Musik och saknad

Jag är inte särskilt musikalisk, men det har aldrig hindrat mig från att spela musik. Och det har framförallt inte hindrat mig från att skriva ett gäng låtar som jag faktiskt anser är riktigt bra till de band jag har varit med i.

Även om jag naturligtvis har vissa favoriter så ser jag mig som en musikalisk allätare. Det är inte genre som gör en låt bra. Det är något helt annat. Det är känslan. Det är sammansättningen av rytm, melodi, arrangemang, framförande och text.

En av de mest enastående låtar som har skrivits är Velvet Undergrounds Pale Blue Eyes. Spelar ingen roll hur många gånger jag har hört den jag kan fortfarande sitta stilla i mörket och njuta av Lou Reeds släpiga röst och den avskalade produktionen. Det är fantastiskt.

Tyvärr lyssnar jag inte på musik lika mycket som jag skulle vilja längre, och framförallt hinner jag inte upptäcka så mycket ny musik. Det beror på flera olika saker, men jag kan intyga att jag gärna mottar tips på sådant som folk tror att jag skulle uppskatta (hint: lämna en kommentar med musiktips!).

Annat var det på den gamla goda tiden, när Göteborg kryllade av begagnade skivaffärer. Jag och min gode vän Erik drog från det ena stället till den andra och brände vårt studiemedel på plattor – eller i alla fall delar av det. På den tiden kunde man fynda en bra vinyl för 20 kronor. Vi kom hem med kassarna fulla av skivor, gick hem och spelade, ringde upp och höll luren mot högtalaren. Musik var så viktigt för oss att vi även spelade i ett ökänt garagepband som hette Dockan Lever. Ett band som faktiskt återförenades i år – tyvärr utan Erik då han gick bort alldeles för tidigt innan han ens hann fylla fyrtio.

Jag har fortfarande svårt att fatta att han inte finns kvar, och jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. En av novellerna i samlingen är ett sätt att bearbeta min saknad, och det är den novell som är mest personlig av alla som är med i boken.

Jag tvekade länge om jag ens skulle ha med den, men beslutade mig till sist för att den passar. Litteratur ska beröra, litteratur ska kännas. Och god litteratur får göra ont.

Jag tänker inte säga vilken novell det är, utan det får ni upptäcka själva – fast jag är ganska säker på att det är rätt uppenbart.

Jag kan dock meddela att jag själv tyckte att jag hade hittat ett originellt förhållningssätt till döden och saknaden efter någon som har lämnat oss, men upptäckte nyligen att en viss Stephen King har skrivit en novell med liknande tema. Och det känns på något sätt bra, det kändes som om jag inte är ensam om min konstiga fantasi.

Och när King skriver om något, då vet man ju att man inte kan vara helt fel ute.

För att gå tillbaka till där jag började det här inlägget – med musik – så avslutar jag med en låt som också handlar om Erik och som jag framför med mitt nuvarande band Centerwalls Orkester.

Annonser

One thought on “Musik och saknad

  1. Ping: DET! | Skymningssång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s