Därför gillar jag noveller

Det har varit en långsam mognadsprocess som har fått mig att inse att det är noveller jag ska skriva i första hand. Jag har länge gått omkring och tänkt att en dag ska jag skriva på en lång och helt fantastisk roman, och i väntan på att stjärnorna hamnar i rätt position har jag som förströelse skrivit lite dikter, låtar och några noveller. Utan att inse, eller erkänna för mig själv att det kanske är så att jag i första hand är novellförfattare.

Det tog ett litet tag, men så föll poletten ner. Till sist insåg jag vad mitt undermedvetna alltid har kännt till. Nämligen hur mycket jag gillar det korta formatet.

Jag gillar ju utmaningen att få in så mycket som möjligt på ett fåtal sidor. Jag gillar att skapa en helt ny värld till en novell, och sedan gå vidare till andra världar och andra historier. Jag gillar att luta mig tillbaka, titta på en text och känna den där underbara känslan av att vara färdig. Det får man inte göra lika ofta om man skriver romaner.

I rättvisans namn har jag ju inte gett upp skrivandet av romaner. Jag har minst tre första utkast på romanmanus som behöver lite bearbetning (eller möjligtvis stoppas i dokumentförstöraren), en helt färdig roman och ett manus som jag kommit ungefär två tredjedelar på. Jag kommer att fortsätta att skriva längre historier, för ibland räcker helt enkelt inte novellformatet till, men jag kommer nog alltid i första hand att se mig som en novellförfattare.

Som småbarnsförälder har naturligtvis novellskrivandet också sina fördelar. Det gäller att ta tillvara på lugna tillfällen när man har tid att skriva och inte är för trött, och orkar hålla olika idéer i huvudet. Således är det väldigt bekvämt att arbeta med en kortare historia.

Och ibland går det ju nästan att skriva färdigt en novell – eller i alla fall ett första utkast – under den tid då barnen vilar. Novellen Svaret får den som vinner skrev jag när min son bara var några dagar gammal. Min fru nattade vår dotter och sonen somnade i sin lilla korg. Jag hade påbörjat novellen som skulle skickas till en tävling som hade deadline inom bara några få dagar. Således kastade jag mig över datorn och hackade ner resten av historien.

Ett omdömme jag fått om novellen är ”intensiv” och det är ett gott omdöme då den alltså skrevs väldigt intensivt (sedan lämnar jag åt min psykolog att berätta vad jag är för människa som skriver en så mörk historia samtidigt som min son på bara några dagar ligger och sover bredvid).

Även som läsare föredrar jag kortare historier. Jag läser helst en novellsamling eller en roman som inte försöker efterhärma Bibeln i omfång. Det har nog dels att göra med att jag gillar att få mina historier avslutade, och även att det finns så många historier. Jag vill läsa fler och fler och fler.

Därför tycker jag ju att det är så synd att det finns så få novellmagasin i Sverige – saknar verkligen tidningar som Nova, Mitrania och Minotauren. Nu har det ju kommit några intressanta nättidskrifter, som till exempel Gorgon Magazine och Sparv som bjuder på många välskrivna noveller. Och så finns ju naturligtvis den fantastiska Eskapix – som jag skriver om här: En hyllning till Eskapix.

Nu låter det nästan som om jag helt dissar långa böcker och bokserier, men det gör jag inte. Det viktiga är naturligtvis att historien är bra, medryckande och intressant.

Jag är just nu mitt inne i några serier (där varje del är en tegelsten i sig), och jag läser dem med stor behållning även om jag kanske inte sträckläser alla utkomna delarna. Just nu håller jag bland annat på med George RR Martins A Song of Ice and Fire och Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen. Desssutom har jag nyligen läst klart första delen i Stefan Hagels En saga om sorg och kommer defintivt att läsa de kommande delarna.

Men jag tror att även om de flesta av oss gärna varierar sin läsning, så är det att vissa av oss gärna nosar in i olika berättelser för att se vad som händer, medan andra föredrar att hålla sig till en lång historia.

Ni känner nog igen resonemanget från den gamla tanken om rävar och igelkottar: räven behärskar många saker, men igelkotten behärskar en stor sak. Första gången jag stötte på idéen var i romanen Skymningen gör dårarna oroliga av Tor-Ivan Odulf då några av personera i boken satt och diskuterade om deras favoritförfattare var rävar eller igelkottar.

Så vad är du när du läser – en räv som nosar på flera korta historier, eller en igelkott som sätter sig ner med en lång berättelse?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s