Intervju med Stefan Hagel

Stefan Hagel

Stefan Hagel

Stefan Hagel är ytterligare en av de begåvade författarna som ges ut på samma förlag som jag. Hans Saga om sorg är en episk fantasyberättelse som även en inbiten novelläsare som jag snabbt har fastnat i. Första boken i serien, Fred så gyllene är mycket välskriven och hans berättarglädje är verkligen medryckande. En längre recension av boken kan ni till exempel läsa på webbsidan Spektakulärt

Stefan är också, vilket ni snart kommer att märka när ni läser vidare, väldigt beläst på just episk fantasy. 

Vad är det som lockar med episk fantasy och långa bokserier?

Oavsett längd så måste berättelsen i sig vara läsvärd. Utan en god handling i botten, varför ska jag då bry mig om karaktär X eller värld Y?

Det som sedan lockar är det storslagna och svulstiga och de möjligheter de ger både för den som skapar världarna och den som läser om dem. En lång bokserie med en hel värld att utforska är väl fantastisk! Berättelsen får ta den tid den tar att berätta, vilket, när den håller, bara gör att du som läsare vill ha mer, vill veta mer, vill läsa mer. Du bara måste följa med i vad som händer din favoritkaraktär, du längtar efter att få ta dig an de där utplanterade ledtrådarna till varför den personen agerade just så i den där situationen och – vilket för många är bäst av allt – du får chansen att diskutera allting på ett nätforum för andra nördar (i ordets bästa bemärkelse) som också har läst boken. Ta bara Linda Antonssons och Elio Garcias skapelse Westeros.org, där allt George R R Martin gör med A Song of Ice and Fire granskas in i minsta detalj. Eller ta alla Wiki-sajter där fans fyller på med fakta – jag tycker sådana är skitkul att grotta ner sig i.

Så att läsa episk fantasy och långa bokserier kan vara så mycket mer än bara böckerna i sig.

Ytterligare en aspekt är att jag faktiskt kan lära mig saker (vilket förvisso gäller för fler genren än episk fantasy, såklart). Dels rena fakta, för tro mig, det finns mängder av kunskap investerade i de flesta av de berättelserna jag läser, dels genom att jag möter andra människor/varelser. Låt vara att de är fiktiva, men ett möte med en annan människa/varelse kan likaväl lära oss något om det verkliga livet. Ett möte kan ge ett nytt perspektiv, även på tillvaron i våra liv.

Om man inte vill vara så här analytisk, så kan en episk fantasyberättelse i form av en lång bokserie helt enkelt vara förbannat underhållande. Istället för att slötitta på tv, zappa och pilla sig i naveln, så går det faktiskt att ägna en timme eller tre åt att läsa. Det är inte förlorad tid, snarare en vunnen upplevelse.

Några böcker/världar/noveller som du tror hade kunnat växa till längre serier?

När jag går igenom fantasylitteraturen i bokhyllan inser jag tämligen snabbt att det står ganska få fristående romaner där. Det mesta jag läser tycks vara serier, från två delar och den rutinmässiga trilogin till serier om fem till tio delar.

K J Parkers fristående roman The Folding Knife kanske hade kunnat vara längre. Den gillar jag.
Eller Joe Abercrombies Best Served Cold. Den är grymt bra och även om den ingår i samma universum och med någon karaktär från hans trilogi The First Law, så hade jag definitivt köpt del två om den hade funnits.

Samtidigt tror jag att det är svårt att vilja se en befintlig bok bli längre. Då riskerar möjligen känslan eller anledningen till varför jag tyckte om just den eller den boken att försvinna.

Om vi ser tvärtom – finns det något exempel på bokserier som är för tunna för det långa formatet?

Det är lite kluvet, det där, men visst, kanske hade The Wheel of Time-eposet om 15 böcker (inklusive New Spring som berättar om händelser före själva huvudberättelsen) mått bra av att kortas ner vad gäller själva berättelsen. Å andra sidan är det en fantastisk värld, och världen som sådan hade jag gärna fått mer av.

Episk fantasy eller inte – är det några fiktiva världar som du är extra förstjust i och varför?

Det är säkert ingen hemlighet att jag gillar att läsa A Song of Ice and Fire-serien och novellerna om Dunk & Egg, allt av George R R Martin. Några skäl, som jag delar med många, till varför jag gillar att läsa om det som händer i hans skapade värld är att han på bara några få meningar levandegör minsta bifigur i berättelsen, berättelsen är synnerligen mångbottnad med gåtor och ”mellan raderna”-intriger. Därtill är den mycket underhållande. Karaktärerna är lätta att ha åsikter om – man gillar inte alla och man ogillar saker de gör, men man har åsikter om varenda en av dem. Sedan vet vi ju inte om de överlever – ovissheten är också en nyckel till att jag vill ha mer av A Song of Ice and Fire.

Jag gillar också den serie som Brandon Sanderson har startat, The Stormlight Archive, där första delen heter The Way of Kings. Världsbygget är klart intressant, med speciella (skal)djur och ett intressant magisystem. Dessutom vill jag veta mer om vad som händer med karaktärerna i hans värld. Själva berättelsen har vi som läsare bara fått nosa litegrann på, gissar jag. Det är nio delar kvar, så både värld och berättelse lär växa.
En tredje fiktiv värld som jag gillar är den i Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen, som är minst sagt episk till formatet. Den har allt en fantasyläsare kan önska sig: ett enormt världsbygge, genomtänkta karaktärer (män, kvinnor, människor och andra varelser, gudar, levande och odöda), ett komplicerat magisystem och en stor, komplicerad berättelse. Jag har kommit halvvägs in i serien än så länge.

Julie V Jones serie Sword of Shadows börjar åtminstone mycket bra i del ett, A Cavern of Black Ice. En underskattad serie, där J V Jones skapar en iskall klanvärld med väl utmejslade karaktärer och en grym handling.

Jag vet inte om det går att besvara, men för mig som helst skriver noveller så måste jag ju fråga vad det är som driver att börja skriva en lång serie böcker?

Det som drev mig att skriva den här berättelsen var inte längden i sig. Jag var först inne på att skriva en novell i jag-form, där en av En saga om sorgs huvudkaraktärer var det jaget. Idén och berättelsen växte snabbt och jag insåg då att jag skulle vara tvungen att välja bort så mycket handling och så många karaktärer att det skulle förstöra den berättelse jag höll på att mejsla fram. Därför valde jag att skrota novellen till förmån för en tetralogi, där varje del skulle ha sitt eget tema. Jag nuddade aldrig ens vid tanken på en trilogi – en klassisk form inom fantasyn – på grund av att den är lite klichéartad till formatet (även om jag förstår trilogins dramaturgiska logik: början, mitt, slut).

Till grund för tetralogibeslutet låg emellertid att jag ville skriva en så bra berättelse som möjligt, med många underliggande gåtor, diverse mysterier, subintriger och väl utmejslade karaktärer.

Jag hade i det här läget inte börjat läsa fantasy igen, efter att ha haft ett långt uppehåll från den genren; jag läste fantasy på 1980- och 1990-talen, men tog en ofrivillig paus, med undantag av Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, till 2007, då jag återupptog läsandet. Min En saga om sorg-berättelse påbörjade jag för övrigt i oktober 2006.

Så, summa summarum, det som driver mig att skriva en lång serie är inte längden i sig utan det faktum att berättelsen jag vill få fram kräver så pass mycket utrymme. (Som motvikt till den här långa fantasyserien håller jag då och då på med ett annat skönlitterärt projekt tänkt att bli en kortare, fristående spänningsroman i historisk, svensk miljö.)

Vad är den största utmaningen när du skriver?

Att få tid! Utan tvekan. Jag jobbar som journalist på en liten tidning med få personal och begränsade resurser. Det tar tid och jag jobbar inte sällan över en, två eller tre dagar per vecka. Timmar jag gärna hade tillbringat med min egen berättelse.
När jag väl sitter vid datorn är det nog mest att komma ihåg allt som måste vara med i just det kapitlet jag håller på med just då.

Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag skriver på kvällar och helger. Helst vill jag inte skriva på båda helgdagarna, för att vila armar och axlar. Jag sitter ju vid datorn i jobbet, så det kan bli lite för mycket spända axlar och huvudvärk ibland.
Men, tja, på vardagskvällarna kommer jag hem efter jobbet, äter och slår på datorn. Mellan klockan 18.30 och, maximalt, 20.30, så skriver jag på det kapitel jag avslutade igår. Blir det någorlunda färdigt går jag vidare till nästa kapitel.
Är det helg sitter jag och skriver 2-6 timmar, beroende på hur långt jag kommer.

Det jag menar här är att jag med gott samvete kan sätta punkt för dagens skrivande ifall jag har skrivit 2-4 sidor (med ett standardtypsnitt på tolv punkter och 1,5 i radavstånd).
Inför del tre, som har arbetstiteln Röd grynings ankomst, har jag redan hunnit skriva en del, så det räcker att jag kommer upp i (minst) två sidor per skrivtillfälle för att uppnå ett acceptabelt sidantal och samtidigt få med det jag måste få med i den aktuella delen. Fast givetvis styr ju berättelsen och vad som ska hända över det exakta antalet sidor i boken, men det är viktigt att ha ett riktmärke beträffande sidomfånget, tycker jag.

De dagar jag inte skriver, då tänker jag på berättelsen. Den upptar mycket tid, kan jag säga. Antingen funderar jag på ett val en karaktär måste göra, en knut i handlingen som måste knytas upp eller på kulturella eller historiska företeelser som kan vara värda att ta med (eller som är livsviktiga för handlingen). Eller så bygger jag vidare på världen. Det finns gott om anteckningar på hårdisken eller i diverse anteckningsblock.

 

 

 


Hur mycket vet du om vad som ska hända i din serie – planerar du i förväg, eller dyker det upp allt eftersom?

Jag har två slut för berättelsen helt klara i skallen. Dels det slutet jag kallar för makroslutet, det vill säga det som rör geopolitik och förhållandena mellan kungarikena i stort. Dels mikroslutet, det vill säga den allra sista karaktärens avslutande rader. De raderna har jag för övrigt nedskrivna och sparade. Båda dessa slut kom jag på när jag gick en promenad i den blekingska naturen – jag jobbade som lokalreporter på en dagstidning i Blekinge – sommaren 2007.

Så, ja, jag vet slutet på ramberättelsen i stort och jag börjar alltmer få klart för mig sluten för respektive huvudkaraktär i den sista delen. Därmed inte sagt att jag vet allt som händer mellan nu och då, det vore oerhört tråkigt, tycker jag. Tänk vad kreativitetsdödande att veta exakt allt som ska hända och ske redan nu, i en berättelse jag antagligen kommer att hålla på att arbeta med i många år till.

Hur mycket har du skrivit eller känner till om världens bakgrund?

Jättemycket. Jag har skrivit mycket och vet mycket om världens bakgrund.
Till en början, vilket får anses som ett naivt nybörjarmisstag, tänkte jag att jag inte behövde anteckna så mycket om saker och ting ”som jag kommer ihåg ändå”. Tro mig, ingen kommer ihåg de där sakerna ”ändå” – ett tips är att anteckna dem i ett block. Skriv ner din karaktärs ögonfärg, om hen är halt eller lytt på vänster eller om det var höger ben, etcetera. Då slipper du göra som jag länge gjorde, nämligen att tvingas söka i dokumenten efter diverse karaktärsfakta.

Däremot var jag smartare beträffande just världen och dess bakgrund. Stora som små detaljer – historiska fakta, väderfenomen, lagar, boktitlar, drycker och maträtter, titlar och yrken, sånger, legender, kosmogoni, geografi, flora och fauna, kulturer, traditioner och sedvänjor, med mera – började jag skriva ner tidigt.
Idag har jag hundratals sidor med bakgrundsmaterial till berättelsen, inklusive synnerligen omfattande familjeträd till många av släkterna (framför allt i Semarien, ett av kungarikena).

Nu har du väl några böcker kvar innan din serie är slut, men har du planer på att skriva någon sorts bakgrundshistoria, din egen Silmarillion så att säga?

Ja, det är flera böcker kvar före serien är slut.

Faktum är att jag har just en sådan idé, att skriva ett slags ”världsbok” eller liknande. Det hade varit skitkul. Fast då har jag en tanke om att göra det på ett lite speciellt sätt. Det finns en tanke här, men jag vill inte lova för mycket så jag kan inte nämna mer. Det jag kan säga är att en sådan bok, för jag räknar i så fall med att den blir fristående, inte kommer före bokserien är färdigskriven.

Du skriver ju inte bara långa böcker utan också långa kapitel, vilket ju inte är så vanligt. Har du några tankar om varför det blivit så?

Längden på de svepande och långa kapitlen är delvis en slump, delvis ett val. I och med att jag har två karaktärers perspektiv per kapitel, och alltid har en scenväxling mellan huvudkaraktärer, där en karaktär möter en annan som då ”tar över” kapitlet, så blir kapitlen långa i sidantal.

En specifik anledning till att kapitelindelningen ser ut som den gör är att jag sommaren 2007 bodde i Sölvesborg (på grund av det nämnda jobbet som lokalreporter). Inför jobbet i Blekinge hade jag redan skrivit de tio första kapitlen och eftersom jag inte trodde att jag skulle bli kvar i Sveriges trädgård så länge som jag blev, så lämnade jag kvar datorn hemma. Under tiden i Blekinge antecknade jag istället kapitel elva och framåt för hand, i kollegieblock, sammanlagt runt 450 sidor handskrivet material. När jag sedan skrev in det i datorn upptäckte jag att jag hade utvecklat hela berättelsen och lagt in fler handlingstrådar – jag hade gjort hela berättelsen till något ännu större, helt enkelt. Och de senare kapitlen var i allmänhet längre än de tio första. Ställd inför valet skrota ett antal intressanta subplotter och sidokaraktärer tänkte jag att jag fullföljer tanken att skapa en så stor, och gärna komplex, berättelse som möjligt. Med det följde att jag byggde på fler lager med handling, världsbygge och annat på de första tio kapitlen, ett nödvändigt ont även för att i viss mån jämna till kapitellängden på den första bokhalvan jämfört med den andra.

Därav längden på kapitlen, och på hela boken.

Sedan gillar jag i och för sig när kapitlen är skapade som just kapitel. I många böcker jag har läst verkar kapitelindelningen synnerligen godtycklig. Det kan man åtminstone inte säga om En saga om sorgs kapitel :).

Om du skulle rekommendera en bokserie (utöver ”En saga om sorg”) till någon som är skeptisk till att ge sig på episk fantasy, vilken skulle det då bli?

Om jag bara får nämna en enda (till), så får det bli Celia S Friedmans The Magister Trilogy, som har ett grymt magisystem och mycket välskrivna karaktärer. En underskattad fantasyserie, tycker jag.

Och vilken serie tycker du att man ska hålla sig borta från?

Ingen ska väl behöva hålla sig borta från Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné helt och hållet, men faktum är att jag kan tycka att berättelserna inte är särskilt välskrivna. Fast de var skrivna i en annan tid, troligen med andra litterära måttstockar, så jag vill inte låta alltför negativ. Däremot är Elric som karaktär fruktansvärt bra.

Del två kommer ju snart ut, hur går det med nästa bok i serien – och hur många böcker kommer det att bli till sist?

Del två, Flammor av vrede, kom ut den 30 september och finns till försäljning i bland annat SF-Bokhandeln, Bokus och Adlibris.
Nästa del i serien, Röd grynings ankomst (arbetstitel), är påbörjad sedan tidigare. Just nu har jag haft en kortare paus från skrivandet av den, men jag ska börja igen den kommande veckan.

Antalet böcker i En saga om sorg-serien? Ja, får jag bestämma så får det gärna bli åtta, det vill säga att varje tema inkluderar två böcker. Om jag får bestämma, alltså.

Annonser

2 thoughts on “Intervju med Stefan Hagel

  1. Ping: Skymningssångs intervju med mig | Verkligen Stefan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s