Tolkien och jag del ett: what´s the fuzz

Vid favoritträdet i Oxford

Här sitter jag vid Tolkiens favoritträd i Oxford

Det är i princip omöjligt att inte ha någon sorts relation till JRR Tolkien och hans böcker om Midgård om man är en läsare av fantastylitteratur. Denne piprökande språkvetares inflytande på genren går knappast att överskattas och populariteten hos hans böcker talar sitt eget språk när man betänker att Lord of the Rings finns med på listor över de tio mest sålda böckerna i världen, tillsammans med tidlösa klassiker som Biblen och Maos lilla röda. Visserligen är ”såld” inte synonymt med ”läst”, men det ger ändock en fingervisning om att det finns en och annan på jordklotet som känner igen namn som Frodo, Gandalf och Galadriel.

Och det ger mig också rätt när jag säger att det är svårt att ha en relation till Tolkien om man älskar fantasy – oavsett om man har läst honom eller inte.

Ganska många tycker att han är överskattad. Det finns de som anser att Lord of the Rings är en rätt tråkig bok (ja, det är en bok – den blev av praktiska skäl uppdelad i tre delar) – jag har hört invädningen att ”de bara går och går och ibland träffar de några alver och då sjunger de lite.”

Andra påtalar att rollfigurerna är tämligen innehållslösa och att prosan är ganska platt.

Jag kan hålla med i delar av den här kritiken (med undantag att det inte alls är tråkigt att sjunga med alver).

Men det spelar ingen roll.

Jag läser om Lord of the Rings ungefär vart tredje år och älskar den forfarande lika mycket som första gången jag med darrande händer som tolvåring plockade ner den vita pocketutgåvan från Awe/Gebers från bokhyllan.

Jag tycker på fullaste allvar att det är viktigt att påpeka att Lord of the Rings inte är tre böcker, att Sauron inte har formen av ett stort öga och att man inte får lika stor upplevelse av läsningen om man hoppar över dikterna och appendixet.

Jag kan sitta i timmar och diskutera Tom Bombadill, jag har försökt lära mig quenya (det gick så där, men jag kan skriva mitt namn med tengwarrunor) och jag har varit medlem i ett Tolkiensällskap, där jag också träffade min fru.

Så jag tror att vi kan vara ganska klara med vad jag tycker om Tolkiens böcker.

Detta till trots, och utan att jag känner mig särskilt tvingad att försvara mitt dyrkande, så kan jag ändå då och då fundera på varför. Vad är det som gör att jag är så tagen av framförallt Lord of the Rings – trots att jag är villig att erkänna många av bokens brister?

En anledning är ju naturligtvis världsbygget. Frågan är om det är någon som har gått in med sådant allvar för att skapa en sekundär värld och dess mytologi. Lord of the Rings är ju egentligen bara en biprodukt av det stora arbetet – som egentligen aldrig blev färdigt men som vi har fått ta del av postumt. Tolkien nämner själv i ett brev att allt som nämns i Lord of the Rings ”finns” i det fiktiva universat han har skapat – allt utom Beruthiels katter och de två blå trollkarlarna. Detta visade sig ju inte stämma, efter hans son Christoffer Tolkien sedemera hittade anteckningar om både de blå trollkarlarna samt katterna.

Men det räcker inte. Ett bra och intressant världsbygge kommer man långt med, men det är inte tilräckligt för att skapa litteratur som håller fast mig på det sätt som Tolkien gör. Nostalgi är inte heller svaret – jag tycker absolut inte att alla böcker som jag läste som barn håller för ens en omläsning.

Nej, det är andra saker som gör att Tolkien fastnar. En är vemodet och sentimentaliteten som finns i eposet. Jag har fått dikter refuserade med orden ”de är för sentimentala”, och det har tagit mig många år att inse att jag inte kan få en bättre refusering. Jag är sentimental av mig och det är jag stolt över.

Lord of the Rings utspelar sig i en värld som alverna är på väg att lämna. Det betyder väldigt mycket för bokens stämning. Alverna är överlägsna resten av Midgårds befolkning och har skapat så mycket i världen. De älskar skönhet och de har också med hjälp av alvringarna skapat riken som inte förändras, som i alla fall i människors ögon har varit eviga i sin skönhet. Nu måste dessa riken försvinna.

Men det är mer än sentimentaliteten. Det finns en värme i Midgård. På de mörkaste ställen hittar våra hjältar vänner, när det är som mest hopplöst lagar de en festmåltid på vad de kan komma över, lutar sig tillbaka och sjunger en sång. Och det här tror jag är så medvetet av Tolkien – han vill visa på att det finns vänskap och hopp även när det känns som mörkast. Det var troligen något han trodde på, kanske har det något att göra med hans egna erfarenheter från första världskrigets fasor och hans starka katolska tro. Oavsett vilket så sipprar författarens värme ut genom boksidorna.

Dessutom så var böckerna om Midgård mer än bara en saga han hittade på, det var en historia och en värld som var betydelsefull för honom. Och det kan man inte undgå att känna. Det om något gör att boken betyder något när du läser den. I alla fall gör den det för mig.

Sedan får man ju inte glömma bort att det mest av allt ett spännande äventyr, berättat av en författare som berättade på sitt eget sätt, som skrev boken för sin egen skull. Jag brukar säga att det är ett av de bästa skrivråd som finns – skriv den bok du själv vill läsa. Tolkien gjorde det, med känt resultat.

Och slutligen, när jag har skrivit det här och funderat lite på min kärlek till Tolkiens böcker så inser jag att det egentligen inte spelar någon roll. Det är intressant att fundera på, men till syvende och sist så är det bara en sak som räknas: jag älskar att läsa berättelserna om hobbitarna och alverna.

Dessutom inser jag att det var tre år sedan jag läste Lord of the Rings sist. Det är nog dags att återigen ta emot en inbjudan från Bilbo Baggins och se vad som händer på hans 111-års kalas.

Annonser

7 thoughts on “Tolkien och jag del ett: what´s the fuzz

  1. Jag tänker att det med Tolkien som med så mycket annat kan vara ganska mycket en fråga om att träffa på verket vid rätt tillfälle i livet. En del böcker funkar bara när de ger någon sorts svårdefinierad resonans.

    • Det ligger det onekligen mycket i. Och där tror jag det har stor betydelse att hans värld känns så verklig, och var så viktig för författaren. Att som bokslukande tolvåring verkligen gå rakt in i en annan värld sätter naturligtvis sin prägel.

  2. Tack för en mycket tänkvärd text som visar på djup förståelse för vår gode språkforskare.

    Något jag själv uppskattar med Tolkien är faktiskt att den har fått några år på nacken. All fantastik handlar om verklighetsflykt, men nya böcker är fortfarande skrivna i en modern verklighetsnära kontext. Läser man något som Tolkien bjuds man inte bara in till Midgård, man bjuds även in till 50-talets England (vilket jag föreställer mig skiljer sig en del från 10-talets Sverige).

    Jag håller precis på och läser Bilo för min son. Ständigt slår jag mig för pannan (inte utan viss kärlek, förstås) och tänker ‘Herre gud, detta är ju skrivet som ett dåligt Dungeons & Dragons-äventyr’. Måste ständigt påminna mig om att det är DnD som består av dåliga Bilbo-äventyr och inte tvärt om. 🙂

  3. Jag önskar att jag hade mer tid att skriva något klokt, men inte mycket av det som kan fås ner på några minuter kan göra verket rättvisa. Alla försök att sammanfatta vad det handlar om förbiser alla olika bottnar som finns och hur oerhört detaljerat och metodiskt allt presenteras. För att bara nämna någon detalj är min åsikt att Lord of the Rings är högklassig, god litteratur och inte ”bara fantasy”, om ett sådant uttryck tillåts. Problemet med genreindelningen (genregrundandet?) är att vi när vi var tonåringar och efterföljande generationer tonåringar och våra/deras föräldrar har svårt att se att verket skulle kunna vara något mer än ”bara fantasy”. Jag menar till exempel (som Patrik har tvingats lyssna på tidigare) att det finns oerhört komplicerade etiska problem i boken som inte enkelt låter sig beskrivas som ännu en kamp mellan gott och ont utan kanske snarare hur svårt det är att identifiera gott och ont till att börja med. Relaterat till det är hur den episka hjältesagan om Aragorn, Gandalf som utspelar sig bland de stora och mäktiga egentligen är irrelevant (Sauron kan inte besegras med arméer) utan det är istället ringbärarnas utdragna golgatavandring till Mordor som bestämmer hur den tredje åldern kommer att sluta. De som kritiserar Tolkien för olika politiskt inkorrekta brister glömmer gärna (eller har inte läst tillräckligt noga) att Midgårds öde ligger i en ganska blyg, tre äpplen hög pacifistisk 55-årings händer. Och inte nog med det, denne 55-åring klarar inte ens att slutföra sitt uppdrag utan världen räddas i förlängningen av Frodos upprepade märkvärdiga och till synes meningslösa barmhärtighet mot Gollum som till slut kan avgöra frågan genom som det verkar en lycklig slump. Men det är så klart ingen slump, och det är där man kommer in på saker som att det blir svårare och svårare (nu när man blir äldre) att bortse från denna moraliska och, vågar man säga det, religiösa aspekt av en av världens mest omtyckta actionhistorier.

  4. Jag har med intresse läst Patriks två inlägg om Tolkien och alla intelligenta kommentarer. Nu har jag äntligen tagit mig samman och försöker komma med åtminstone halvintelligenta inlägg i debatten. Som gammal tolkienist (d.v.s. inbiten Tolkien nörd) känner jag nämligen starkt för ämnet. Även jag har varit medlem i Tolkien föreningar, två stycken närmare bestämt och något som slagit mig är hur Tolkiens djupt humanistiska livssyn smittat av sig på många som läst hans böcker. – Alltså, humanism i sin ursprungliga renässans betydelse innan ateisterna i modern tid kidnappade begreppet och konstigt nog påstod att det var samma sak som ateism. – Min personliga erfarenhet av människorna i de Tolkien sällskap jag varit medlem i är att de så gott som samtliga varit osedvanligt sympatiska och vidsynta individer. Det verkar på något konstigt sätt som om författarens djupa humanistiska människosyn så att säga ”smittat” av sig på de människor som träffades för att under gemytliga former diskutera Tolkien och hans verk (och för allan del festa en del). Jag har faktiskt inte sett denna märkliga konsensus någon annan stans, vare sig i arbetslivet eller i någon annan av de konstiga föreningar jag varit medlem av. Nu kan ju i.o.f.s. den tvivlande påstå att givetvis dras humanist inspirerade individer till Tolkiensällskap, det ligger ju i sakens natur. Jag tillåter mig dock att ha en annan åsikt. Jag har nämligen flera gånger själv bevittnat att människor som utanför sällskapens varma hägn betett sig som genuint obehagliga, själviska svin, så snart som en Tolkien sammankomst börjat, plötsligt förvandlats till vänliga omtänksamma individer som gärna tar ansvar för allas välfärd och hjälper till i alla sammanhang. – Ett ytterst märkligt fenomen som jag f.ö. är långt ifrån ensam om att ha noterat. – För ett litet, litet tag kan man alltså koppla av från den moderna världens alla krav och finna genuin värme och gemenskap utan att bli betraktad som svag och otillräcklig av en oförstående omvärld. Med detta lite märkliga resonemang vill egentligen bara säga att jag absolut håller med Patrik om att det finns en djup värme i Tolkiens värld. Denna både inspirerar och alltså djupt influerar en massa människor. Faktiskt vet jag inte om någon annan sekulär bok som haft ett sådant inflytande på människor. Anledningen är givetvis, som flera debattörer nogsamt noterat, att Tolkien tar upp en rad moraliska problem som hans karaktärer måste ta ställning till, vare sig de vill eller inte. Hur många gör detta i vårt moderna samhälle där devisen snarast lyder: Jag vill ha allt genast, utan att behöva välja! Så otroligt många människor idag begriper inte att när man väljer något, oavsett vad, så väljer man också bort en massa andra alternativ. Detta tror jag personligen också har varit en riktigt omskakande upplevelse för många ”både äta upp kakan och ha den kvar” människor. Det huvudkaraktärerna väljer i LotR har konsekvenser, stora genomgripande konsekvenser, t.o.m. i vissa fall världsomfattande konsekvenser. Sådant manar till eftertanke även för den mest modernt sekulariserade och blasé människa. Just svårigheterna i att välja och som en debattör så riktigt påpekade svårigheterna i att identifiera exakt vad man skall välja mellan! Vad är gott, vad är ont, hur gör jag nu och hur påverkas mina medmänniskor och min omgivning av detta? Synnerligen viktiga frågeställningar som vi hela tiden ställs inför och måste ta ställning till. Vårt konstanta översköljande av helt motstridiga budskap tack vare vårt förvirrande gigantiska medieutbud gör inte direkt saken lättare. Igenkänningsfaktorn är alltså hög och där ger Tolkien en tydlig vägledning. Se där har vi ytterligare något som under årens lopp påverkat och än idag påverkar många människor. Det finns förvissa fler saker men jag tror att jag slutar där. Jag vill alltså likt Patrik (och några debattörer) bestämt hävda att J.R.R. Tolkien står i en klar särställning i den moderna litteraturen. Jag minns som igår, även om det var längesedan, hur min vän Hans viftade med en tjock vit bok framför mitt ansikte och sa: Den här måste du absolut läsa, du som alltid tjatar om bristen på nutida etik och du, det finns två böcker till! Hur rätt hade han inte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s