En betraktelse från vardagen

Jag satt på kyrkans öppna förskola med mina barn. De sprang runt och lekte, jag bäljade som vanligt i mig kaffe för att hålla mig vaken, strösurfade på mobilen och var beredd att rusa upp om någon av ungarna skulle slå sig.

In kommer en man med två barn. Han var välklädd, och jag förstod snabbt att han var utlänning – dels på grund av hans utseende och dels på grund av det faktum att han inte pratade svenska. Men han var bra på engelska, och även om jag är ganska reserverad så började vi samtala. Kanske för att jag direkt förstod att han behövde någon att prata med.

Han hade precis anlänt från Syrien. Han hade lyckats ta sig ut med sina två barn, men det visade sig att hans fru och yngsta barn, en liten bebis, fortfarande var kvar.

Han visade inte många känslor när han pratade, men det behövdes inte. Kanske var han avtrubbad. Kanske ansträngde han sig för att inte bryta ihop inför sina barn. Han visade en bild på bebisen. Han berättade att han inte visste om hans bror levde eller ej. Han berättade för mig om kriget, om galenskapen, som han precis hade lämnat. Han berättade lite om hur det hade gått till när han kommit till Sverige. De hade ett hotellrum att bo på, men det visste inte vad som skulle hända sedan.

Jag minns inte allt han sade, men det skakade om mig. Att sitta i lugn och ro i en församlingsgård i lilla Västra Frölunda och höra en människa berätta om ett krigsdrabbat land som han hade lämnat för bara några dagar sedan, det var mycket gripande. Han berättade om en annan verklighet, en verklighet som jag nästan inte kan förstå.

Min dotter kom och sade att det var tråkigt att leka med hans barn. De förstod ju inte henne. Jag berättade att hon skulle försöka leka med dem, vara snäll mot dem. När hon undrade varför fick jag berätta hur det är – deras mamma är kvar i ett annat land. Långt borta. Ett land där det händer dumma saker. Hon blev tagen av det här och pratade mycket om det resten av dagen.

När mannen från Syrien – jag minns tyvärr inte hans namn – hade fått dricka sitt kaffe och pratat lite med personalen på kyrkan var det dags för honom att gå. Jag skakade hans hand, önskade honom välkommen till Sverige och uttryckte min förhoppning att allt skulle gå bra för honom och att resten av hans familj skulle kunna komma också.

Nu hör jag att det finns en partiledare för att svenskt riksdagsparti som tycker att vi inte ska ta emot fler människor från Syrien. Som tycker att det inte håller längre. Att det är dags att stoppa det här nu.

Jag kan inte förstå hur det går att vara så grymt hjärtlös. Jag kan inte förstå vad det är som driver någon att blunda för världens problem och göra egoismen till ett riktmärke.

Vi kan inte rädda alla, men varje människa vi hjälper är en liten seger för medmänsklighet. För framtiden. Jag önskar att alla som nickar instämmande när den här partiledaren säger att det får vara nog tänker efter bara en sekund. Vad är det som räcker? Medmänsklighet? Medmänskligheten räcker och blir över. Pengar? Det finns pengar. Dessutom genererar människor som flyttar till vårt land mer pengar. Utrymme? Det finns gott om plats här.

Vi måste öppna våra armar och ta emot dem som behöver vår hjälp. Det är inte alltid lätt, men det behöver göras.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s