Intervju med Anders Blixt

Anders Blixt är troligen inte ett okänt namn för er som läser på den här bloggen. Han är nog mest känd för sin tid som spelkonstruktör på Äventyrsspel, och har utöver det konstruerat ytterligare några svenska rollspel och varit en flitig skribent i bland annat olika speltidningar. Han har också gett ut två romaner – varav den ena recenseras av mig här.

Han hade vänligheten att ta sig tid att svara på några frågor, så det är alltså mitt stora nöje att presentera bloggens första intervju.

Vi är en stor del av en generation som har mycket att tacka dig och resten av gänget på gamla Äventyrsspel och vi är också många som har utvecklat vår kreativitet delvis genom era produkter. Hur känns det? 🙂

Det har gått en generation (ca 25 år) sedan guldåren hos Äventyrsspel, men folk har inte glömt den eran. Ett exempel:

I höstas, när jag börjat på en ny arbetsplats (ett IT-företag) blev jag tilltalad av några kollegor i fikarummet. De hade sett min ID-bricka, som alla anställda måste bära synligt.
”Anders Blixt, är du som…?”
”Jo”, svarade jag, ”I am the One.”
Sedan hade vi en stunds Mutantnostalgi till kaffet.

På samma sätt för jag ibland påhejande meddelanden på Facebook eller i eposten från gamla gamers som tackar mig.

När jag satt i Frihamnen 1986 kunde jag inte föreställa mig att jag faktiskt skulle påverka många tonåringars liv rejält till det bättre. Det känns underbart att få veta att all den kreativa möda jag lade ner där har hjälpt en hel del andra människor att bygga bättre liv. ”Mina” rollspel blev mer än enbart underhållning för dem. (Citattecknen kring ordet mina är avsiktliga, eftersom ett rollspel aldrig är en persons verk, utan det byggs bit för bit. Konstruktören lägger grunden och varje spelgäng bygger sedan sin slottsflygel ovanpå denna.)

Det är väl egentligen inte så konstigt att de flesta av de nya svenska fantastikförfattarna är gamla rollspelare, och det är väl inte heller så konstigt att ni är några stycken från Äventyrsspel som nyligen har gett ut böcker. Men jag undrar ändå om du har några tankar kring det här?

Vi lärde oss att skriva läsvärda texter genom att fila på rollspelsmanus. Vi lärde oss också hur arbetskrävande det är att producera ett färdigt manus och hur mycket möda man behöver lägga på att skapa en intressant värld där äventyren utspelar sig.

Min uppfattning är också det har kommit ganska mycket ny svensk fantastik på rätt kort tid. Har du någon fundering kring varför det är så?

Print-on-demand-revolutionen är sannolikt den främsta orsaken. Under de senaste åren har det blivit möjligt för författare att ”ta saken i egna händer” och publicera böcker via elektroniska hjälpmedel på ett sätt som var omöjligt tidigare. Det kostar ett par tusen kronor att får ut en bok, en bråkdel av tidigare kostnader, och man kan göra det utan förlag.

Därtill har attityden till fantastik förändras i mainstream-kulturen. När jag var ung, var SF och fantasy lätt suspekta genrer som ”bara” gillades av excentriker. De som spelade Drakar och Demoner på 1980-talet har nu växt upp och blivit etablerade medborgare som inte skäms för sin entusiasm inför fantastiken.

Du har ju hittills gett ut två böcker – den ena, Spiran och staven, utspelar sig i en rollspelsvärld du också konstruerar och den andra, Iskriget, i en värld som (vad jag vet) utvecklades för boken. Vad är det för skillnad för dig som författare att skriva i en värld du känner till väl och att skapa en ny för en bok?

När jag analyserar rollspelskonstruktion brukar jag bland annat framhäva skillnaden mellan setting (den miljö där äventyret utspelar sig) och scenario (själva äventyret).

Iskriget startade som ett scenario som i mångt och mycket inspirerades av det Balkan-krig som rasade ”utanför mitt kontorsfönster”. Jag arbetade då i den svenska änden av FN-insatsen i det krigshärjade forna Jugoslavien och även om jag aldrig for till själva krigszonen, visste jag vad våra blåhjälmar mötte där nere. Under en snörik vinter växte gradvis en berättelse fram och jag skapade en lämplig setting för scenariot. Några exempel: Romanens oheliga allianser mellan stora och små makter och civilisternas uppenbara skräck för massakrer och våldtäkt är hämtade mer eller mindre direkt från det tidiga 1990-talets Bosnien och sedan omstöpta för att passa romanvärldens 1940-talsepok.

Spiran och staven utspelade sig i subkontinenten Vidonia, en plats som jag som jag hade skapat 1996-97 åt rollspelet Gondica. Här fanns alltså en detaljerad setting med metaplotter bakom kulisserna och jag valde ut en klassisk trop – den avsatte rättmätige härskarens kamp att återta tronen – och anpassade den till världen. Dessutom byggde jag ut världen med nya påfund som inte var uttänkta när jag skrev spelet men som jag nu ville ge betydelse för de relevanta bakgrundskonspirationerna (till exempel eþern). Parallellerna med franska revolutionen fanns redan i spelet – det är en Europa-omstörtande händelse som länge har intresserat mig – och jag lät sedan Vidonias historia marschera framåt ett par år från spelets NU till romanens NU.

Du har aldrig funderat på att själv skriva en bok som utspelar sig i Ereb Altor eller Mutantvärlden?

Ereb Altor, nej, där har jag aldrig haft några bra idéer. Det var lätt att skriva rollspelsmaterial där, men stället fick aldrig det djup som jag behöver för att kunna skriva skönlitteratur av slag som roar mig.

Det klassiska Mutant-Skandinavien, jovisst det har jag grunnat på några gånger. När jag var med och byggde den världen kunde jag se sociala och kulturella företeelser som skulle fungera i skönlitterära sammanhang. Jag tänkte mig bland annat en westernliknande historia som skulle utspela sig på mutantkosackernas stäpp. Men det finns rättighetshinder och jag har ingen lust att förhandla fram kontrakt som stipulerar vad jag får eller inte får göra.

Är det förresten något gammalt äventyr från tiden med Äventyrsspel som du tycker skulle fungera bra som underlag för en roman (utöver Svavelvinter alltså)?

En knivig fråga. Mycket tid har gått sedan dess och minnesbilderna är inte glasklara. Jag tror att Marsklandet skulle kunna bli en pang-på-rödbetan fantasyactionstory: huvudpersonerna paddlar kanot, samlar information, förhandlar och slåss innan de ger sig in i den farliga labyrinten.

Världen i Iskriget är ju mycket fascinerande. Har du tänkt tanken på att konstruera ett rollspel i den?

Jodå, det har jag tänkt. Problemet är att den svenska rollspelsmarknaden är så liten och spelet skulle nischas som dieselpunk. Jag tror att jag kanske skulle kunna sälja femtio spel. Och då känns det inte mödan värt.  (För många år sedan gav Krister Sundelin och jag ut Lemuria, en dieselpunkvärld till spelsystemet d20 Modern. Den blev inte så särskilt framgångsrik.) Men Iskriget-världen är rik på äventyr och konflikter. Det är ett gritty ställe där man kan vara spion, smugglare, legosoldat och mycket annat.

Finns det några andra rollspelsvärldar som du tycker skulle passa bra som underlag för böcker?

Greg Staffords värld Glorantha, mest känd via det klassiska rollspelet Runequest, rymmer många komplexiteter av social och antropologisk natur. Där skulle jag gärna se en djuplodande fantasyroman som handlar om mötena mellan Lunar-imperiet och dess grannfolk.

Krister Sundelin har i Skymningshem: Andra Imperiet skapat ett fartfyllt science-fiction-kosmos som har potential för äventyrsromaner. Där finns gåtor att lösa, konflikter att tampas med, samtidigt som stämningen är trivsam. Det är en miljö delvis i författaren Alan Dean Fosters Flinx-anda.

Finns det någon fiktiv värld som du gärna hade sett ett rollspel i?

Tim Powers’ ockulta piratroman On Stranger Tides för läsaren till ett kusligt Karibien i början av 1700-talet. Hjältarna måste både kunna svinga en huggare och avvärja förbannelser. Action, humor och rädsla hand i hand. (Och inte lika utflippat som Disneys Pirates of the Caribbean.)

Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi har också god spelpotential, särskilt under den stökiga perioden när kolonister och storföretag kämpar om vilka terraformingmetod som ska tillämpas: den snabba eller den snygga. Många aktörer, många drivkrafter och en komplex uppsättning olika slags samhällen.

Slutligen – hur går det med uppföljaren till Iskriget? I alla fall jag väntar ivrigt! 

Min hustru plågas sedan några år av allvarlig sjukdom och vi har tre barn. Så jag har haft så fullt upp med familjen att jag inte har kunnat skriva något på ett bra tag. Berättelsen finns där – Ökenvandring med Adèle von Rosens äventyr på Magalhana i samband med den kejserliga attacken mot staden Karquim – men ligger i vänteläge.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s