Intervju med Erik Granström

Vissa böcker har jag väldigt speciella läsminnen av. Jag minns att jag brukade sitta under ett träd i parken en sommar och njuta av Erik Granströms bok Svavelvinter som jag hade införskaffat på science fiction-kongressen Conceive. Det var på många sätt en helt fantastisk upplevelse och jag njöt till fullo av såväl parken som av boken. Kanske mest av boken. Stora delar av Uppföljaren Slaktare Små läste jag när jag reste till och från Bulgarien under förra året, och jag kan lova att det gjorde den långa flygresan mycket trevligare. 

Böckerna är, vilket nog är bekant för de flesta, baserade på klassiska rollspelsäventyr till Drakar och Demoner och jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är några av de bästa fantasyromaner som har skrivits. Erik Granström har jag träffat några enstaka gånger och han är en mycket trevlig person som har många intressanta saker att säga. Vilket ni snart kommer att märka när ni läser den här intervjun med honom.   

Hur mycket ”vet” du om Trakorien? Dvs hur mycket bakgrundsmaterial finns som inte kommer med i böckerna?

Jag vet på samma gång väldigt mycket och ganska lite om Trakorien. Den övergripande nivån är mig så välkänd att hela landet och historien blivit som en väv för mig: drar jag i någon maska så kan jag omedelbart se följdverkningar på annan plats vilket gör att intrigen ofta utvecklas på oväntat sätt. Mikronivån som beskrivs i romanernas enkilda scener är mig också mycket tydlig. Det hänger ihop med att jag mentalt försöker förflytta mig till en plats för att kunna beskriva den levande. Jag tänker nästan alltid i filmliknande sekvenser när jag skriver, försätter mig i scenens stämning med musik, bilder, egna minnen och liknande tills jag verkligen är där. Väl på plats har jag oftast klart för mig var vattentunnan i rummet står, vad som ligger på bordet, hur det luktar, hur grov sanden är, hur aktörerna står utplacerade, vilka lampor som brinner och liknande även om allt detta förstås sällan beskrivs. Återkommande detaljer, huvudpersoner, välbesökta platser och viktiga föremål blir ofta som gamla bekanta.

Vad jag inte vet och heller inte vill känna till är mellannivån, i princip allt som jag inte måste känna till för tillfället, det som varken har med stommen eller med den aktuella scenen att göra. Skälen är minst två: dels blir jag uttråkad när jag vet för mycket om vad som ska hända, dels vill jag hålla så mycket som möjligt öppet för att kunna byta spår när möjligheter öppnar sig. Jag tror att både läsares och författares fantasi stimuleras av det osagda.

Kommer vi någonsin få se en bok med förhistoria, en sorts ”Silmarillion” för Trakorien?

Nej, det tror jag inte, i alla fall inte från min penna, fast det finns vissa händelser och platser i Trakoriens historia som jag tycker är intressantare än andra. Jag kunde tänka mig att skriva noveller därifrån sedan romanserien avslutats. Å andra sidan vore det kul att ge sig på något helt annat efter så många år i Trakorien. Vi får se.

Har du planerat för allt som ska hända i serien, eller dyker det upp medan du skriver (eller är det så att du jobbar efter någon sorts medelväg)?

Som jag sade tidigare så blir jag lätt uttråkad under skrivandet och måste därför kunna överraska mig själv på varje sida. Samtidigt fungerar det sällan att bara börja skriva i ena änden och se var man hamnar. Min erfarenhet är att sådana berättelser ofta kör fast efter ett antal sidor så att man tvingas börja om. En övergripande plan är nödvändig för mig.

Jag har hittat ett arbetssätt som fungerat bra under de två senaste böckerna. I mitt sovrum sitter två stora whiteboards där jag skissar upp romanerna som flödesscheman med de olika huvudpersonerna som handlingslinjer. Tavlorna sitter i sovrummet därför att jag ofta vaknar med idéer på natten och då är det bra att kunna skriva ner dem direkt. Vägar korsas, delas och tar ibland slut. När översiksplanen är klar tar jag mig an själva skrivandet. Inför varje nytt kapitel tar jag mig en funderare och gör en mindre plan över vad som går in kapitlet och vad som ska gå ut, vilka stora händelser som ska inträffa, hur personer ska förändras och vad som ska exponeras i kringinformationen. Det låter väldigt ordentligt men jag är en i grunden slarvig person och behöver ha en stomme. Jag försöker hålla det ganska lösligt och mer som nyckelord än tjusiga tabeller. Sedan planerar jag inte mer utan börjar skriva och ger mig då friheten att fylla ut stommen, att klä skelettet med kött så som det faller sig – ofta blir vändningarna överraskande också för mig vilket är avsikten för att väcka mitt intresse.

Ibland får jag förstås någon ny genomgripande idé som påverkar hela romanen och då reviderar jag planen och det redan skrivna där så behövs. Jag ligger ofta långt före i kapitelindelningen och skriver ner idéer så snart jag får dem på den plats där de senare ska användas. Sedan har jag också kringtexter om viktiga personer och händelser där jag kan notera detaljer för framtida bruk.

Hur hela romansviten ska sluta har jag ganska klart för mig, åtminstone de stora dramatiska höjdpunkterna, men vägen dit i den sista boken tar jag mig an när jag redigerat färdigt tredje delen, Vredesverk. De gamla spelen använder jag som idébank men känner mig inte bunden av dem.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg.

Erik Granström tillsammans med Lovecraftexperten Martin Andersson under Geekparaden i Göteborg. Jag tror det är deras livvakt snett bakom dom.

Kan du nämna några fiktiva världar som du tycker är särskilt intressanta, och gärna vad det är som är intressant med dem?

Iain M Banks böcker om ”The Culture” gillar jag väldigt mycket – sorgligt att författaren dog nyligen. Sedan har jag exempelvis genom åren fångats av Muminvärlden, av kaninernas värld i Watership Down liksom lord Dunsanys mytologi. Lennart Hellsings scenerier har alltid haft en magisk dragning på mig liksom Loranga och andra bra barnböcker. Borges, Kafka och överhuvud taget magisk realism gillar jag också. Om jag ska försöka se de gensamma nämnarna så är dessa världar alla originella, sanna mot sina egna lagar och stämningar, djupt mänskliga, visionära och så bra utformade och skildrade att de förmår suga in mig som läsare. Så snart jag anar ett skrivbord, plagiat eller en kommersiell avsikt bakom berättandet brukar jag bli avtänd. De får gärna finnas där men får inte märkas och måste framförallt överglänsas av skaparens vision. Undergångsscenarier som Aniara, On the Beach och zombieapokalypser har också alltid tilltalat mig, de senare ofta som film och TV-spel. Jag har just spelat The Last of us som jag tycker är ett av de bästa spel jag upplevt, just för att det är så mänskligt och välskrivet.

Du har ju med väldigt många referenser i dina böcker – är du helt enkelt jäkligt allmänbildad eller kollar du upp saker allt eftersom?

Det vore trevligt att kunna kalla sig lärd, men jag har tyvärr för dåligt minne för att någonsin bli det. Jag är däremot väldigt nyfiken och älskar att snoka på områden jag ännu inte känner till, inte minst när det gäller ords ursprung. Gräver man i språkets, historiens och tillvarons kökkenmöddingar under ett helt liv så hittar man ofrånkomligt en hel del spännande. Dessvärre glömmer jag det mest men har ofta kvar en vag bild och kan plocka fram sådant jag tidigare stött på när jag ser en användning för det genom att återvända till källan. Min stora talang, om jag alls har någon, är nog att associera fritt mellan vitt skilda områden och att se samband där tidigare inget fanns. Min medicinska yrkesutbildning har varit till stor nytta under skrivandet och återkommer ofta kombinerad med annat. Till exempel så använder jag i Vredesverk mitt anatomiska kunnande i kombination med arkitekten Gaudís formgivning för att beskriva stora havslevande insekters boningar. Med åldern tycker jag också att jag lättare ser större sammanhang och urskiljer mönster bland de mängder av udda fynd och intryck som alltid bombarderar oss.

Jag är väldigt förtjust i det man nästan kan kalla för en ”metanivå” i dina böcker – hur berättaren och berättelsen har en plats i historien och vävs in så elegant. Hur kom det sig att du bestämde dig för att låta detta vara en så viktig del av dina böcker?

Jag har alltid varit mycket intresserad av filosofi och särskilt av ontologi och epistemologi, dvs frågor om hur världen egentligen är beskaffad, vad vi egentligen vet om den och på vilka grunder. Sådana frågor har glädjande nog blivit vanligare i populärkulturen genom exempelvis filmer som Matrix, Memento och Inception. I förlängningen väcks frågor om makt, illusion och verklighet, om vad som är rätt respektive fel och vad, om något, som är värt att ägna livet åt.

Romaner är ett bra ställe att leka med sådana frågor. Jag har själv inga direkta svar men mina påhittade figurer kan framföra och leva ut olika synsätt och ställa dem mot varandra. I Trakorien styr språket verkligheten så att en företeelse utplånas om dess skrivtecken raderas. Det är min övertygelse att språket styr verkligheten i lika hög utsträckning i vår egen värld om än inte lika konkret. Jag kan kanske inte utplåna en människa genom att sudda ut hennes tecken men jag kan i världens ögon göra henne dum, ful, beundransvärd, priviligierad eller mindre värd genom språkets makt.

Temat med språk, avbild, verklighet lånar sig särskilt bra till en roman eftersom romanvärlden just ÄR en illusion byggd av språk. Exempelvis är trollkarlen Shaguls fixa idé att han vägrar vara en person i en redan skriven berättelse samtidigt som vi läsare vet att han är just detta. Sådant inbjuder till metaperspektiv. Jag har också använt väven som en tematisk grund både i böckernas form och berättelse. Den trakoriska världen är en väv på vilken gudarna tecknat dess existens och jag har försökt bygga romanernas struktur som motsvarande väv av handlingstrådar som oupphörligt korsas med varandra.

Parallellt med detta kan jag ju inte låta bli att fundera kring det faktum att böckerna bygger på dina gamla äventyr till Drakar och Demoner. Hur ser du på skillnaderna att berätta en historia som äventyrskonstruktör, spelledare och författare?

Det finns både likheter och skillnader. Likheten är att en värld i alla tre fallen måste byggas med en mängd sammanhang som påverkar varandra. Illusionen måste väckas till liv så att läsarna / spelarna ser sig förflyttade till fantasin. Den stora skillnaden är förstås att i spelet skapas berättelsen kollektivt och i ögonblicket genom att spelarna går sina egna vägar. Som äventyrskonstruktör kan du egentligen bara kratta manegen åt dem och se till att alla kringarrangemang fungerar. Spelledaren finputsar förberedelserna men måste sedan vara en lyhörd danspartner till spelarna, beredd att improvisera.

Improvisation bortfaller helt när du skriver en roman på din kammare. Du arbetar ensam i din valda takt, kan gå tillbaka och göra om det som inte blir bra. Detta är en styrka men också en svaghet: när romanen väl publicerats så kan du inte längre påverka skeendet vilket en spelledare kan och ska göra under pågående spel. Berättelsen i en roman skapas naturligtvis också kollektivt fast författaren gör sitt arbete först och läsaren tar vid därefter. En författare har stor makt men är också mycket utsatt när böckerna når sin publik. Det bästa rådet är nog att lita till läsarnas egen skaparförmåga och att skriva sin roman så att läsarna dels kan känna igen sig, dels fylla i sina egna erfarenheter och tankar genom att lämna dem plats.

Finns det några andra rollspelscenarion som du tror skulle kunna bli bra böcker?

Alla tror jag, under förutsättning att de inte är för cementerade i formen.

Slutligen, hur går det med den tredje delen i serien?

Det går alldeles utmärkt. Jag skrev klart det första utkastet redan i våras och redigerar för tillfället på tredje varvet där jag tar ställning till förslag och synpunkter från tre testläsare. Ytterligare några testläsare tillkommer och får då läsa den nya versionen för nya synpunkter. Sedan tar en grundlig språkputsning vid i samråd med Axel Henriksson varefter förlaget också korrläser. Utgivning är planerad till sen vår 2014. Romanen, som alltså heter Vredesverk, blir ungefär lika lång som seriens första del Svavelvinter.

Annonser

One thought on “Intervju med Erik Granström

  1. Ping: Trakorien i mitt hjärta | Skymningssång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s