Anna Blixt: Fantasyvärldar med och utan gränser

Detta inlägg är skrivet av författarinnan Anna Blixt som skrivit två böcker i serien om Mörkrets Väktare. Ni kan läsa en recension av hennes första bok på Stefan Ekmans blogg. Jag håller med om det mesta av Stefans omdöme och är dessutom glad att jag ges ut på samma förlag som så begåvade författare som Anna.

Sekundärvärlden är ett av fantasyns kännetecken och trots att den kan vara främmande, fantastisk och magisk brukar vi känna igen oss i den på något sätt. Ofta är ett antal saker underförstådda om inget annat sägs, som att det finns en gravitation som liknar Jordens, att ett dygn är ungefär 24 timmar och att himlen är blå. I de flesta fantasyvärldar befinner vi oss helt enkelt på en plats som påminner om Jorden i någon tidsperiod, ofta mer eller mindre medeltida. Det hjälper oss att känna igen oss i allt det främmande som vävs in, och om man som författare har en uppsättning naturlagar och en ungefärlig tidsperiod att utgå ifrån blir det lättare att beskriva vad som avviker.

När jag först skapade världen där historierna om Mörkrets Väktare utspelar sig tänkte jag oerhört minimalistiskt. Jag skapade de länder jag ville ha med i historien, fyra stycken totalt. Eftersom det kändes ointressant vad som fanns mellan dem bestämde jag att det bara fanns hav där. Kalla det gärna lathet, men jag ville kunna förflytta personer mellan länderna utan att behöva beskriva hur Sällskapet vandrar från A till B genom en massa länder som inte har med historien att göra. Jag tänkte att den vägen har andra redan vandrat och gjort det bättre än vad jag någonsin kan prestera. Så jag hittade på en enkel lösning – hav. Himla fiffigt, då kunde ett kapitel sluta med att Sällskapet steg på båten, och nästa börja med att Sällskapet steg av. Underförstått att de ägnade sig åt harmlös underhållning och inte förde några viktiga samtal på vägen. Yes!

Detta ledde till att jag fick en värld på händerna som bestod av fyra små länder åtskilda av en eländig massa hav. Det fanns en period när det kändes smått instängt utan att ha några traditionella landsgränser att jobba med. Gränser är intressanta. Gränser mellan riken, mellan kulturer, mellan religioner, men jag hade skurit av allt det där med mina fiffiga hav som så effektivt löste transportproblemet. Jag fastnade ändå för världen och begränsningarna växte sig spännande medan historien tog form. Det är veckor eller till och med månader mellan länderna och det skapar en miljö där isolering är en påtaglig faktor. Det finns inga allierade att förhandla med på andra sidan gränsen om man får ett inbördeskrig på händerna. Det finns ingen hjälp att tillkalla och mycket begränsade möjligheter att handla utanför det egna riket. Det kom att forma historien, som kom att handla om karaktärer som blir instängda med varandra i en slags dödsmatch. En geografi som tillkom för att på ett smidigt sätt hantera en historia kom att definiera en annan.

Dessutom började jag med tiden fundera över varifrån allt vattnet egentligen kom. Hade världen alltid sett ut på det viset, eller hade någonting hänt … någon slags katastrof? Världen började få en bakgrundshistoria med en syndaflod som svalde det mesta av landet och lämnade små klaner av människor strandsatta här och var i världen, åtskilda av stormiga hav. Det är en isolerad, utsatt värld där jag måste använda andra hot än konflikter mellan länder för att skapa en historia och där till och med små förändringar av vädret och växtlivet kan få storskaliga konsekvenser som ger eko i historien. Världens geografi blev sådan att den började driva på historien.

Tveka inte att skapa en värld med begränsningar! Många fantasyvärldar tycks oändliga med sina enorma kontinenter som klassiskt sträcker sig från kylan i norr till värmen i söder, men få historier behöver så mycket geografiskt utrymme. Begränsningar kan ge världen karaktär. Det kan vara att det är ont om sten att bygga med, ont om land att odla på eller att det är så sopekasst väder i ett land att hela den lokala kulturen baseras kring att hålla sig inomhus så mycket som möjligt. När du skapar en värld – tänk inte bara på hur långt den sträcker sig och hur många länder den omfattar, utan också på vad som begränsar den. Vad som saknas, och hur den bristen påverkar människorna som lever där. Hur deras samhälle formas utifrån sina begränsningar.

Geografi är en del, men en annan viktig faktor när man skapar en fantasyvärld är magi, ett av genrens säkraste kännetecken. En del världar har magiker som kan bränna sönder himlarna medan andra världar härbärgar mer diskreta former av magi, där vandrande häxor kan brygga en kärleksdryck eller orsaka otur om priset är rätt. Hur man väljer att inkludera magi får stor påverkan på hur samhällena ser ut och fungerar. Magins relation till religion är ett intressant exempel. Religionens stora roll historiskt i vår egen värld var att erbjuda förklaringar till det som människan inte själv kunde förklara – åska, död, framgång, fruktsamhet osv. Om man har magiker som sysslar med dessa saker och kan berätta precis hur det fungerar, eller åtminstone demonstrera, så är det givet att religionen måste få en helt eller delvis annan roll, om den ska finnas alls. Varför skulle någon be gudarna om regn, om man kan knalla över till magikerna och betala för det?

Eftersom magikerna har så pass konkreta förmågor i världen jag skapade bestämde jag mig för att bara låta döden tillhöra religionens områden, i egenskap av det enda stora mysteriet som magikerna inte rår på eller kan förklara. Jag ser inget stort behov av vardagsreligion i en värld där magi tillhör vardagen och magin varken är gudasänd eller oförklarlig i sitt ursprung. Dessutom blev bristen av gudar ytterligare en faktor som förstärkte känslan av att människorna i historien är utelämnade till varandra. Återigen isolerade, utan någon högre makt som kan ingripa. Jag ser det som viktigt att hitta en bra balans mellan magi och religion i världen man skapar. De båda kan hänga ihop om magin kommer från gudarna, religion och magi kan vara motsatta krafter, eller också kan magin trolla bort behovet av dyrkan.

Magi i övrigt är spännande för sin egen skull och hjälper till att definiera fantasyvärlden och ge den dess karaktär. Jag har valt att ha två distinkta dimensioner av magin i min värld. Dels är det den praktiska användningen (kasta eldbollar, nedkalla en storm, hela ett sår) som kan tillämpas av de som har fötts med sådana förmågor, dels är det en medfödd egenskap som alla har i någon form, ungefär som en blodgrupp. En del tillhör Ljuset och andra tillhör Mörkret. Det är ett tillstånd som normalt inte ändrar sig, men som ändå kan få påverkan på livet genom dolda skillnader som bara blir synliga vid gränserna, där de båda krafterna kolliderar. Jag ville ha både en praktisk, synlig, påtaglig del av magin som människan kan kontrollera, såväl som en dold, mystisk, skoningslös del som inte går att påverka men som ändå påverkar livet.

Ett annat kännetecken för genren är som sagt den historiska / medeltida tidsandan. Det hör lite till förväntningarna att det ska vevas med svärd i fantasyn. Om vi tittar tillbaka i vår egen historia fanns det dock många teknologiska krockar under den långa ”svärdsvevarperioden” här i vår värld, när upptäckare från ett land reste till ett annat. Något jag ofta saknar i fantasyn är just kännbara teknologiska skillnader mellan raserna – ofta känns det som att alla är på ungefär samma nivå, om än med lite olika form på svärden och olika snitt på klänningarna. Tänk på, om nu de klassiska alverna ändå lever i hundratals eller tusentals år, varför har ingen av dem uppfunnit en ångpanna eller en primitiv kanon? Finns det inte en enda nyfiken eller åtminstone uttråkad alv, med talang för konstruktion eller en tendens till pyromani? Tiden går framåt även i fantasyvärlden, och länder som skiljs åt av stora avstånd borde med tiden göra olika teknologiska (eller magiska) framsteg.

Det är min övertygelse att fantasyn som genre skulle må bra av att ta ett steg närmare science fiction när det gäller världsbyggande, just eftersom såväl landskap som teknik och främmande raser i science fiction verkligen kan vara just främmande. Alver och dvärgar har mist lite av nyhetens behag och Sällskap har redan knallat till fots genom varenda terräng som vår planet kan erbjuda. Vill vi upptäcka någonting nytt i fantasylanden som vi skapar, kan vi behöva spana bortanför de upptrampade stigarna och våga inkludera det verkligt främmande. Skillnader i tekonologi/magi, gränser mellan annat än riken, begränsningar av saker som är självklara i vår egen värld.

I historien om Mörkrets Väktare har jag en enda främmande ras, som till dags dato bara hänvisas till som “de gyllene”. Jag har inte avslöjat riktigt vad det är för varelser, då de färdas i människoskepnad och inte gör full entré förrän i nästa bok, men på grund av mina stora hav (återigen – tack min forna lathet!) har de gyllene levt åtskilda från människorna i nära tretusen år. Det är lång tid. På tretusen år har vi i vår egen värld gått från att upptäcka hur man kan hamra järn till vassa föremål, till att ha robotar som knallar runt på andra planeter. Människorna i min värld har på den tiden hunnit bygga upp ett nog så fungerande samhälle, trots att de hålls tillbaka av brist på naturtillgångar och handel. På andra sidan haven har de gyllene kommit betydligt längre och när de båda möts kan jag bjuda på en rejäl skillnad mellan dem. Jag håller det hela på fantasykanten, men inspireras oundvikligen av science fiction, eftersom mötet mellan överlägsna och underlägsna raser och mötet med det verkligt främmande är ett så väl undersökt tema där.

Bara för att man börjar med en uppsättning kända naturlagar och en bekant värld med historiska /medeltida drag, måste man inte sluta där. Fantasy måste inte falla i fällan att berätta en historia som färdas från punkt A till punkt B på en karta. Den kan utforska i andra riktningar, ner i källardimensionerna, upp i himlarna eller in i sin egen framtid genom möten med mer avancerade kulturer under historiens gång.

Jag tror på fantasyn som genre. Sekundärvärldarna som vi skapar (eller upptäcker) kan visa oss helt nya horisonter om vi tillåter dem. Våga begränsa din värld, visa nya vyer och ta läsaren utanför den upptrampade stigen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s