Tolkien och jag del två: filmerna

Det hela började med en film. En tecknad film. Jag var kanske elva år, och vad jag minns var det i aulan i skolan där min mor var lärare. Det var någon filmklubb som körde matinéfilmer på helgerna, men den enda övriga film jag kommer ihåg var Disneys Fantasia.

Men som ni kanske gissar var det ingen Disneyfilm jag såg denna dag som skulle förändra mitt liv. Det var naturligtvis Ralph Bakshis filmatisering av The Lord of The Rings. En film som jag då tyckte var oändligt spännande och suggestiv. Och samtidigt så otillfredställande då den slutade mitt i.

Hemma hade vi seriealbumen som byggde på filmen, och dessa läste jag hur många gånger som helst – men inte heller i de förtjäljer historiens slut. Min storebror hade böckerna, men jag tvekade. Visserligen läste jag mycket redan då, men de var ju så långa. Det var ju så liten text.

Fast till sist, som ni redan förstår, så började jag läsa dem. Ett beslut jag aldrig har ångrat.

Flera år senare var det dags för en film igen. Det skulle äntligen bli en spelfilm på Lord of the Rings. Som så många andra över hela världen följde jag nyheterna med spänning, såg andra filmer med skådespelarna, läste nyheter på Internet och var mycket förväntansfull.

Min kompis Martin köade och vi var ett gäng som fick biljetter till premiären. Och visst var det en magisk känsla att få se Midgård levandegöras på den vita duken. The Fellowship of the Ring är en bra film. Den är gjord med känsla och inlevelse. Den är inte perfekt, men jag vet att jag aldrig skulle bli riktigt nöjd.

Men sen var det något som gick fel. Någonstans under The Two Towers börjar filmerna så sakteligen lämna Midgård och bli något eget. Jag förstår att det i mångt och mycket är nödvändigt – filmer och böcker är två olika sätt att berätta historier på och det som funkar i en bok funkar inte alltid i en film och vice versa. Vissa saker kan behöva ändras på för att historien ska bli begriplig, underhållande et cetera.

Men här är det mer som skevar. I Peter Jacksons filmer blir dissonansen bara större och större, och framförallt så gör många konstiga, omotiverade och ogenomtänkta avvikelser från något av det viktigaste i Tolkiens böcker: världsbygget.

Och då börjar det bli problematiskt. För i så här stora verk, må det än vara böcker eller filmer, så behöver det vara en värld där allt fungerar, där allt är genomtänkt. Att göra en film i en sådan värld och börja rubba på saker gör det bara konstigt.

Låt mig ta ett exempel: det är en mycket läcker och visuellt tilltalande scen när alverna anländer till Helms Deep, och jag har inget emot att alverna faktiskt är med mer aktivt i historien.

Men det blir lite galet när de kommer och hjälper Rohan istället för Gondor. Det är i Gondor som resterna av den numenoranska kulturen finns, det är i Gondors som människornas kungatron står. Då det blir så mycket fokus på Rohan så känns Gondor lite futtigt, dess potential går förlorad och jag tycker inte det blir lika tydligt varför Aragorn är så speciel som har anspråk på tronen.

Dessutom så är filmerna så fokuserade på action att så mycket annat försvinner. Tolkiens böcker är långsamma och eftertänksamma, medan filmerna fokuserar mer på det pågående kriget. Helt OK för den som gillar det, men det är inte min tekopp. Och som det skrevs i en mycket välformulerad kommentar till min förra text om Tolkien: det är mer en moraliskt historia än en actionberättelse. Den aspekten försvinner, liksom så mycket av det vackra i historien med all action.

En annan sak som gör mig besviken är det faktum att en skräckfilmsregissör inte bättre untyttjar att det finns så mycket dold fasa i Midgård. Det är en rätt ruskig promenad Frodo och gänget är ute på, och i rätta händer skulle det hela kunna bli så mycket mer obehagligt än vad det till sist blev.

Det börjar, återigen, bra med vettskrämda hobbitar som jagas av nazguler i en mörk skog, men blir efterhand bara tokroligt. Belägringen av Minas Thirith är riktigt obehaglig i boken, himlen har mörknat och de belägrande styrkorna slänger in avhuggna huvuden i staden. Där förövrigt härskaren har blivit galen och tänker bränna sig själv och sin son på bål.

Vad får vi i filmen? Dagsljus, Legolas som surfar på en olifantsnabel och Gandalf som slår folk i huvudet med en stav (varför han gör det när han är beväpnad med ett svärd från Gondolin och dessutom är en mäktig andevarelse som nyss fått tillstånd att använda mer krafter är en gåta för mig).

Och så har vi Sauron. Tolkien, en konservativ språkprofessor lyckas med konstycket att göra Sauron riktigt läskig, genom att knappt beskriva honom alls. Skräckfilmsregissören Jackson däremot har inte ens fattat att Sauron inte är ett stort öga, och gör dessutom ögat till en strålkastare med en fånig röst. Nej, det är inte läskigt. Det är bara dumt.

Att The Tolkien Estate, precis som jag, inte är så överdrivet förtjusta i filmerna är väl ingen större hemlighet och det är knappast troligt att någon filmmakare alls kommer att få rättigheter att göra film på till exempel Silmarillion så länge Christoffer Tolkien är vid liv.

Men han är ju ingen ung man, så frågan är vad som händer när nästa generation tar över. Nu spekulerar jag helt vilt, men troligen kommer JRR Tolkiens sonson Adam Tolkien ta över styret. Adam Tolkien har i en intervju sagt att han tycker filmerna är helt OK, men att han skulle föredragit om de mer liknade Det sjunde inseglet.

Jag kan inte låta bli att bli lite hoppfull inför en framtida filmatisering av Silmarillion om Adam Tolkien får bestämma lite mer. Det skulle faktiskt kunna blir bra.

Annonser

3 thoughts on “Tolkien och jag del två: filmerna

  1. Sagan om Ringen i bokform handlar om mod. Den lilla människans mod att stå upp mot makten. Det finns spår av det temat kvar i den första filmen. Sedan går det utför. Det blir action för hela slanten. Huvudpersonerna blir superhjältar. Ansvarets börda, plågan av att vara otillräcklig, men ändå framhärda porträtteras inte. Personerna i sagan förändras inte av sina upplevelser. Det blir platt och intetsägande.

  2. Jag kan inte annat än fullständigt hålla med om både Patriks (och andra debattörers) åsikt om LotR filmerna. Någonstans mitt under andra filmen gick det snett, mycket snett och dessvärre hittade aldrig Peter Jackson tillbaka till själva verket utan svävade ut i något som bara kan beskrivas som en action komedi. ´nuff said! Tyvärr blev denna obehagliga trend blott alltför uppenbar i den länge emotsedda filmatiseringen av ”The Hobbit” Personligen skulle jag vilja beskriva det som en smärre katastrof. Med några få undantag, har Hobbit filmerna (Del I och II) så lite med boken att göra att de bästa beskrivningen jag hört är från min vän Lars-Göran som besviket sammanfattade spektaklet i den första filmen som ”Efter en idé av Tolkien”. Precis! Man kan sen nog säga att det blev bra mycket värre i tvåan… Man kommer osökt att tänka på ”Zena the Warrior Princess” och den seriens ”historiska autenticitet”. Uppenbarligen har Peter Jackson så totalt struntat i författarens intentioner att det har blivit ett helt från Tolkien fristående verk. Det är nog så man får se det enligt min uppfattning. Jag tror att man kanske borde göra sammalunda med LotR filmerna. Försöker man gå tillbaka till böckernas fantastiska värld blir man bara förbannad. Det är tveklöst bättre för både humöret och sinnesfriden om man totalt kopplar bort det kritiska tänkandet och ser alla Peter Jacksons filmer som helt självständiga verk bara vagt inspirerade av Tolkien. Då kan man äntligen se filmerna med en viss behållning. Eller för att sammanfatta min personliga åsikt: Läs böckerna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s