända hittills). Och information från min artikel om Lovecrafts dikt ”Regner Lodbrog’s Epicedium” finns nu citerad i nyutgåvan av Lovecrafts samlade poesi.
Martin Andersson håller föredrag om Lovecraft på science fiction-kongress Norcon 26 i Oslo.
Vad tror du att det är som gör att intresset för Lovecraft fortfarande är så stort?
Jag tror att det är väldigt många olika saker som samverkar och jag kan bara lista några av dem:
* Hans skapade värld är så distinkt och originell att den låter sig lånas till så många olika tolkningar. Vi har sett Sherlock Holmes i Cthulhu-miljö, SF i Cthulhu-miljö, noir i Cthulhu-miljö, Fritz Leiber-pikareskaktiga äventyr i Dreamlands-miljö, o. s. v.
* Redan medan Lovecraft levde lånade hans vänner idéer av honom, och vice versa, som ett slags stort, invecklat internskämt. Man kan med andra ord säga att Lovecrafts Cthulhu-mytologi är en av världens första ”shared worlds”.
* Det finns så många olika bottnar i Lovecrafts verk. Någon kritiker uttryckte det som ”Come for the cool tentacles; stay for the cosmicism”. Det går att läsa Lovecraft som renodlad pulpunderhållning, men han hade en väl genomarbetad uppfattning om hur världen och tillvaron var beskaffad, och även om man inte delar hans mekanistiska materialism så ger den ett djup till hans verk som troligen är svårt att hitta i andra pulpnoveller från den tiden.
* Lovecraft som person är fascinerande. En del av det beror på den delvis felaktiga image som odlats inom populärkulturen ända sedan han dog, men även om man bortser från den är han en intressant person, som i otaliga brev och essäer dokumenterade sitt liv – och sin samtid.
* Cthulhu är cool – det bara är så.
Vilka är de vanligaste missuppfattningarna om Lovecraft och hans verk som du stöter på?
* Att Lovecraft var en konstig enstöring som aldrig lämnade sin lägenhet. Det är sant att han hade en del mycket bestämda och egenartade idéer, men inte mycket märkligare än att föredra en viss typ av donut framför en annan. Han var från 1914 och fram till sin död 1937 medlem av minst en och ofta flera amatörskribentorganisationer, där han umgicks med mängder av folk och faktiskt var en mindre celebritet. Han hade aldrig gott om pengar, men vad han hade lade han med glädje på resor kors och tvärs över USA – både för att beskåda sevärdheter och för att besöka sina vänner. Vid ett tillfälle samtalde han i 25 1/2 timme med pulpförfattaren E. Hoffmann Price, som han just träffat. Och han älskade att vara utomhus i naturen, och var fruktad i sin bekantskapskrets för sitt outtröttliga promenerande.
* Att det fanns en koppling mellan Aleister Crowley och Lovecraft. Påståendet att Lovecrafts hustru Sonia skulle ha umgåtts med Crowley är rent nys och kommer från den löjeväckande Simon-versionen av NECRONOMICON.
* Att svartkonstboken NECRONOMICON finns på riktigt. Lovecraft var redan under sin livstid tvungen att förklara för folk att ”Nej, jag hittade på den”. Sedermera har det kommit ut en uppsjö av mer eller mindre begåvade versioner av den fruktade boken, hopsnickrade av folk som vill göra sig en hacka på fenomenet.
Vilka är dina favoriter bland hans historier?
* ”Sweet Ermengarde” – för att den är nästan okänd, och för att den visar en sida hos Lovecraft som sällan framträder med någon större tydlighet i hans övriga noveller: hans lysande sinne för humor.
* ”The Colour out of Space” – för det krypande obehaget i den, och för en av de mest originella och otäcka rymdvarelser jag någonsin stött på.
* ”The Music of Erich Zann” – för att den är genuint kuslig i sin vaghet. Det händer mycket i den som aldrig får någon förklaring, och det gör den desto effektivare.
* ”The Shadow out of Time” – Lovecrafts magnum opus, i vilket han skildrar ”the Great Race” och dess seger över tiden. Tiden var Lovecrafts personliga fiende, som förstörde och förändrade alla miljöer och alla ting han var fäst vid, och dagligen förde honom längre bort från hans lyckliga barndom. Men i ”The Shadow out of Time” är det ändå han som får sista ordet.
För den som aldrig läst något – vad ska man börja med?
Det är ganska tacksamt att börja med någon av de mer effektiva novellerna, t. ex. ”The Colour out of Space” eller ”The Music of Erich Zann” (Lovecrafts egna favoriter), eller möjligen ”The Rats in the Walls” eller ”The Dunwich Horror”.
Vilka är dina favoriter bland Lovecrafts ”arvtagare”?
Det finns så många. Om man hårdtolkar ”arvtagare” och utelämnar Lovecrafts samtida, skulle jag vilja nämna
* Richard L. Tierney – Tierney blandar Lovecraft, Robert E. Howard, Robert Graves och Bibeln och får det att funka. Hans ”lovecraftiserade” version av Nya Testamentet – THE DRUMS OF CHAOS – är väl värd minst en genomläsning.
* Charles Stross – med Laundry-romanerna har Stross skapat en både rolig och genomtänkt serie som riffar både på Lovecraft och kända spionthrillerförfattare.
* W. H. Pugmire – Cthulhu-mytologins moderne prosapoet. Pugmire skriver dekadent, överhettat och gnistrande poetiskt. Lovecraft skulle nog inte ha gillat det, men by Jove, this is great stuff!
* Ramsey Campbell – pinsamt nog har jag mest läst Campbells ungdomssynder (de Lovecraft-pastischer han skrev som tonåring), men de är å andra sidan läsvärda i sig, och hans senare verk lär vara ännu bättre.
När ska du skriva den kompletta Lovecraftbiografin?
Aldrig – det har redan gjorts. S. T. Joshi gav 1996 ut en tegelsten på 700+ sidor med titeln H. P. LOVECRAFT: A LIFE, som i själva verket var en förkortad version av den biografi han släppte 2010, I AM PROVIDENCE: THE LIFE AND TIMES OF H. P. LOVECRAFT (två volymer, 1100+ sidor). Det är svårt att överträffa det herkuliska forskningsarbete som Joshi lagt ned — bl. a. har han intervjuat folk som kände Lovecraft personligen, och ingen av dessa är längre i livet. Det dyker fortfarande upp nya, spännande detaljer som varit okända, men dessa fyller mest ut luckor i den redan befintliga bilden och jag har svårt att se att någon skulle kunna överträffa Joshis bok inom överskådlig framtid.
Däremot när jag en brinnande önskan att någon dag få åtminstone medverka på en biografi över Lord Dunsany – den enda biografin hittills är överraskande ytlig, med oförklarliga luckor och fel, och jag har redan hittat mängder av intressanta data enbart med hjälp av Google Books. Vi får se vad som händer.
Skymningssång 