Recension av Det finns ett hål i verkligheten

”Det finns ett hål i verkligheten” av Marie Hermanson är något så sympatiskt och ovanligt som en novellsamling med svenska fantastiknoveller utgivna av ett av våra större förlag (närmare bestämt Bonniers). Den kom ut redan 1986 och har blivit aktualiserad då novellen ”Mullvadskungen” ingår i den imponerande antologin ”The Big Book of Modern Fantasy” som släpptes i år.

Det var naturligtvis detta som föranledde mig till att plocka upp Hermansons debutsamling – jag har tidigare läst och uppskattat en av hennes realistiska romaner så det är inte ett helt obekant namn för mig.

”Det finns ett hål i verkligheten” är en väldigt lämplig titel på samlingen, för det handlar främst om den här sortens magisk realism där huvudpersonen hittar en liten spricka i det vardagliga där vi kan ana det magiska, verkligheten bakom verkligheten. De flesta av de åtta novellerna är skrivna ur barns perspektiv och utspelar sig oftast under första halvan av 1900-talet (i alla fall så uppfattar jag miljöerna).

Att det handlar om barn gör naturligtvis att det hela går att tolka som om novellerna egentligen handlar om barnens fantasier och vill man vara cynisk skulle man kunna tro att det är därför som ett större svenskt förlag har gett ut samlingen. Fast vill man inte vara cynisk så kan man istället peka på att det är väldigt fina, välskrivna samt engagerande noveller och att det snarare är anledningen.

Jag läser det rakt av som magiskt realism, som lågmäld fantasy i vardagen och tycker att de fantastiska inslagen lyfter novellerna. De är visserligen också fina skildringar av utanförskap och att växa upp, men med det fantastiska så blir det en liten extra krydda till det hela. Något som får oss att känna och tänka mer. Novellerna är skrivna med mycket värme, en hel del underfundig humor och lämnar gärna en del åt oss som
läsare att förstå eller tolka själva.

”Mullvadskungen” är den novell som skiljer sig mest från de övriga genom att snarare vara en saga som inte tar avstamp i vår verklighet. Det är en bra historia och en värdig representant för den svenskspråkiga fantasyn (tillsammans med Karin Tidbeck och Tove Jansson) i ”The Big Book of Modern Fantasy”, men i ärlighetens namn är det inte min favoritnovell i samlingen.

Jag föll i stället för den underbart vackra, humoristiska men också sorgliga novellen ”Lillebror Konrad” som onekligen är en av de bästa novellerna jag har läst i år. Jag tänker inte berätta något mer om den, för om ni läser novellsamlingen (vilket jag som ni förstår tycker att ni ska göra), så vill jag att ni precis som jag ska få komma in i novellen utan att veta vad som händer. Det är nämligen ett nöje som jag inte vill ta ifrån er.