Finna dolda ting

Det är svårt att undgå den våg av nostalgi som sveper över rollspelssverige. Det började nog med Mutant år noll, detta utmärkta rollspel som så väl blandade nytt och gammalt. Sedan ryktades om att inte bara en utan två böcker om rollspel var på väg – och som grädde på mosen dammades gamla Drakar och Demoner av och ska komma ut i en nygammal version.

De två böckerna som det talades om är nu här och alla vi som varit med sedan åttiotalet – och i vissa fall ännu längre – kan inte annat än glädjas. Det handlar dels om den gigantiska soffbordboken Äventyrsspel – bland mutanter, drakar och demoner och dels om den utmärkta genomgången av rollspelens historia: Finna dolda ting.

finna-dolda-tingJag kunde inte annat göra än att ta en paus från den bok jag hade som busslektyr från och till jobbet och genast börja läsa Finna dolda ting när jag hade köpt mitt exemplar på sf-bokhanden, och sedan sträckläste jag den nästan. För det här är en välskriven och underhållande genomgång av den hobby som jag och så många andra har så mycket att tacka för.

Det är verkligen en fröjd att läsa om hur rollspel utvecklades, kom till Sverige och sedan exploderade. Vi får en initierad och kärleksfull skildring över rollspelens historia, berättad från början. När vi satt runt borden och rullade tärning på 80-talet funderade vi naturligtvis inte nämnvärt över hur det kom sig att dessa spel hade kommit till – de fanns och det räckte för oss. Men senare, när åren har gått och intresset har gått upp och ner har vi naturligtvis funderat kring hobbyn. Hur kom det sig att det blev så stort? Vilka var stjärnorna som introducerade det hela för oss? Var drev dem? Nu vet vi, i alla fall lite mer.

Jag tror att jag inte är den ende som kunde känna ‘här kom jag in i historien’ under läsningen. För det här är ju en bok främst för alla oss rollspelare och konfliktspelare. Jag betvivlar att en person som inte har samma relation till spelen har lika stor behållning av den, och detta menar jag är en bra sak. Det är bra med en bok som skriven för sin målgrupp och inte försöker bredda det hela alltför mycket.

Det är många minnen som kommer upp under läsningen, och det är minst lika roligt att läsa om det som man inte var så delaktig i som det som var en viktig del av ens uppväckt. Jag har själv till exempel aldrig åkt på så många spelkonvent (även om mitt spelgäng vann MERP-turningen på Borcon någon gång på 80-talet) och tyvärr engagerade jag mig aldrig i Sverok. Men det hindrar ju inte att jag uppskattar att få reda på mer om fenomenen i fråga. Det hela är ju en större väv med många delar som bildar rollspelssverige. Och det var också något jag tänkte på när jag läste boken, för den är stundtals lite rörig och den röda tråden är inte helt lätt att hitta, men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden. För det är ju naturligtvis inte en helt linjär historia att berätta, och det måste märkas.

Jag rekommenderar varmt att alla som är intresserade av rollspel genast skaffar Finna dolda ting (om ni inte redan har gjort det), för det är verkligen mycket trevlig och givande läsning.

Som jag nämnde i början av den här lilla recensionen så kastade jag ju mig över boken direkt på bussen hem när jag hade köpt den. Precis när bussen rullade in på min station föll mina ögon på meningen: ”Rollspelaren Patrik Centerwall berättar på sin blogg…” Jag hade flera kassar med mig, men lyckades samla ihop mig tillräckligt för att ta mig ur bussen och kunde läsa färdigt i gatlyktan på hållplatsen. Det visade sig att författarna hade haft den goda smaken att citera ett av mina inlägg om rollspel på den här bloggen (som du kan läsa här). Naturligtvis är jag extra stolt att få vara med i denna fantastiska odyssé över en hobby som har betytt så mycket för mig och så många andra.

Finna dolda ting kan du köpa här:
SF-bokhandeln 
Adlibris
Bokus

Annonser

Intervju med Anders Fager

Skräckförfattaren Anders Fager

Anders Fager slog till för några år sedan med den lilla novellsamlingen ”Svenska kulter”, och sedan dess har inget varit sig likt i vårt avlånga land. En mycket lyckad, och helt bisatsfri, blandning av svensk realism och Lovecrafts mytologi gör honom till en av de intressantaste samtida svenska författarna.
Anders har dessutom ett förflutet som spelkonstruktör och han är bland annat mannen bakom det kultförklarade äventyret ”Spindelkonungens pyramid”. Men det visste väl alla redan vid det här laget.
Inte lika känt är det kanske att han har skrivit tre noveller som ska publiceras tillsammans med rollspelet Mutant År 0 som ges ut inom kort av Fria Ligan, och som mycket riktigt är en ny version av det gamla rollspelet Mutant som Äventyrsspel en gång i tiden gav ut.

Vad är det som är så fascinerande med Lovecraft och Cthulhu-mytologin?

Förutom det uppenbara att mytologin är en välkänd OCH copyrightfri ”open source”, så frågar jag mig ofta detsamma. Vad är det som är så roligt med det här? Tentakler och uråldrig ondska? En sak kan vara utmaningen i att få något så tematiskt kitchigt och litterärt blyfotat att bli det minsta intressant för folk som inte har en levande och spelnörderi-baserad relation till Shub Niggurath.

Och varför är det så lätt att plocka in Lovecrafts mytologi i egna historier?

Därför att det egentligen inte är så mycket att plocka in. Det räcker med att slänga in några ”främmande eoner” så ställer sig fanboysen upp och gör vågen. För Lovecrafts mytologi är lövtunn. Gudarna är inte mer än ett par tentakler och några tuffa poser och när du väl har mumlat lite om att ”stjärnorna står rätt” så kan du göra hur du vill.

Jag får intrycket av att du gör rätt mycket research kring de alldagliga eller ”verkliga” inslagen i dina historier. Men hur mycket research gör du på mythosgrejer? Sitter du och läser igenom reglerna till Call of Cthulhu flera gånger om året eller går du mest på känn?

Det senare. Lagt ner en del tid på hällristningar och Knopkhe rätt nyligen. Eftersom hällristningarna finns så la jag ner 95% av tiden på dem och visar att man faktiskt kan se spår av Knopkhe här i norden. Lapparna dyrkade dem. Knopkhe som jag fortfarande kan skit och inget om.

Vill du förresten dela med dig av något intressant/underhållande/makabert från ditt researcharbete?

Så fort man går i närheten av new age & alternativmedicin så dyker det upp så mycket fördummande bondfångeri att det är blir svårt att skriva om det utan att det blir buskis. Tentakler och främmande eoner känns helt psykiskt stabilt i jämförelse. Annars så undrar jag mest om det är någon yrkesetisk regel ibland obducenter att de alltid måste laga mat när man ringer dem.

Du ska ju skriva några noveller i en annan redan känd värld – nämligen den från rollspelet Mutant. Kan du berätta något om detta?

Inte mycket. Har skrivit tre noveller som ska korras i dagarna. Det var väldigt roligt att lämna mitt skräckiga Stockholm en stund. Och väldigt roligt att få arbeta med en så klassisk värld. Jag är hedrad. Faktiskt.

Varifrån kom initativet till novellerna, var det du eller gänget på Fria Ligan?

Tror det var jag som frågade. Numera är jag så pass känd i de här sammanhangen att folk har svårt att tacka nej till mig. Jag bara stövlar in och säger ”JAG BEHÖVS I DET HÄR PROJEKTET.” Ungefär.

Fick du helt fria händer, eller några riktlinjer att följa (exempelvis att en novell ska funka som bakgrund/komplement till ett äventyr, eller att du måste ha med tre rubbitar)?

Vi pratade om miljön innan. Och efter hand. Mest för att jag inte skulle behöva skriva om en massa. Det blev lite jämkande längs vägen, men det får man räkna med.

Vet du om novellerna kommer att finnas tillgängliga på annat sätt än i själva spelet?

Fria Ligan har nästan material till en bok i steam-postapokalyps-setting. Det går säkert att lura mig att skriva lite mer så det blir en hel bok.

Vad är det stora skillnaderna att skriva i Mutantvärlden och Lovecrafts mytologi (förutom att den ena är efter katastrofen och den andra innehåller tentakler)?

Det finns snarare en stor likhet. De kräver fingertoppskänsla. Man måste ta de här världarna på dödligt allvar. Aldrig titta in i kameran och blinka, för då blir det Monty Python. ”Patos bor granne med studentspex” som det står i visan.

Du har ju en bakgrund som spelkonstruktör och har både äventyr och brädspel på ditt samvete. Vad tycker det att det finns för skillnader och likheter i spelkonstruktion och författande?

Jag tycker om spel som berättar en historia. Så där finns en koppling. (Jag kan inte räkna till tjugo utan ledsagare, så därför gillar jag inte alla dessa tyska spel där man mest skickar varor till varandra. Jag vill ha explosioner.) Vad det däremot innebär rent praktiskt är jag osäker på. Dramaturgin i ett spel är rätt annorlunda från den i en bok.

Jag reflekterade inte alls över titeln till ”Jag såg henne i dag i receptionen” (Anders senaste bok), men några dagar efter att jag hade köpt den kom jag på mig själv att jag nynnade på ”You can´t always get what you want”. Är det medvetet du skriver referenser och hänvisningar som liksom smyger sig på läsaren?

Mycket. Det finns massor av sådant i texterna. Rocklåtar, dikter, masskultur. Jag tycker det är kul. Och det blir ett bygge som sträcker sig åt så många andra håll än till interna nickar åt obskyra pulpförfattare eller figurer i rollspel.

Hur går det förresten med uppföljaren till ”Jag såg henne i dag i receptionen”?

”En man av stil och smak” skickas till förläggaren i nästa vecka. Klar och genomläst för andra gången. Nu ska den bara korrekturläsas.

Intervju med Anders Blixt

Anders Blixt är troligen inte ett okänt namn för er som läser på den här bloggen. Han är nog mest känd för sin tid som spelkonstruktör på Äventyrsspel, och har utöver det konstruerat ytterligare några svenska rollspel och varit en flitig skribent i bland annat olika speltidningar. Han har också gett ut två romaner – varav den ena recenseras av mig här.

Han hade vänligheten att ta sig tid att svara på några frågor, så det är alltså mitt stora nöje att presentera bloggens första intervju.

Vi är en stor del av en generation som har mycket att tacka dig och resten av gänget på gamla Äventyrsspel och vi är också många som har utvecklat vår kreativitet delvis genom era produkter. Hur känns det? 🙂

Det har gått en generation (ca 25 år) sedan guldåren hos Äventyrsspel, men folk har inte glömt den eran. Ett exempel:

I höstas, när jag börjat på en ny arbetsplats (ett IT-företag) blev jag tilltalad av några kollegor i fikarummet. De hade sett min ID-bricka, som alla anställda måste bära synligt.
”Anders Blixt, är du som…?”
”Jo”, svarade jag, ”I am the One.”
Sedan hade vi en stunds Mutantnostalgi till kaffet.

På samma sätt för jag ibland påhejande meddelanden på Facebook eller i eposten från gamla gamers som tackar mig.

När jag satt i Frihamnen 1986 kunde jag inte föreställa mig att jag faktiskt skulle påverka många tonåringars liv rejält till det bättre. Det känns underbart att få veta att all den kreativa möda jag lade ner där har hjälpt en hel del andra människor att bygga bättre liv. ”Mina” rollspel blev mer än enbart underhållning för dem. (Citattecknen kring ordet mina är avsiktliga, eftersom ett rollspel aldrig är en persons verk, utan det byggs bit för bit. Konstruktören lägger grunden och varje spelgäng bygger sedan sin slottsflygel ovanpå denna.)

Det är väl egentligen inte så konstigt att de flesta av de nya svenska fantastikförfattarna är gamla rollspelare, och det är väl inte heller så konstigt att ni är några stycken från Äventyrsspel som nyligen har gett ut böcker. Men jag undrar ändå om du har några tankar kring det här?

Vi lärde oss att skriva läsvärda texter genom att fila på rollspelsmanus. Vi lärde oss också hur arbetskrävande det är att producera ett färdigt manus och hur mycket möda man behöver lägga på att skapa en intressant värld där äventyren utspelar sig.

Min uppfattning är också det har kommit ganska mycket ny svensk fantastik på rätt kort tid. Har du någon fundering kring varför det är så?

Print-on-demand-revolutionen är sannolikt den främsta orsaken. Under de senaste åren har det blivit möjligt för författare att ”ta saken i egna händer” och publicera böcker via elektroniska hjälpmedel på ett sätt som var omöjligt tidigare. Det kostar ett par tusen kronor att får ut en bok, en bråkdel av tidigare kostnader, och man kan göra det utan förlag.

Därtill har attityden till fantastik förändras i mainstream-kulturen. När jag var ung, var SF och fantasy lätt suspekta genrer som ”bara” gillades av excentriker. De som spelade Drakar och Demoner på 1980-talet har nu växt upp och blivit etablerade medborgare som inte skäms för sin entusiasm inför fantastiken.

Du har ju hittills gett ut två böcker – den ena, Spiran och staven, utspelar sig i en rollspelsvärld du också konstruerar och den andra, Iskriget, i en värld som (vad jag vet) utvecklades för boken. Vad är det för skillnad för dig som författare att skriva i en värld du känner till väl och att skapa en ny för en bok?

När jag analyserar rollspelskonstruktion brukar jag bland annat framhäva skillnaden mellan setting (den miljö där äventyret utspelar sig) och scenario (själva äventyret).

Iskriget startade som ett scenario som i mångt och mycket inspirerades av det Balkan-krig som rasade ”utanför mitt kontorsfönster”. Jag arbetade då i den svenska änden av FN-insatsen i det krigshärjade forna Jugoslavien och även om jag aldrig for till själva krigszonen, visste jag vad våra blåhjälmar mötte där nere. Under en snörik vinter växte gradvis en berättelse fram och jag skapade en lämplig setting för scenariot. Några exempel: Romanens oheliga allianser mellan stora och små makter och civilisternas uppenbara skräck för massakrer och våldtäkt är hämtade mer eller mindre direkt från det tidiga 1990-talets Bosnien och sedan omstöpta för att passa romanvärldens 1940-talsepok.

Spiran och staven utspelade sig i subkontinenten Vidonia, en plats som jag som jag hade skapat 1996-97 åt rollspelet Gondica. Här fanns alltså en detaljerad setting med metaplotter bakom kulisserna och jag valde ut en klassisk trop – den avsatte rättmätige härskarens kamp att återta tronen – och anpassade den till världen. Dessutom byggde jag ut världen med nya påfund som inte var uttänkta när jag skrev spelet men som jag nu ville ge betydelse för de relevanta bakgrundskonspirationerna (till exempel eþern). Parallellerna med franska revolutionen fanns redan i spelet – det är en Europa-omstörtande händelse som länge har intresserat mig – och jag lät sedan Vidonias historia marschera framåt ett par år från spelets NU till romanens NU.

Du har aldrig funderat på att själv skriva en bok som utspelar sig i Ereb Altor eller Mutantvärlden?

Ereb Altor, nej, där har jag aldrig haft några bra idéer. Det var lätt att skriva rollspelsmaterial där, men stället fick aldrig det djup som jag behöver för att kunna skriva skönlitteratur av slag som roar mig.

Det klassiska Mutant-Skandinavien, jovisst det har jag grunnat på några gånger. När jag var med och byggde den världen kunde jag se sociala och kulturella företeelser som skulle fungera i skönlitterära sammanhang. Jag tänkte mig bland annat en westernliknande historia som skulle utspela sig på mutantkosackernas stäpp. Men det finns rättighetshinder och jag har ingen lust att förhandla fram kontrakt som stipulerar vad jag får eller inte får göra.

Är det förresten något gammalt äventyr från tiden med Äventyrsspel som du tycker skulle fungera bra som underlag för en roman (utöver Svavelvinter alltså)?

En knivig fråga. Mycket tid har gått sedan dess och minnesbilderna är inte glasklara. Jag tror att Marsklandet skulle kunna bli en pang-på-rödbetan fantasyactionstory: huvudpersonerna paddlar kanot, samlar information, förhandlar och slåss innan de ger sig in i den farliga labyrinten.

Världen i Iskriget är ju mycket fascinerande. Har du tänkt tanken på att konstruera ett rollspel i den?

Jodå, det har jag tänkt. Problemet är att den svenska rollspelsmarknaden är så liten och spelet skulle nischas som dieselpunk. Jag tror att jag kanske skulle kunna sälja femtio spel. Och då känns det inte mödan värt.  (För många år sedan gav Krister Sundelin och jag ut Lemuria, en dieselpunkvärld till spelsystemet d20 Modern. Den blev inte så särskilt framgångsrik.) Men Iskriget-världen är rik på äventyr och konflikter. Det är ett gritty ställe där man kan vara spion, smugglare, legosoldat och mycket annat.

Finns det några andra rollspelsvärldar som du tycker skulle passa bra som underlag för böcker?

Greg Staffords värld Glorantha, mest känd via det klassiska rollspelet Runequest, rymmer många komplexiteter av social och antropologisk natur. Där skulle jag gärna se en djuplodande fantasyroman som handlar om mötena mellan Lunar-imperiet och dess grannfolk.

Krister Sundelin har i Skymningshem: Andra Imperiet skapat ett fartfyllt science-fiction-kosmos som har potential för äventyrsromaner. Där finns gåtor att lösa, konflikter att tampas med, samtidigt som stämningen är trivsam. Det är en miljö delvis i författaren Alan Dean Fosters Flinx-anda.

Finns det någon fiktiv värld som du gärna hade sett ett rollspel i?

Tim Powers’ ockulta piratroman On Stranger Tides för läsaren till ett kusligt Karibien i början av 1700-talet. Hjältarna måste både kunna svinga en huggare och avvärja förbannelser. Action, humor och rädsla hand i hand. (Och inte lika utflippat som Disneys Pirates of the Caribbean.)

Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi har också god spelpotential, särskilt under den stökiga perioden när kolonister och storföretag kämpar om vilka terraformingmetod som ska tillämpas: den snabba eller den snygga. Många aktörer, många drivkrafter och en komplex uppsättning olika slags samhällen.

Slutligen – hur går det med uppföljaren till Iskriget? I alla fall jag väntar ivrigt! 

Min hustru plågas sedan några år av allvarlig sjukdom och vi har tre barn. Så jag har haft så fullt upp med familjen att jag inte har kunnat skriva något på ett bra tag. Berättelsen finns där – Ökenvandring med Adèle von Rosens äventyr på Magalhana i samband med den kejserliga attacken mot staden Karquim – men ligger i vänteläge.

Drakar, demoner och jag

Om man som jag var en bokälskande nörd i de yngre tonåren utan en alltför stor bekantskapskrets var det en otrolig upplevelse på så många sätt att få bli introducerad till rollspel.

Inte bara för alla möjligheter som finns i spelet och för att det är så otroligt stimulerande för fantasin och berättarlusten, utan också för att det var en sysselsättning för oss som kommit på att det inte var så där fantastiskt kul att springa efter en boll hela tiden – särskilt som det var viktigare att vara bra på att jaga den där bollen än att ha roligt tillsammans.

Det fascinerande var också att många av de  som var lite tuffare upptäckte hur kul det var att sitta runt ett bord endast beväpnad med papper, penna och en obegränsad fantasi. Vilket ju betydde att vi som lade våra sparpengar på produkter från Äventyrsspel fick vara med, och fick vara med på våra egna villkor.

Tro mig, den känslan kan inte beskrivas, den kan bara upplevas.

Det är med andra ord inte så konstigt att jag är en av alla de som kan låta så lyrisk när jag pratar om Äventyrsspel och deras flaggskepp Drakar och Demoner. När jag öppnade den svarta lådan med Elric på omslaget för första gången så öppnade jag något så mycket större och som har betytt så mycket för mig.

Pandoras box? Bah.

Det här är kanske en anledning till att jag är så förbaskat konservativ när jag än i dag är spelledare. Några gånger har det hänt att jag har satt mig in i nya spelsystem, men jag återvänder hela tiden till Drakar och Demoner Expert.

Nu har jag det nya Svavelvinterspelet hemma, och tyvärr har det legat oläst alldeles för många månader, men jag är väldigt sugen på att läsa reglerna och få spela det och hoppas få tid med detta snart.

Det är dessutom lockande att säga att cirkeln sluter sig när det handlar om ett spel som baseras på en av de bästa kampanjerna till Drakar och Demoner, men jag vill påstå att det är helt fel att se det så.

Det är inte så att cirkeln sluts. Det är nu vi förstår att den hela tiden vidgas och att den aldrig kommer att minskas.

Som gammal rollspelare så känns det väldigt härligt att se hur stor vår hobby har blivit, och det är också kul att se vad som händer med gänget från gamla härliga Äventyrsspel.

Fredrik Malmberg gör film i Hollywood. Erik Granström har skrivit några av de bästa fantasyböcker som går att läsa baserade på Svavelvinterkampanjen. Anders Fager, som en gång i tiden mest var känd för Spindelkonungens Pyramid, är en av Sveriges intressantaste skräckförfattare. Och alla rollspelares nestor Anders Blixt har debuterat med en spännande och annorlunda fantasyroman samt en makalöst bra steampunkdito.

Dessutom visar det ju sig att en massa gamla rollspelare börjar ge ut böcker och därmed berikar den svenska fantastiken. Och det är ju inte så konstigt med tanke på vilken bra hjärngymnastik det är att spela rollspel, och hur mycket kreativiteten utvecklas när man spelar.

Jag är förbaskat stolt att vara en av alla gamla rollspelare som får förmånen att ge ut en bok. Och jag är och förblir tacksam för allt gänget på Äventyrsspel gjorde.